Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

img_6998

”Hur hinner du skriva?” Det är den vanligaste frågan jag får från människor när jag berättar att jag har skrivit en bok. En del personer tillägger ”Du som har barn och allt. När jag hade småbarn hann jag inte någonting.” Sen kniper de ihop munnen och lägger huvudet på sned medan de betraktar mig stamma fram något förljuget klämkäckt svar som går ut på att jag antagligen är en övermänniska.

Det enkla svaret på frågan är ”jag hinner skriva för att jag gör uppoffringar.” Det mer sanningsenliga svaret är ”det är min passion och jag är ego och tillåter mig att leva ut den”.

För att skriva en bok måste man hitta tiden och vara disciplinerad nog att ta vara på den när den finns. Det enkla uppoffringarna, som folk ofta glatt tipsar en om, är att fundera igenom hur man använder dygnets vakna timmar. Skit i att slökolla på tv, logga ut från sociala medier och använd den där stunden när alla andra sover eller hålen du just upptäckt i din kalender. Jag önskar att det räckte för att det ska bli en bok, men jag vet att det inte är så. I alla fall räcker det inte för mig. Jag är ingen övermänniska och inte heller perfekt. Det hade aldrig blivit någon bok om jag inte hade tillåtit mig själv att satsa i princip all ledig tid jag har på skrivandet.

Missförstå mig rätt, det är ingen plikt att skriva, det är en dröm. För mig innebär det att få förlora mig i en egen värld där jag älskar att vara och jag gav mig helt enkelt den möjligheten. Jag använde inte bara den där ”gratistiden”, jag använde nästan varenda sekund jag inte var på jobbet till det. Alla helger, hela semestern, alla lov och alla kvällar. Jag tackade nej till middagar och aktiviteter. Istället satt jag fastnaglad vid datorn och njöt. Jag gjorde detta trots att jag inte visste om det skulle leda till något, om boken någonsin skulle bli utgiven. En mer rutinerad person kan säkert få till en roman med mindre ansträngningar men för mig var det enda sättet.

Det hjälper ju till att skrivandet är min älskarinna. Om ingen stoppar mig lägger jag all min vakna tid på det. Alltså, någon måste handgripligen dra mig från datorn vissa perioder. När jag skriver glömmer jag att äta, sova, hela tillvaron runt omkring mig försvinner. Det är inte svårt att tacka nej när man får fly till det man älskar, men allt har ett pris. Jag glömmer även min familj.

Jag har tre barn, som betyder hela världen för mig. Det låter som en lögn när jag nyss berättat att jag väljer att sitta vid datorn istället för att åka skridskor eller titta på film med dem när vi är lediga. Men båda påståendena stämmer. Min man är den i vårt hem som handlar nya vantar, skjutsar till fotbollsträningar och lagar mat trots att jag är en stark förespråkare av delat familjeansvar. Men jag lever inte som jag lär. Just de där praktiska delarna är kanske ingen förlust om man inte är särskilt intresserad av husliga sysslor men när jag ska natta barnen och de säger ”vi vill att pappa ska lägga oss, det är han som tar hand om oss” skär det i mig. Eller när de tittar förvånat på mig och frågar ”ska mamma följa med?” eftersom det inte tillhör vanligheten. Det är då jag inser vad jag offrar. Ångesten river sönder hjärtat. Om livet tar slut i morgon, gör jag rätt prioritering?

Jag vet att den där kommentaren från folk i min omgivning ”Du som har barn, hur hinner du skriva?” inte är menad att låta anklagande (åtminstone inte alltid), men i de lägena, när jag vaknar upp från min skrivarvärld och inser priset jag tillåter mig betala, är det precis vad den lilla samvetsdjävulen på min axel skriker till mig. Det är då jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag låter mina egna intressen och behov ta så stor plats.

Det allra värsta, helt oförlåtliga enligt samvetsdjävulen, är när jag utan att tänka efter plötsligt prioriterar att göra något helt annat mitt i en skrivarperiod. Träffa vänner, gå på bio eller träna. Då hoppar djävulen upp och ner av ilska och skräder inte orden om vilken självupptagen egoistisk skit jag är. ”Jaha, nu kan du tydligen ta en paus från skrivandet för att träna eller träffa vänner men inte för att umgås med familjen? Vilken förälder gör så?” Jag har inget svar på den frågan heller, mer än att jag behöver även det ibland för att fungera.

Det här är det jag tycker är det allra svåraste med det där rådet ”hitta tiden för att hinna skriva boken.” Att inse att det kräver jättemycket för att få ihop en längre berättelse och under hela arbetet kommer det sitta en liten samvetsdjävul på axeln och kritisera valen och diktera jantelagen.

Jag vet att jag inte kan leva utan min passion, jag måste fortsätta skriva. Nu, när det första försöket blev en bok, ännu mer. För att tvinga bort den där djävulen har jag satt upp några levnadsregler för mig själv inför 2017.

Nummer ett är en gräns för när jag måste lämna datorn. På helgerna är det familjetid som gäller efter klockan 19:00 oavsett om jag är mitt i en scen. Nummer två är att ta tjänstledigt och på så sätt frigöra tiden jag varje dag lägger på mitt arbete. Alla har inte förmånen att vara tjänstlediga, jag är väl medveten om att det är en lyx och en prioritering. Jag kommer få downshifta levnadsstandarden under ledigheten men varje krona jag avstår förvandlas till skrivtid och frigör i förlängningen fritid som därmed kan läggas på familjen. Nummer tre är att se till att vara närvarande när jag umgås med mina barn. Hellre kort och betydelsefullt än länge men med tankarna på en annan plats. Nummer fyra, och detta är det svåraste, är att acceptera att jag är ett ego. Under 2017 ska jag regelmässigt svara personer som ifrågasätter min livsstil följande. ”Jag hinner skriva för att jag satsar på mig själv, jag gör det jag mår bra av och jag tycker det är okej.”

Nu stänger jag datorn för idag och går och pussar mina barn. Ses nästa tisdag.

Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Skrivprocessen, skrivtips och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Älskarinnan, samvetet och det gränslösa egot

  1. Jason skriver:

    I couldn’t resist commenting. Exceptionally well written!

  2. Lovisa Wistrand skriver:

    Det där är så sant, att man verkligen offrar allt! Hur hemskt det än låter. Själv har jag inga barn ännu (men likväl en man som faktiskt vill prata och umgås med mig ibland) men ser lite med skräck på det framtidsscenariot. För jag vet hur mycket skrivandet betyder för mig och oroas över hur det skulle gå om det fanns barn med i bilden. Misstänker att det skulle bli exakt likadant som för dig :/

    • bagstam skriver:

      Ja, hur man än gör är det en uppoffring och man tvingas prioritera bort någon annan. Jag hoppas och tror mycket på att försöka få till en skrivardag i veckan, kortare tjänstledigheter, kanske gå ner i arbetstid under en period (även om det kräver att downshifta sin livsstil är det en mycket frestande tanke). Det löser kanske en del av det. Eller så skapar det bara ett större sug efter att få skriva jämt, vet inte. Hoppas på det första. Hur som helst, fortsatt lycka till med ditt skrivande 🙂 Hoppas du inte hamnar i skräckscenariot!

  3. christerhansson skriver:

    Intressant att läsa om dina prioriteringar och jag reebloggar det eftersom jag vill förmedla samma sak 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s