Min ångest är som en vinterkräksjuka

 

bildmaricakallner16Tjo!

Den 12 januari 1875 föddes en av mina favoritförfattare: Marika Stiernstedt. I förra inlägget berättade jag att jag vänder mig till vissa författare när jag känner oro i skrivandet – Stiernstedt är en av dem. Vad vill jag att hon ska hjälpa mig med idag?

Jag har prestationsångest. Det är en ny upplevelse. Jag trodde att jag hade det en gång – men det var ingenting. Ingenting. Då var den mensvärk. Nu är den vinterkräksjuka. På ett flygplan. Där toaletterna är trasiga. Där soppåsarna är slut. Där personen bredvid mig äter kebabrulle med vitlökssås. Det är min ångest nu.

Prestationsångesten äter upp mig. Jag hatar mina texter. Hatar mina berättelser. Allt är fult och onödigt och fel. Hur kan Stiernstedt hjälpa mig?

Jag vill skriva nära den fiktiva personen. Det är därför jag skriver. Stiernstedts berättelser kryper in i personerna. Blottar deras svagheter, deras önskningar och förhoppningar och utsatthet. Deras drömmar och mardrömmar. Deras längtan. Deras glädje.  När jag läser hennes romaner och noveller påminns jag om vad som är viktigt i mitt skrivande.

Det är personen och berättelsen. Jag kan inte gå in i skrivandet med tanken att texten ska bli färdig. Jag måste landa vid tangentbordet och ordbehandlaren. Måste vara i berättelsen, hos personen. Sedan är det språket: det älskade språket. Det är orden. Det är meningslängden och det är punkterna och kolonen och radbyten och stilfigurerna. Det är kärleken till språket. Mitt uttryck som gör texten till min.

Att arbeta med texten. Att läsa den och reflektera kring den. Att ändra i den. Att låta andra läsa och ge respons. Att använda responsen i läsningen och omskrivningen. Det är, för mig, att respektera personen, berättelsen, språket. Det är en fin känsla. Det är inte kräksjuka. Det är inte mensvärk. Det är viktigt.

Jag tappar bort det. Jag slutar att skapa. Slutar att skriva. Jag letar hos författarna, och hittar det igen. Idag firar jag Marika Stiernstedts födelsedag med att läsa novellsamlingen Bland människor. Jag firar och glömmer ångesten. Vinterkräksjuka går över på bara några dagar – hur vidrigt det än är.

ps Berätta för mig: hur kommer du ut ur prestationsångesten? ds

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Marica Källner och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Min ångest är som en vinterkräksjuka

  1. icafischerstrom skriver:

    Jag har grym prestationsångest just nu. Så jag inte kan jobba. Så medan jag väntar på att den där paralyserande känslan ska släppa arbetar jag med något annat. Ett annat projekt eller bara ett annat kapitel. När paralysen är över är det lättare. Då kan jag pressa igenom.

    Fint inlägg! Vinterkräksjukan känns som en passande analogy

    • Marica Källner skriver:

      Kämpa på! Enkelt att säga att du inte ska låta prestationsångesten paralysera dig, svårare att göra. Tror på tanken att jobba med någonting annat, inte släppa skrivandet men fokusera på en annan text.
      Tack för din kommentar!

  2. Sara skriver:

    En grej som hjälpt mig är att få barn. Plötsligt finns det något i ens liv som är viktigare än skrivandet.

    Men kanske är det så att prestationsångest är oundvikligt för den som tar sitt skrivande´ på allvar. Åtminstone är det så för mig. Man tycker att man är sämst, sen tycker man att man är bäst en liten stund, sen kommer känslan av vinterkräksjuka tillbaka. Jag försöker acceptera det cykliska. När prestationsångesten attackerar brukar jag lägga ner texten och göra något annat, helst ngt med kroppen, ett löpvarv i kvarteret eller några hög hopp på stället.

    Tack för ett intressant inlägg!

    • Marica Källner skriver:

      Tack för din kommentar! Ja prestationsångesten kan vara en del av skrivandet. Någonting vi får räkna med. Skönt att röra på sig. Jag tror också att det hjälper. Få ut det ur kroppen!

  3. Kristina W skriver:

    Jag drabbas av prestationsångest i korta perioder som helt låser mitt skrivande och gör att jag bara vill slänga allting i papperskorgen. Jag löser det genom att ta en lång, varm dusch – det brukar dämpa den värsta ångesten. Det är liksom någonting meditativt med rinnande vatten, jag föreställer mig att ångesten sköljs av mig och försvinner ner i avloppet där den hör hemma. Sedan accepterar jag läget och gör någonting annat ett tag, ex. kollar på en TV-serie och äter osunda mängder ostbågar.
    Hoppas att du hittar din magiska formel som fungerar för just dig 🙂 Till dess, kämpa på!

  4. Jenny Eriksson skriver:

    Bra inlägg! Och jag gillar liknelsen med prestationsångest och vinterkräksjuka, det kan verkligen kännas igen! Jag brukar ta mig ut ut prestationsångest genom att påminna mig om fin respons från testläsare och tidigare pepp, genom att läsa sånt jag skrivit tidigare som faktiskt är bra eller genom att inte skriva alls ett litet tag och göra helt andra saker för då kommer längtan efter orden tillbaka.

    • Marica Källner skriver:

      Tack, kul att du gillade inlägget! Mindre kul att du känner igen dig i känslan men skönt att vi är fler som kan dela den.
      Bra att du läser dina egna texter och respons på det du skrivit. Ett råd jag ska ta till mig. Jag tror det är bra att vända sig till sig själv, till sina egna texter och se vad vi kan göra. Det går att hitta mycket mod och inspiration hos sig själv – jag tror att det är lätt att glömma det.
      Tack för din kommentar!

  5. Ethel skriver:

    Jag skriver ändå, trots ångesten över att jag inte duger och hittills har alltid tillståndet gått över efter ett tag. Ibland tar jag en paus och springer en runda (kommer alltid på idéer då, i stort eller i smått) eller struntar helt i skrivandet under några timmar och läser en bok. Det är inte viktigt för mig vem författaren är, bara det är en bok som fångar mitt intresse.

    • Marica Källner skriver:

      Ja skriv ändå! Det är nog det bästa. Också skönt att ta en paus och springa, att få igång rörelse och låta kroppen jobba.
      Tack för din kommentar.

  6. Jakob skriver:

    Kämpa på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s