Text är kod

screen-shot-2017-02-01-at-11-20-00

Kostym som jag lät sy upp till Bögprinsen. En färgsprakande konståkningsdräkt av Sanna Nyström

I dag plockade jag fram Den lille Bögprinsen, pjäsen som var det första fröet till det som nu istället blir en bok, Down under. 

Det är intressant att se hur komprimerad texten är i pjäsen jämfört med hur den ser ut i bokmanusform. Dramatik är ju, i ännu större utsträckning än litterärt material, förkortad tid. En pjäs kanske bara är två timmar lång, men beskriver ibland flera års liv. En bok på 250 – 300 sidor, som berättar en liknande historia, tar åtminstone omkring tio timmar att läsa, så mer får plats. Men när vi upplever en berättelse på scenen får vi hjälp från en mängd olika uttrycksmedel; ljuset beskriver en stämning, scenografin skapar en miljö som kanske även förändras under spelets gång, musik och ljud försätter oss i olika känslolägen, kostymer och smink hjälper till att berätta för oss vilka karaktärerna är. Och så har vi ju skådespelarna. Genom texten har de förhoppningsvis fått de verktyg som behövs för att gestalta rollfigurens tankar och känslor inför sin situation.

Men allt står inte där på manussidan. Inte rent ut. Pjäsens text är som en kod som måste dechiffreras och tolkas. Därför kräver dramatik och litterär text också helt olika sätt att skriva. När jag började skriva boken blev det plötsligt tydligt att nu måste jag lära mig att gestalta med helt andra medel. På scenen ser ju alla att skådespelaren lyfter en kaffekopp och suckar. Vi känner att han inte verkar må så bra, vi läser av hur han förhåller sig till sin omgivning. Även om han inte har några repliker kan vi ändå få en känsla av ett inre liv. I boken måste jag  bygga upp rummet och personen inför läsaren med ord. Det är inte lätt. Hur skriver jag så att alla fattar hur vidrigt det var när morsan spottade på servetten och torkade bort chokladen som fastnat i min mungipa? Hur beskriver jag den där fetsöta lukten av hennes läppstift som överfördes med saliven och fick mig att kväljas?

Jag hoppas att mitt arbete med ”textkoden” som skådespelare och dramatiker hjälper mig i mitt litterära gestaltande. Att läsarna ska känna med mina karaktärer och fatta hur de mår och hur de rör sig, nu när de själva måste vara med och välja ljus, scenografi, kostym, musik, och skådespelare.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Text är kod

  1. kuggekugge skriver:

    Ja alltså gestaltning är så svårt. Förstår det här med show don’t tell men tycker ibland det är så svårt att se i sin egen text. En får väl bara öva, öva, öva och skriva, skriva, skriva.

    Det jag också märkt är att om jag inte riktigt vet vad jag vill med en scen eller vad en karaktär vill så då är det omöjligt att gestalta och blir klumpigt och dåligt. Tror faktiskt det oftast är mitt problem, att jag inte är riktigt säker på VARFÖR något händer och då är det ju omöjligt att gestalta.

    • johan ehn skriver:

      Sant. Om motivationen och funktionen av en scen är tydlig för en då är det ju oftast bara att köra …

  2. Elisabeth skriver:

    otroligt intressant detta! jag går en manuskurs och får syn på den dramatiska texten: jätteintressant och svårt! tittade på Cold Mountain och läste sen boken för att få syn på skillnaden. det var jätteolika men ändå lika! och så har jag tre karaktärer som brottats med mig ett år, och så skrev jag om dem till en filmscen: och plötsligt föll allt på plats! sådär ska det se ut liksom. tänkte testa att skriva ett manus först och sen överföra till litterär text 🙂

    • johan ehn skriver:

      Hej Elisabeth!
      Vilka spännande skrivövningar du gör! Jag tror jag gör lite liknande – försöker se ett möte mellan mina karaktärer nästan som en filmscen, och skriva ner vad jag ”ser”. Sedan kan jag gå vidare och putsa i gestaltningen men förhoppningsvis har den inre filmen visat detaljer som skulle ha varit svåra att komma på annars. Kul att du knäckte scenen!

  3. bagstam skriver:

    Åh, gestaltning är mitt svåraste! Bra sätt att ta upp temat! Kan tänka mig att den bakgrund du har är en stor fördel när det gäller blicken för gestaltning och tänket kring det (Älskar för övrigt servettreferensen. Jag kommer på mig själv att nästan göra det på mina egna ungar titt som tätt. Sen hejdar jag mig. Inte okej)

    • johan ehn skriver:

      Ha ha! Ja, hon ville väl men ingen behöver mammaspott i ansiktet!
      Gestaltning är verkligen tricky, så lätt att snärja in sig i krångliga metaforer för att man tröttnat på ”höjde förvånat på ögonbrynen” … och emojijs passar liksom inte i min bok tycker jag. 🙂🙂

  4. annisvensson skriver:

    Jäkligt intressant! Jag brottas själv med gestaltning och tycker det är svårt. Hyfsat vanligt är uttrycket ”show, don’t tell” men jag tycker du fångat och förklarat gestaltning på ett mycket tydligare sätt i ditt inlägg. Tack! Ps. Jag är säker på att din bok kommer att vara sådär riktigt bra. Ser fram emot att läsa.

    • johan ehn skriver:

      Tack Anni! Precis, en vill ju hitta de där nycklarna som förflyttar läsaren direkt till platsen eller känslan, istället för att beskriva. Som läsare fattar jag ju när det funkar men svårt att hitta dit själv … och tack för pepp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s