Vem är psykfallet som förföljer mig?

img_6998

När jag skriver är jag inne i berättelsen hela tiden, jag kan aldrig koppla bort den. Det är på gränsen till maniskt. Alltså, jag lever mitt vanliga liv med familj, vänner och ett vuxet jobb men någonstans i bakhuvudet är mina karaktärer alltid med mig.

Helst av allt skulle jag vilja dyka ner i den världen och förlora mig tills jag är klar med historien men verkligheten fungerar inte så. Man måste gå upp halv sex när väckarklockan ilsket ringer, driva på tre motvilliga barn till skolan (oftast i omaka stumpor, rufsigt hår och utan läxböcker) bara för att direkt bli åthutad av en sträng klassföreståndare när vi har glömt extrakläder och lovlappar. Man måste också sköta sitt arbete och upprätthålla en professionell fasad. Eventuellt äta en vegetarisk lunch (med lite bacon om ingen ser) tillsammans med en god vän, boxas hämningslöst med en likasinnad kollega och handla färdigmat på hemköp på vägen från bussen. Om hemmet överraskas av barnens kompisar säger jag att middagen är ekologisk och lagad från grunden.

Däremellan drar jag på mig klackstövlarna och vimlar ut i innerstadens folkliv. Låtsas att trendiga måltider bestående av mellanrätter som kommer in sådär lite skönt i omgångar, är min vardag. Att halva sällskapet är ute och röker och notan slutar på en halv månadslön trots att ingen blev mätt, är helt i sin ordning. Ni fattar.

Fördelen med den röriga tillvaron är att jag får besöka inspirerande miljöer och träffa spännande människor som hela tiden ger mig nya idéer till berättelsen. Kanske är restaurangen vi valt perfekt för en bråkscen mellan karaktärerna. Kanske kan någon av dem slänga ur sig just den där frasen som den bittra kvinnan i baren nyss sa om att alla män är lata och helt befriande från känslor. Kan det verkligen stämma att det kostar 20 000 kronor att specialsanera en sanitär olägenhet mitt på Sergels torg som min biodejt berättade? Ni hör ju, allt detta måste helt enkelt dokumenteras.

Precis så besatt härjar min hjärna under skrivprocessen när den går på högvarv. Får jag ett infall antecknar jag det, inget går förlorat.

Först använde jag notisar. Skrev korta rader eller signifikanta ord på de gula klisterlapparna och fäste vid datorn. När skrivbordet såg ut som jag föreställer mig att ”Palmerummet” måste ha sett ut i slutet av åttiotalet (med risk för att mitt pappersarbete helt saknade verkshöjd förstås) köpte jag istället en stor stilig svart anteckningsbok. Det kändes franskt att plocka fram den närhelst det kom en ingivelse till mitt manus. Det visade sig emellertid att anteckningsboken inte fick plats i min enda rimlig handväska och jag kasserade idén (på den ostrukturerade asiatiska middagen i jetsetvimlet måste man ha en väska som matchar klackskorna och samtidigt får rum i den trånga baren – livsviktigt!).

Det var då jag kom på det, telefonerna.

Jag har två mobiler. Inte för att jag är kriminell – jag är statligt anställd. Den ena är min privata från vilken jag sköter hela mitt författarliv och den andra tillhör mitt riktiga jobb. Den är min arbetsgivares. Min egen är jag beroende av, den enda ägodelen jag har med mig i princip överallt. Även när jag går på toaletten.

Jag började messa bokimpulserna från min privata mobil till jobbtelefonen. Någon måste ju ta emot meddelandena och det blev ett sätt att notera händelserna. Dessutom väcker det märkligt nog inte några konstiga reaktioner hos omgivningen om man plötsligt drar upp en telefon mitt i ett samtal eller under ett möte. Det uppfattas som normalt.

Mobilerna var den optimala lösningen och jag praktiserade knepet hardcore. Fram tills jag för någon vecka sedan satte morgonkaffet i halsen när jag läste nyheterna. Det var en artikelserie som handlade om it-säkerhet och risken för dataintrång hos svenska myndigheter. De av er som lyssnade på Statsministerns tal under Folk och Försvar eller tog del av den efterföljande debatten i media vet vad jag menar. Myndigheten där jag själv arbetar anklagades exempelvis för att ha haft bristande säkerhetsrutiner när det gällde it. Rubriken träffade som en blixt. Vilken bild möter den som skannar av den senaste trafiken  till min jobbmobil?

Jag såg framför mig hur jag skulle bli inkallad till ett allvarligt samtal. ”Anna, det är en galning som försöker komma i kontakt med dig. Du har 739 sms från samma avsändare. De senaste tio meddelandena lyder: ”Följer efter in och tar av sig skorna, sitter på huk bredvid”, ”Huvan faller av, det är Karim”, ”Fredrik är speltorsk, köper kokain via signalappen – ladda ner den”, ”Göran är en kattmänniska”, ”Dödsorsaken hängning syns under obduktionen”, ”Medvetslöshet är en glidande skala”, ”Ett trubbigt slag mot huvudet ger flisor i hjärnan”, ”Mordutredning är inte allmänhetens åkning”, ”Fiber från tröjan kan fastna på spiken” och ”Margareta Öhman”.

Herregud, vad skulle jag ha svarat? ”Eh jo, det är så här, jag gillar och skriva och…” Jag skulle antagligen stamma fram orden medan alla i rummet strängt tittade på mig och någon irriterat avbröt.

”Anna, det verkar vara en djupt störd människa som förföljer dig, en total knäppgök. Förstår du allvaret? Vi har dessutom spårat numret. Det finns kopplingar till ett mycket suspekt företag i ditt närområde. Du kan aldrig ana vad rörelsen heter. Stockholm psycho AB.”

Det slog mig att psykfallet är jag.

fullsizerender

Advertisements
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, författarens hantverk, Författarliv, Inspiration, Liknelser, ljudbok, råmanus, Rimligheter, Skrivprocessen, Stockholm psycho, stress och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Vem är psykfallet som förföljer mig?

  1. kuggekugge skriver:

    Hahah! Lysande! Jag skriver ”bara” anteckningar på mobilen, men de sparas också i molnet. Väldigt praktiskt det också!

    • bagstam skriver:

      Tack! Det är så roligt för det verkar vara så många som gör det har jag insett nu. Känns så skönt 🙂 Trodde ett tag att jag var ensam maniac 🙂

  2. johan ehn skriver:

    Jätteroligt och jättejobbigt Anna! 🙂

  3. Kristina W skriver:

    Haha jag dör så kul! Och här har du en till som tar med sig telefonen in på toaletten. Man vet ju aldrig när inspirationen knackar på dörren och nöden har ju som bekant ingen lag!

  4. Ingrid skriver:

    Ja, just nu förföljer mig karaktärerna i skrivövningen: förälskad/äcklad.

  5. Pia Widlund skriver:

    Visst är det så, berättelsen följer efter en var man än befinner sig.

  6. Ingrid skriver:

    Briljant och roligt berättat 🙂

  7. Fantastiskt 😂🙌🏻

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s