Tjo!
När jag upptäckte formen essä var jag livrädd för den. Jag drogs till den, tyckte om att läsa den, men att skriva den? Nej. nej, nej. Essä. Ett ord med tyngd. Ett ord som jag inte ville använda. För stort, för nyckfullt, för mycket.
Nu har jag skrivit en bok där flera av texterna är essäer. Vad hände?
På Författarskolan har vi vid flera tillfällen skrivit essäer. Som skrivuppgifter men också som en del av examensarbetet. Vid den första föreläsningen om essä fattade jag ingenting. Jag fattar fortfarande inte när jag tänker tillbaka. Jag började förstå formen när jag började skriva i den.
Ibland får jag frågan: ”Vilket är ditt bästa skrivtips?” Mitt svar är: ”Sätt dig och skriv.” Det låter hårt, men för mig är detta det enda som fungerar. När det är tungt, när det är tråkigt, när det är motgång och motvilja och självförakt: skriv. Skriv dig igenom alla skrivkramper. Skriv dig igenom dåliga skrivpass. Skriv dig igenom allt.
Skrivande är någonting praktiskt. Någonting som händer. Jag tänker att vi lär oss skriva genom att skriva.
Jag tänker att skapandet kan vara mer än själva knackandet på tangenterna. Att reflektera, att fundera, att vrida och vända och ifrågasätta, att vara med texten utanför skrivapparaten – det är en del av skapandet. Men det är lätt att fastna i det. I grubblerier. Tänker att vi behöver jämvikt. Vi behöver tänka och vi behöver grubbla och vi behöver använda grubblerierna i skrivandet. Ta med dem in i texten.
Jag grubblade och funderade. Försökte få svar på frågan: ”Vad är en essä?” men det var först när jag satte mig och skrev i formen som jag började förstå den. När jag tvingade mig in i den. Tack och lov att vi hade essäuppgifter på Författarskolan – annars hade inte Det som får plats blivit till.
Essä. Nu är jag är inte lika rädd för ordet. Jag skrev mig in i formen. Jag menar inte att det är lätt. Att skriva är inte alltid lätt – men ge inte upp när det är svårt. Skriv, skriv, skriv och du kommer hitta rätt till slut.
Debutantbloggen 
Intressant. Och jag håller med dig om att det enda sättet är att skriva. När man fastnar, när man inte vet vad man ska skriva. Jag gör som du. Börjar jag skriva så kommer det alltid nåt. Kanske inte på en gång, men efter en stund så kommer det alltid något litet som är tillräckligt bra för att peta in i någon av mina berättelser 🙂
Precis! Det gäller att hålla ut och hålla fast i skrivandet. Tack för din kommentar!
Alldeles rätt! Vänta inte på ingivelsen, inspirationen. Skriv! Skriv på! Och essäformen blir bara viktigare när vi vill undersöka: Vad skulle kunna hända om … ?
Ja skriv och skriv och skriv! Vad händer om vi börjar att skriva och slutar att prata om att vi ska skriva?
Tack för din kommentar!
Har också funderat på vad en essä, egentligen, är. Är det rätt att påstå att en essä är en mer uppstyrd text än en krönika?
I dagens GP citerades Anneli Jordahl: ”Att skriva är vidrigt. Det roliga är att sitta i arkiven…”
Det tycker jag är synd om hon tycker. Håller inte med.
Hm, nej jag skulle inte beskriva essän så. Jag vågar inte säga exakt vad en essä är. För mig ligger det mycket i skrivandet: i en essä söker jag mig fram, börjar på en plats och slutar på en annan. I en krönika har jag mer ett ämne jag vill lyfta, kanske till och med ett budskap. Alltså är, för mig, essän mer ett undersökande och krönikan ett framläggande. Låter det flummigt? Som sagt vill jag inte ge detta som ett till 100% korrekt svar.
Ja det var inte det roligaste sättet att se på skrivandet. Men ett bra citat!
Tack för din kommentar.
Nej, inte flummigt, förstår vad du menar. Jag undrar varför det är så svårt att riktigt veta vad en essä är? Kanske en tolkningsfråga, den som skriver har tolkningsföreträde för sin egen essä :-).