Gästblogg: Elisabeth Östnäs

 

16117721_1324465804241309_689300290_n

Foto: Roger Nellsjö

Den där första boken, som man drömt om så länge. Plötsligt existerar den.

Allt är frid.

Ett tag.

Men sen ska nästa bok skrivas, helst snart. Och den måste vara bättre, om inte mycket bättre än den första. Och där ungefär, är det väldigt lätt att halka in på nån sorts ickeexisterande mellanplan, lite som den där våningen mellan två våningar i filmen I huvudet på John Malkovitch, som har så lågt i tak att ingen kan gå rakt där. Den där våningen skapar alltså genom bara sitt sätt att vara uppbyggd på oöverstigliga hinder för de stackare som måste befinna sig just där.

Jag befann mig där, på våning 8,5, rätt så länge.

Det är inte säkert att ni gör det. Ni kanske glider från första boken till den andra på en räkmacka. Då kan jag bara gratulera. Det är kanon. Men för de som liksom jag hamnar på fel våning, så vill jag ge lite uppmuntran.

Det var inte det att jag inte skrev, för det gjorde jag. Det var bara det att allt jag skrev var så abstrakt, så flyhänt, ville jag mumla, så … så existentiellt att det liksom blev svårt bara att prata om det, det var liksom en text som helst skulle upplevas, eftersom den i stort sett hade värkts fram, det var en text som var som livet, lika stort och med lika många jävla metaforer.

Det var, kort sagt, en rätt så kass text.

Men jag hade jävlarnamma, jag tänkte köra huvudet i tegelväggen med besked.

Och manuset blev refuserat ganska så omgående av alla som läste. Det var nämligen lite för flyhänt och abstrakt, kanske lite för existentiellt också.

”Men här”, sa den snälla förläggaren som gått med på att ge mig respons på manuset (och fler än hon hade försökt, modiga män och kvinnor hade gett allt och stupat i strid, skulle man kunna säga, trampat på en landmina i detta manusens ingenmansland), ”här har du ju faktiskt en historia!”

”Jaha”, sa jag.

Jag var tacksam, det var jag absolut. Hon hade lagt tid och energi på mitt manus. Men en historia? Vad skulle jag med den till, liksom? Gick den att äta?

”Ja!” sa hon. ”En YA tror jag.”

En historia, för ungdomar. Vad skulle jag med den till?

   Sen gick det ett tag. Och polletten trillade ned. Fienden trängdes tillbaka, fånglägren upphörde, och jag kunde ströva omkring i ett fritt litterärt landskap, där jorden täckte årtusenden döda (fast det behöver vi kanske inte gå in på, det blir liksom lite dystert, och det här ska vara uppbyggligt).

Jag började tänka på herr Carpenter. Ni vet vem han är. Om ni inte vet det så bör ni omgående läsa alla Emily-böckerna av L.M. Montgomery, Mådan kallad, och ta till er vartenda ord som faller över hans sträva läppar. För han har rätt.

Han säger till Emily att hon har skrivit fem bra meningar, vid femton års ålder. Och att det är kanon! För om tio år, så kommer hon (skit i att detta är en bok och en mycket förgången tid, jag snackar om Emilyn som bor i oss alla, och herr Carpentern som vi alla borde haft som lärare eller förläggare) att ha skrivit FEMTIO bra meningar. Och så skulle det sedan fortskrida.

Emily blev skitsur. Man blir ju det.

Men sen insåg hon också att herr Carpenter hade helt rätt. Det mesta hon skrev i början var rätt dåligt. Men allt, allt! blir bättre med övning.

Herr Carpenter sa också att hon skulle akta sig för kursiveringar. Kanske var det det allra viktigaste herr Carpenter sa. Att hon skulle stryka varenda en.

Men Emily silade, som jag och alla ni andra gör. Hon behöll kursiverna, och fortsatte att skriva.

Och det är här jag kommer till livsvisdomen, den som alltså värktes fram på ett så himla plågsamt sätt genom att manifestera sig i ett kasst manus mellan den första och andra boken som jag publicerade: att alla ni som läser detta och vill skriva, ska fortsätta med det.

 

Utöver det ska ni absolut undvika kursiveringar. Och hittar ni en bra historia: tag tag i den. Men framför allt: skriv.

Hejhej!

Elisabeth

 

Elisabeth Östnäs debuterade 2012 med romanen Feberflickan. Hon har en fil mag i religionshistoria och litterärt skapande. Hennes intresse för spöken, det mörka och det okända inspirerar hennes skrivande.

”Kungadottern” är hennes första roman för unga läsare och den första delen i trilogin ”Sagan om Turid”.

Elisabeth Östnäs berättelse om Turid och den hårda vikingavärld hon lever i är förankrad i religionshistorisk forskning, men i realismen finns drag av fantasy och vi kommer hennes karaktärer så nära som om de levde idag.

Titlar av Elisabeth Östnäs utgivna på Berghs förlag: 

Advertisements
Det här inlägget postades i Gästbloggare, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s