Först skulle det inte alls bli en bok…

img_3384

En rejäl klick raklödder och sedan var det bara att tupera.

När jag var 19 år så blev jag utkastad ur min farbror och fasters hus i Nya Zeeland. Motiveringen: ”Du kan inte bo hos oss eftersom du är homosexuell!” Det hade jag nyligen kommit underfund med själv och var inte alls klar över vad jag kände inför detta faktum. Hela tanken med att fly till andra sidan jorden var just att komma bort från röran jag lyckats ställa till hemma i Sverige, och försöka komma underfund med vem jag skulle vara från och med nu. Plötsligt stod jag där på en trottoar i Auckland, med alla mina personliga tillhörigheter nedslängda i plastpåsar.
Först var jag helt förlamad. De hade inte gett mig någon möjlighet att förbereda mig. Min faster plockade upp mig på jobbet och sa att hon hade ett ärende i stan innan vi skulle hem. Men utanför ett vandrarhem i Ponsonby bad hon mig att förvinna ur deras liv för alltid. Dessutom fick jag lova att inte ta kontakt med mina kusiner. Och så körde hon därifrån.

Jag har tänkt mycket på den händelsen genom åren. Hur det blev en vändpunkt i mitt liv. Hur jag till en början tog på mig skuld – jag hade ju faktiskt undanhållit sanningen om vilket kön jag föredrog på den person jag hoppades hitta och älska. Hur skulden efter ett tag vände till att jag hatade dem för vad de gjort. Hur det hela till slut mest blev till en historia som jag drog när jag var full. Men det är faktiskt inte förrän på senare tid som jag fattat att det där året i slutet på 80-talet var viktigt och avgörande för vem jag blivit. Jag ville skriva om det för att själv förstå.

Jag jobbar som skådespelare och dramatiker, så när jag bestämt mig för att försöka skriva en berättelse baserad på mitt liv, tänkte jag automatiskt att det skulle det bli i form av en pjäs. Den lilla bögprinsen, skulle den heta. En monolog med direkt tilltal till publiken. Kanske skulle jag till och med involvera dem genom frågor? Eller vid något tillfälle be någon spela min mamma och läsa mot mig? Insprängt i monologen skulle det vara musik. Jag skulle sjunga mina versioner av låtar som var viktiga för mig under tonårstiden: Cure, Smiths, Ramones, Depeche, Siouxsie and the Banshees. Jag skrev och skrev. Inte helt lätt att hitta tonen. Jag ville att det skulle vara underhållande, men samtidigt naket och ärligt. Jag försökte gå in i mig själv och samtidigt se mig själv utifrån, som en karaktär. Första utkastet visade jag för en av de viktigaste personerna från min uppväxthistoria; Ylva, som var min första och enda tjej. Hon var också ett offer för kaoset jag lämnade bakom mig när jag flyttade till Nya Zeeland. Idag är jag gudfar till hennes förstfödde son och hon är fortfarande en stor del av mitt liv. Hon tyckte att det jag skrivit var bra, men att jag måste gräva djupare. Att det kändes som om jag inte riktigt vågade komma åt kärnan i berättelsen. Jag visste att hon hade rätt. Jag skrev om och skrev om.

Jag är gift med en författare (Mats Strandberg som bl a skrivit Färjan och Engelsforstrilogin, den sistnämda tillsammans med Sara Bergmark Elfgren). Under en middag berättade jag om pjäsen och lite om min historia. ”Det låter som om det borde bli en bok också”, sa en förläggarvän till oss. ”Har du aldrig tänkt på att skriva litterärt?” ”Njaa…”, sa jag, ”det kanske räcker med en författare i familjen”. Jag skrattade bort hennes fråga, men den satte igång något. Jag hade ju trots allt drömt ibland om att skriva en bok. Men var det verkligen något jag kunde göra? Vore det inte bättre att hålla sig till en form jag var mer van vid? Jag skulle ha en läsning av pjäsen för en regissör och en producent om ett par veckor. Jag bestämde mig för att vänta med ett beslut till efter det mötet.

Hm… bli författare? Går det?
Ja… det verkar som det – för i augusti kommer min debut – den självbiografiska romanen Down under, på Gilla Böcker!

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår. Först ut är The Smiths – Heaven knows I´m miserable now.

 

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Advertisements

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Down under, Hbtq, Johan Ehn, musik, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Först skulle det inte alls bli en bok…

  1. Bok&Film skriver:

    Vad ledsen jag blir över sättet din familj behandlade dig på, men samtidigt blir jag glad att du var så pass stark att du utvecklades till en bra människa trots (eller kanske till och med pga) det. Ser fram emot att läsa din bok.

    • johan ehn skriver:

      Tackar! Jag tror inte att de egentligen ville mig illa men de trodde väl att de behövde skydda sina idéer. Trist. För det fick konsekvenser som rev upp sår hos många. Förhoppningsvis har det blivit till en berättelse som kan ge lite stöd, spänning och underhållning.

  2. annisvensson skriver:

    Hej Johan, spännande och intressant inlägg. Tänk vad människor kan vara grymma. Galet. Modigt och bra av dig att berätta. Viktiga berättelser som din berikar världen och jag ser fram emot att läsa mer av dig.

  3. Josef Boberg skriver:

    Kom ihåg att ingen är där hen är av en tillfällighet – för ingenting i den Kosmiska Planen sker av en slump – eller ?

  4. Josefine skriver:

    Din berättelse träffar mitt i hjärtat. Glad att du inte bara berättar den i påverkat tillstånd längre… Jag ser fram emot att ta del av ditt berättande!

    • johan ehn skriver:

      Hej Josefine!
      Jag blir väldigt glad för dina ord! Jag tror också att det är bra att jag ser mer nyktert på det hela…

  5. Sara skriver:

    Låter definitivt som en bok jag vill läsa! Stor lycka till

  6. annaahlund skriver:

    Tack för att du delar med dig av din historia, hu, vilka släktingar. Det ska bli spännande att både följa ditt debutantår och läsa din bok, jag ser fram emot det. (Och tack för stylingtipset, raklödder var nytt för mig! Sjukt snyggt!)

    • johan ehn skriver:

      Hej Anna! Kul att du blev intresserad av berättelsen och vill läsa vidare! Kan kanske bli några fler hotta tips från the 80´s på vägen också…

  7. Jakob skriver:

    Hej. Tack för att du delar med dig av din historia. Skönt att du kan vända det dåliga till någonting bra. Jag tror att det kommer bli en spännande bok!

    • johan ehn skriver:

      Tack Jacob! Det har varit en nyttig resa för mig och jag hoppas det ska bli spännande och rolig läsning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s