Lördagsenkät: Vågar du prata om det du skriver?

Fotograf: Jonas Schiller

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Genren i sig pratar jag mer än gärna om, ofta och mycket och närhelst tillfälle ges, men jag har inte berättat eller pratat om mina manus medan jag skrivit dem. I alla fall inte medan jag skrivit råmanusen. Då är så mycket fortfarande så osäkert och löst att jag helst behåller det för mig själv tills saker och ting börjar falla på plats och jag kan se en helhet.

Under redigeringen av Hemligheter små var det några få utvalda personer som jag pratade med och samma sak kommer det nog att bli när jag tar tag i redigeringen av del två i serien. Jag är nog en sådan person som gillar att suga på karamellen ett tag, behålla det för mig själv in i det längsta. Men när boken väl finns där ute, för alla andra att ta del av, då diskuterar och pratar jag mer än gärna om vad jag skrivit.

img_6998Anna: Det beror på. Min man är ett stort stöd (i brist på bättre ord) och får läsa allt, så även några av mina vänner. Oerhört tacksam för deras engagemang och synpunkter. Jag tycker själv allt är skit först och behöver deras hjälp för att våga.

Jag går också en kurs i manusbearbetning. En grupp bestående av åtta duktiga författare och skribenter som leds av en ännu bättre författare (jag är helt opartisk nu som ni märker). Vi träffas varannan vecka i en källarlokal som ägs av en före detta bankrånare. Till varje gång har vi läst varandras texter och ger återkoppling. Första träffen, då jag givetvis hade googlat alla i samlingen och läst om hur framgångsrika de var samt insåg att jag just skickat mitt kackiga amatörmässiga manus till dem kräktes jag i en papperskorg på vägen dit av panik. Så fruktansvärt jobbigt kändes det att någon på riktigt skulle läsa min text.

Nu känns träffarna i källaren ibland som en skruvad form av gruppterapi men de är väldigt värdefulla och sätter precis den skrivpress som jag behöver för att hålla tempot uppe. Utöver det gör jag mycket research och i det arbetet outar jag skrivandet för införstådda personer, exempelvis en trevlig åklagare och en mycket spännande kriminaltekniker.

När det gäller personer jag träffar i allmänhet pratar jag om det jag skriver med särskilt intresserade. Jag pratar inte ”styckmord” med folk i fikarummet på jobbet lite random och framförallt pratar jag inte om de delar som berör mig. Skrivandet är privat för mig i vissa avseenden varför jag väljer mina kretsar. Jag tycker också det kan kännas pinsamt, prettovarning i kombination med att det ställer krav på någon form av reaktion från mottagaren. Jag har emellertid blivit så vuxen att jag vågar dela ett misslyckande med folk och jag är helt okej med att alla inte uppskattar eller gillar det jag skriver. Bara att skriva den sista meningen var vuxet.

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Michaela: Oftast är jag inte så nojig kring mina teman eller min idé. Jag har hittills skrivit tre romaner (två är ännu i manusstadiet) och pratat rätt så fritt om vad de handlar om. Jag tänker att om nån får för sig att sno idén, kommer hen ändå inte att skriva samma berättelse som jag skriver.

Den här veckan fick jag en ny idé och vill för en gångs skull inte berätta något om det på sociala medier. Jag har nog berättat idén för några kompisar och fått positiv respons. Ämnet är ändå lite känsligt så jag vet inte om jag vågar (det skulle inte vara en skönlitterär bok), men jag har i alla fall skapat ett nytt dokument på datorn. Om jag känner mig rätt kommer jag ändå att snart babbla om den här idén till alla som vill (och inte vill) höra. Är otroligt dålig på att hålla tyst.

bildmaricakallner16Marica: Vissa texter vill jag berätta om, vissa behöver jag berätta om. Andra texter vill jag inte prata om. Jag känner inte att det jag skriver om måste vara hemligt, men ibland är en text ömtålig. Frågor och kommentarer kan förstöra den, eller förstöra min lust att skriva den.

 

 

image001Johan: Ja, men om olika delar av skrivandet med olika personer, skulle jag säga. Med min man, som är författare själv och som har en massa erfarenhet som jag vill åt, med honom pratar jag hela tiden. Vi har läst varandras texter under flera år. Jag har tidigare skrivit dramatik och i början var jag lite osäker på om jag skulle våga prata om mina försök till litterär text, men när jag kom över det så har det bara varit till ovärderlig hjälp.

Med andra kanske jag mer testar “pitchen”, känner av om de fattar vad jag försöker få fram. När jag väl är igång och har ett utkast så låter jag fler läsa och komma med feedback. På teatern har vi läsningar av en ny pjäs, tillsammans med skådespelarna under själva skrivprocessen, vilket är väldigt nyttigt. Då kan jag lyssna på hur det flyter och också få spontana reaktioner på materialet. Visst, det är alltid läskigt att presentera nytt material, men för mig är det en viktig del av arbetet.

Hur är du? Pratar du om dina pågående projekt eller håller du helst dem för dig själv?

Annonser
Det här inlägget postades i lördagsenkät. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s