Söndagsgäst: Alex Haridi

_s_alex-haridi_bonnier_2014-08-22_049_2048px_srgb

Foto: Stefan Tell

Julstämning året runt

Det här har varit mitt liv längsta jul. Och det menar jag inte metaforiskt, inte som när man säger ”långfredag” om en dag som har precis lika många timmar som övriga trehundrasextiofyra. För mig började julen 2016 i oktober 2015. Sedan dess har jag, klädd i stickad tröja med renmotiv och med julskivan Songs for a London winter på repeat, uteslutande levt på skumtomtar, pepparkakor och mandariner. Stekande heta sommardagar har jag virat halsduken ännu ett varv runt halsen och beställt in varm choklad med grädde och minimarshmallows. ”God fortsättning!” har varit min avskedsfras de senaste femton månaderna.

Är det för att jag älskar julen bortom alla gränser? Verkligen inte. Julen är väl okej, men inte mer än så. (Det fanns till och med några år runt millennieskiftet när jag, med ungdomens absoluta ideologiska övertygelse, bojkottade julen till den milda grad att jag vägrade ta emot julklappar som folk hade köpt till mig.) Nej, anledningen har varit helt och hållet yrkesrelaterad.

Hösten 2015 fick jag, tillsammans med Cilla Jackert och Daniel Karlsson, i uppdrag att skriva 2016 års radiojulkalender. Den första oktober infann vi oss i Radiohuset på Oxenstiernas gata på Östermalm. Vi tilldelades ett kontorsrum i korridor 5C. Tre skrivbord, en sliten IKEA-soffa och en whiteboard som vi omedelbart fyllde med teckningar på tomtar och julgranar eftersom det inte finns något läskigare än en vit whiteboard. Vi hade nämligen inte behövt presentera en idé i förväg utan Radioteatern litade på oss att komma på något. Och när väl tanken på att detta var ett hedersuppdrag som tidigare tillfallit t.ex. Tage Danielsson hade slagit rot växte den sig till ett monster som hängde över våra axlar och kritiskt granskade (och förkastade) varje tillstymmelse till idé. ”Vad vill vi?” frågade vi oss själva varje morgon. Och varje kväll haltade vi hem, stukade, utan att ha kommit på ett svar som monstret godtog.

Vi började sammanställa en lista på vad vi ville att julkalendern skulle vara. En önskelista, helt enkelt. Och långsamt, långsamt la vi pusselbitarna.

 

– Vår julkalender ska inte vara en jävla moralkaka, sa någon.

– Nej, höll en annan med. Den ska vara rolig.

– Och spännande, ropade en tredje.

– Och det ska hända mycket!

– Självklart ska det hända mycket. Men framför allt ska det låta mycket, det är trots allt radio.

– Ja, vi skriver in massor med roliga ljud redan i manuset.

– Oväntade ljud.

– Men om ljuden ska vara oväntade kan inte julkalendern utspela sig på en vardaglig plats. På vardagliga platser finns det bara vardagliga ljud.

– Varför skulle vi vilja ha en vardaglig plats när det bästa med radio är att man kan blunda och hitta på sina egna bilder?

– Ja, vad som helst är möjligt!

– Vi skulle kunna vara hur galna vi vill.

– Vi skulle kunna hitta på en egen värld!

– En fantasivärld!

– Som huvudpersonen kommer till.

– Fast inte för att hon är utvald. Det känns typigt. Varför ska någon alltid vara utvald? Tänk på alla barn som inte är utvalda, hur kul är det för dem egentligen?

– Nu vet jag! Den här julkalendern ska handla om någon som inte är utvald, någon som hamnar i en fantasivärld av misstag.

– Är någon annan utvald egentligen?

– Ja, ett syskon. Som är perfekt.

– Så huvudpersonen råkar av misstag hamna i den här fantasivärlden som hennes syster egentligen var ämnad för.

– I så fall måste det vara en värld som hon vill stanna i, annars finns det ju ingen konflikt.

– Nej, just det. Fantasivärlden måste vara den bästa av platser.

– Där det bara finns härliga saker.

– Obegränsat med godis.

– Och julklappar.

– Och ett hav av hundvalpar. Ett hundvalpshav.

– Det är en värld där man får allt som man vill ha.

– En värld där det enda som är viktigt är att man är lycklig hela tiden.

 

När jag spaltar upp det så här kanske det ser enkelt ut, men det här är en komprimerad version av ett samtal som varade i fyra veckor. I efterhand kan jag inte säga vem av oss tre som kom på vad, bara att vi en dryg månad senare satt med en historia om nioåriga Sasha; ett knepigt, bråkigt barn som inte är i närheten av att vara så populär som hennes perfekta storasyster Kimmy. I ett utslag av avundsjuka snor hon sin systers julklapp som visar sig vara en portal till den underbara Lyckoborgen. En värld befolkad av lyllor vars enda uppgift är att ge de utvalda barnen maximal lycka hela tiden. I gengäld måste barnen producera överskottslycka som lyllorna sedan tankar ut och sprider till de som behöver den. Det är ett noga kalibrerat system. Och när Sasha – en outvald – ljuger sig in i borgen hotar systemet att kollapsa. (Fast vissa system kanske borde kollapsa.)

Bara för att historien var någorlunda klar efter de där första veckorna var inte manusen färdiga. Tjugofyra stycken nio minuter långa avsnitt skulle skrivas. Och skrivas om. Och skrivas om. När ni andra hoppade som små grodor runt midsommarstången i somras satt jag inlåst med min dator och försökte lösa de strukturella problem som skapades av att Lucia alltid infaller den trettonde december. (Ärligt talat, varför kunde vi inte alla fira Lucia den fjortonde i år? Det hade löst så mycket för mig.)

Och så igår, på julafton, sändes det sista avsnittet och nu är jag så trött på julen att minsta lilla kling av bjällerklang kan få mig att kaskadvomera. (Jag funderar allvarligt på att till nästa år återuppväcka min ungdoms principiella julbojkott.) Men om du som läser detta fortfarande vill ha mer jul i ditt liv, och om du ännu inte har hört Lyckoborgen, hittar du alla avsnitt för nedladdning på www.sverigesradio.se/julkalendern eller i valfri podcastspelare. Och eftersom det är radioteater har du händerna fria att samtidigt göra mackor med julskinka eller att gräva igenom Aladdinasken på jakt efter den minst äckliga av pralinerna som finns kvar. (Om du har en liten en i åldersspannet sex till tio att lyssna tillsammans med är det ännu bättre, men det är inget krav.) Och vem vet, nästa år kanske det är du som sitter i Radiohuset och stirrar på en tom whiteboard tills ögonen blöder. Om det är så hoppas jag att du har två smarta, roliga vänner med dig i rummet. För även om du just nu är trött på andra människor efter julens alla släktkalas är det bättre att inte vara ensam när Tage Danielssons spöke hotar att kväva all din kreativitet.

God jul!

ö. Alex Haridi

som finns på Instagram som @alex_haridi

och som berättade historien bakom sin romandebut i ett tidigare gästinlägg här på debutantbloggen. Det hittar man här.

Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s