Skrivövning från Debutantbloggen

Vi på Debutantbloggen vill uppmuntra till skrivande. Därför ger vi dig här en skrivövning!

Skriv och lägg gärna upp din text i en kommentar, eller publicera texten på din egen blogg och länka till inlägget.
Skrivövning … Dvala
Våren ligger framför oss. Det finns förväntan i luften, kanske oro. Ett nytt år har börjat. Vi vet inte vad som kommer att hända under året. Allt vaknar efter vinterdvalan. Djuren, naturen, människorna.
Skriv om någon som vaknar efter en dvala. Tolka ordet dvala som du vill. Konkret ellersymboliskt.

Lycka till och skriv, skriv, skriv!

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Skrivövningar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Skrivövning från Debutantbloggen

  1. Kicki skriver:

    Hon öppnade ytterdörren långsamt. Ljuset utanför var så starkt att hon fick hindra sig själv att inte stänga den igen. Hon blinkade och kisade med ögonen mot det skarpa som stack henne i ögonen. Långsamt vande sig hennes ögon och hon tog ett första kliv ut genom dörren, trappan ner, fyra trappsteg sedan grusgången. Hon stannade och bara lyssnade, ögonen slutna, ansiktet mot solens värme. Först hörde hon ingenting, bara sitt eget hjärtas hårda bultande. Försiktigt lät hon axlarna slappna av, lossade de knutna händerna, tog ett djupt andetag. Så ett till, djupare nu. Luften var frisk och gled lätt ner i lungorna, fyllde dem med renhet och en frisk känsla. Ljuden som nu trängde sig på, fågelsång, ett härligt vårkvittrande. De sjöng för solen och för glädjen att återse dess livgivande ljus. Hon öppnade ögonen och vårens skönhet slungades in i hennes medvetna med en kraft som fick henne att flämta till. Det sega, kletiga mörka inom henne, började långsamt lösas upp, rinna bort. Hon fylldes av färger, ljusa, glada färger. Hon fylldes av vindens sus, fåglarnas kvitter och solens värme. Hon tog ytterligare ett djupt andetag, så djupt att hon trodde att lungorna skulle spricka. Hon höll kvar luften i lungorna, lät den lösa upp det svarta. Så lät hon luften tryckas ut ur lungorna och med den, följde allt det mörka och svåra, allt det sömniga och slöa. Äntligen, äntligen kände hon att hon kunde gå vidare. Hon var vaken.

  2. Ping: En skrivövning från Debutantbloggen | Josefine HÅ

  3. Josefine skriver:

    Som i dvala gick jag länge.
    Under ett täcke som skydd.
    Det var trångt och kvavt.
    Och jag visste att luften snart skulle ta slut.
    Ändå lät jag tiden gå,
    utan att låtsas om.

    Sen kom dagen.
    Dagen då jag tog de första trevande stegen.
    Dagen jag såg på himlen, som om första gången.
    Då visste jag
    att det är nu.
    Det är nu det verkligen börjar.

  4. Sommaren68 skriver:

    Tankarna stötte mot hennes huvud. Ville ut. Säg det. Högljudda och påträngande. Hon satte sig ner och tittade på i bordskivan i trä. Snart skulle ögonblicket vara förbi. Fingrarna drog i tröjärmen.

    Hjärtat bankade, manade på, försökte ingjuta mod. Säg det. Ut med det. Hela kroppen ville vara med. Hade hon sovit och äntligen vaknat?

    En blick på mannen bredvid henne. Träskivan igen. Inte jag. Inte nu. Den lilla rösten viskade försynt fram orden. Hördes knappt över allt annat som snurrade, virvlade, yrade i huvudet. Vänta på ett bättre tillfälle.

    Viskningarna tilltog i styrka. Rösten fick självförtroende. Kanske blir det bättre. Jag kan vänta och se. Hjärtat slog inte längre lika fort. Spända muskler mjuknade, hon lyfte koppen och läppjade på kaffet.

    Tankarna som nyss ville ut krävde inte längre uppmärksamhet. Sjönk, stoppades undan och försattes i dvala.

    • bagstam skriver:

      Tack för fint inlägg. Men, så frustrerande, fick hon aldrig ur sig det hon skulle säga innan hon föll i ”dvala”. Jättebra!

  5. annisvensson skriver:

    Jag levde mitt liv.
    Där fanns en känsla av att något var saknat.
    Men inget mer.
    Så kom dagen då allt, allt vändes upp och ned.
    Du kom.
    Och jag förstod, äntligen förstod jag.
    Allt det jag saknat.
    Det var du.
    Som väckt ur en dvala jag aldrig förstått.
    Det var du.

  6. Ingrid skriver:

    Couch potato

    Hon kom hem från jobbet och slängde sig på soffan. Där tänkte hon stanna denna helgen också, dra filten över sig och bara sova, men hon kunde inte somna. Tankarna virvlade runt i det värkande huvudet likt svarta korpar som dök ner och hackade sig in i hjärnan, ända in i själen.
    Fjärrkontrollen glodde på henne. Hon ville egentligen inte titta på tv, men kunde inte låta bli att kolla omkring lite. Matlagning, amerikansk reality, nyheter, sport, skräckfilm, matlagningsprogram igen. Fingret orkade inte trycka, det fastnade vid barnprogrammet.
    Hon vaknade upp ur dvalan av att solen stack henne i ögonen, masade sig upp för att dra för gardinerna. Trädet utanför fönstret hade fått små gröna öron. Hon hoppade i de dammiga gymnastikskorna och sprang ut för att möta våren.

    Ingrid

    • bagstam skriver:

      Tack för en fin liten text Ingrid! Vad härligt att få sova bort vintern alternativt att det är vår när en vaknar ur sin dvala :). Får ju en att längta till våren nu!

      • Ingrid skriver:

        Tack för kommentaren Anna. Det peppar en verkligen att skriva (igen).
        Glädjer mig åt att läsa era inlägg och att ni lägger upp fler ”skrivuppdrag”.

  7. annisvensson skriver:

    Det här varit ett roligt och bra inslag. Ska ta mig en funderare på det där med dvala 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s