Från scen till boksida

img_2021

Redigerar (och mumlar text…) i Vermont. 

Jag läser ofta det jag skrivit högt för mig själv. Ibland bara tyst mumlande och ibland med fullt magstöd. Jag tycker att det hjälper mig att höra om det ”stämmer”. Om dialogen låter trovärdig, om rytmen funkar. När jag skriver pjästexter är det alltid väldigt speciellt första gången skådespelarna läser texten högt. Vi kallar det ”bordsläsning” eller ”reading”. Det är väldigt nyttigt men också väldigt läskigt. Plötsligt blir det uppenbart att ett stycke har helt fel ton. Det som låtit så självklart och starkt när jag skrev det låter nu mest bara konstruerat och sökt. Men det kan också bli tvärtom – en skådespelare kan plötsligt ge djup och mening till ett stycke som jag trodde mest bara var en passage till det som var ”viktigt på riktigt”.

Innan Down under skulle bli en bok var det tänkt att bli en pjäs – Den lille bögprinsen. När jag hade läsning av Bögprinsen första gången inför den tilltänkta regissören och producenten var det jag själv som läste. Efteråt såg jag att de blivit berörda och att de gillade den. Framför allt: de förstod den. Jag andades ut lite. Jag ville verkligen att just den här regissören skulle vilja arbeta med min pjäs. Hon är väldigt upptagen och eftertraktad. Vi har jobbat ihop några gånger och hon var mitt självklara första val. Hon tänkte efter ett tag och sen sa hon ja – hon ville göra den!

Vi gick på möten och presenterade idén. Men både hon och jag hade andra projekt planerade, och dessutom kom livet emellan. Det var svårt att hitta en tidsplan som skulle funka för oss båda. Skulle vi lägga det på hyllan ett tag?

Vid det här laget hade jag redan börjat skriva på ett utkast till ett bokmanus på samma tema som pjäsen. Jag berättade nästan inte för någon om det. Ville hålla det för mig själv – för tänk om det inte skulle funka. Tänk om jag inte kunde? I prosaform måste jag ju lyckas beskriva exakt hur det kändes när jag  var osäker på om jag skulle våga gå till skolan med svartfärgat hår och kajal. På scenen kan jag ju gestalta allt det där med hjälp av kläder, kroppsspråk, musik etc. Jag skrev och skrev om, kastade bort och plockade tillbaka, bytte tempus och testade olika berättarröster. Det var svårt och tidskrävande. Jag satt i timmar i sträck för att få till ett kort stycke, men jag var fast – det var fantastiskt roligt! Mats (Strandberg, min make) läste de första sidorna och jag var livrädd. Tänk om han bara skulle lägga huvudet på sned och vänligt men aningen plågat säga att jag kanske borde skaffa en annan hobby. Men han satt där tyst och läste och skrev i marginalerna. Jag försökte hålla mig cool men hade faktiskt lite andnöd. Till slut tittade han upp från pappershögen. ”Det kommer ju bli toppen!” sa han. ”Jag har en lista på saker jag tycker att du ska titta på, men mycket funkar”. Jag andades ut och bestämde mig för att jag måste ge det här en chans!

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.


Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Advertisements

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Hbtq, Johan Ehn, Testläsning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s