En dörr bort

Charlotte Cederlund

 

Tanken var att även jag skulle skriva en temanovell. Jag var SÅ pepp när vi bestämde det, tyckte det var en fantastisk idé och började fundera på vad min skulle handla om. Men. Det går inte att skriva något annat när man sliter med slutpet och korr av ett bokmanus. Igår skickade jag mina sista ändringar och då fanns det varken tid eller ork att producera en novelltext. Jag är jätteledsen för det, känner mig lite som en svikare. Men bjuder på en annan novell istället, en jag skrev till en novelltävling för två år sedan. Den vann inte, men förhoppnings kan den underhålla ändå! 🙂

Vinden är en ylande varg och regnet piskar mot rutorna.
Jag drar filten tätare runt kroppen för att motstå lägenhetens kyla. Från badrummet blandas dämpade melodier med ljudet av strömmande vatten. Jason duschar. Bara en dörr skiljer mig från hans nakna kropp. Sluter jag ögonen kan jag se hur vattendropparna får hans ljusbruna hy att glänsa. Tanken ger ilningar i magen som vandrar nedåt.
En knackning på dörren avbryter mina tankar innan de blir allt för barnförbjudna.
”Jason”, ropar jag mot badrummet. ”Det knackar på dörren.”
”Jag är inte klar”, svarar han. ”Vill du öppna? Det är säkert någon av grannarna.”
Motvilligt lämnar jag värmen under filten och går ut i hallen. Låset jämrar sig när jag öppnar.
Ute i trapphuset står en medelålders kvinna med blekt ansikte och hår i stort behov av rengöring.
”God afton”, säger hon. ”Ursäkta att jag stör men jag undrar om du skulle kunna göra mig en tjänst. En gren har slagit sönder mitt köksfönster och jag behöver sätta igen det tills glasmästaren kommer imorgon.”
Bara tanken på att stå intill ett trasigt fönster får mig att vira armarna värmande runt kroppen. ”Det är inte jag som bor här utan min pojkvän”, svarar jag undvikande och biter mig i läppen.
”Snälla? Min gamle far bor hos mig och han blir så kall. Det tar inte lång tid, jag lovar.”
Hennes ögon är bedjande och jag kastar en blick mot badrumsdörren. Den är fortfarande stängd. Om någon ska hjälpa kvinnan är det jag.
”Okej. Var bor du?”
Kvinnan ser lättad ut. ”En dörr bort.”
Jag följer henne in i grannlägenheten. Den är mörk och en obehaglig lukt fyller rummen.
”Köket är här borta”, säger hon och vinkar åt mig att följa efter. ”Vi får vara tysta så att vi inte stör far min.”
När vi passerar vardagsrummet är lukten så intensiv att jag slutar andas genom näsan. Den är sötaktig på ett sätt jag inte kan förklara och ger mig kväljningar.
Kvinnans pappa sitter i en fåtölj och sover. Det förvånar mig att han kunnat somna i stanken. Kanske är han så gammal att han inte har något luktsinne kvar.
Köket är iskallt. Nattluft forsar in genom ett hål i fönstret och jag sicksackar mellan pölarna med regnvatten som samlats på golvet. Utan ljudisoleringen från glaset är stormen öronbedövande och kvinnan måste höja rösten för att jag ska höra hennes instruktioner.
Tillsammans fäster vi pappkartong över fönstret. Det går lättare än väntat och när vi är klara har dånet dämpats till ett vinande.
”Finns det något jag kan erbjuda dig som tack för hjälpen? En kopp kaffe kanske?”
Jag skakar på huvudet. Att bara andas genom munnen har gjort mig yr och jag vill ut ur lägenheten så fort det bara går. Ändå dröjer jag mig kvar. Jag vill egentligen inte lägga mig i men jag tycker synd om den gamle mannen i fåtöljen.
”Jag tror att något har blåst in genom rutan”, säger jag därför. ”Något som luktar, en död fågel kanske. Du borde göra något åt det så fort som möjligt så att lukten inte blir värre.”
Kvinnan ler. ”Tack, det ska jag göra.”

Jason är ute ur duschen och står med bara en handduk runt höfterna när jag kommer tillbaka. Synen tänder åter min pirrande längtan och jag går rakt fram till honom och låter mina läppar söka hans.
”Vem var det vid dörren?” frågan han och drar mig intill sig.
”Din granne, en dörr bort.” Hans händer mot min hud får pulsen att rusa. ”Hon behövde hjälp med ett fönster, pappan var för gammal för att hjälpa till.”
”Jaså, pappan lever. Det är evigheter sen jag såg honom, jag trodde att han hade dött.”
Jag föser Jason in i sovrummet. ”Tydligen inte.”
Med ett ryck lösgör jag handduken från hans höfter och låter den falla till golvet.

I lägenheten intill står kvinnan bredvid sin pappa. Hon lyfter hans haka uppåt och låter en vacker glasbehållare spraya rosendoft över halsen.
”Sådär, käre far”, säger hon med mjuk röst. ”Nu doftar du rosor och inte fjäderfä.”
Hon stryker kärleksfullt den kalla kinden innan hon släpper taget om hakan. Huvudet faller slappt mot bröstet och blir sedan stilla.

Annonser

Om charlottecederlund

Brandingenjör och författare. Debutromanen Middagsmörker kom ut på Opal förlag i januari 2016. Middagsmörker är fantasy för ungdomar baserad på samisk mytologi.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s