Skrivövning: Efter en tragedi

Det är lördag och dags för ytterligare en skrivövning från oss på Debutantbloggen! Vi gillar alla att skriva och vill också gärna inspirera dig att skriva mer.

Men ibland kan det kännas motigt att sätta sig ner vid tangentbordet eller skrivblocket. Därför hoppas vi att våra korta skrivövningar kan väcka kreativiteten och leda till ytterligare skriv. Den här gången är tanken att du ska klippa in direkt i en händelse:

Skriv en scen som äger rum direkt efter en tragedi, utan att nämna vad som hänt.

Foto: Cristian Newman / Unsplash.

Foto: Cristian Newman / Unsplash.

Vi är så glada över gensvaret på våra skrivövningar. Kommentera gärna här på bloggen med din text eller länka till din blogg om du publicerar texten där. Har du en grymt bra skrivövning på lager får du också gärna tipsa om den.

Glad lördag och hoppas du hinner skriva under helgen!

Advertisements
Det här inlägget postades i Skrivövningar. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Skrivövning: Efter en tragedi

  1. Ingrid skriver:

    Tack Anna 🙂 Det är kul att bli motiverad att skriva. När ni lägger ut ett nytt tema, börjar det riktigt att snurra uppe i hjärncellerna.

  2. Ingrid skriver:

    Skrivövning Tragedi

    Jag skickar ett litet omändrat dagboksurdrag ur min roman, som aldrig tycks bli klar.

    Vi sprang bort från fönstret så fort och tyst vi kunde, men jag fastnade med foten i ett hål i marken och föll omkull. Ann skyndade tillbaka och hjälpte mig upp. Foten värkte häftigt. Vi hade just hunnit hiva oss över gärdsgården för att gömma oss, när vi hörde ett gnisslande ljud från dörren till det fallfärdiga torpet, följt av tunga steg som tog sig ner för trappan. Mitt hjärta bultade, men jag kunde i alla fall inte låta bli att försiktigt resa mig upp på knä och kika fram genom en buske. Jag såg hur en stor, svartskäggig gubbe ilsket tittade sig omkring. Han gick rakt emot oss, stannade på halva vägen och spanade. Jag slutade andas och vågade inte röra mig. Plötsligt vände han sig om, tog tag i en spade och började gräva i marken. Just i det hålet som jag hade fastnat med foten i.
    Skräcken ilade i hela kroppen, när jag såg på gubbens stora ryggtavla och tjocka, håriga armar. Så som jag sett honom genom fönstret. Helst hade jag velat springa därifrån, men blev nyfiken när han tog fram något ur sin innerficka och stoppade ner det i hålet. Han skyfflade tillbaka lite jord och satte sedan dit några tuvor och plantor som han grävt upp runt hålet. Klumpigt reste han sig upp och började stampa till jorden och tuvorna. Svettig och flåsande gick han tillbaka mot det gamla torpet, samtidigt som han misstänksamt såg sig omkring.
    När jag hört honom stänga den gnisslande dörren efter sig, vågade jag äntligen slappna av och titta mot min skolkamrat Ann som låg raklång på magen på marken och darrande stirrade upp på mig. Jag satte ett finger för munnen som tecken att vara tyst. Jag blev medveten om min värkande fot och försökte massera bort smärtan. Lutade mot gärdsgården, satte vi oss och pustade ut innan vi smög oss därifrån. Det var inte så lätt att smyga på mitt haltande ben, men jag brydde mig inte om det, för rädslan var större än smärtan.
    För att komma hem var vi tvungna att gå en omväg genom en mörk granskog. Vi närmade oss kärret, som min mamma hade varnat och förbjudit mig att gå i närheten av. En gång hade hon berättat om ett ryckte som gick i byn, att många hade gått ner sig i kärret. Sjönk man ner i gyttjan kunde man aldrig ta sig upp igen.

    Medvetna om den nya faran tog vi oss uppför en brant slänt för att komma bort ifrån kärret. Det började bli mörkt. Ibland snubblade vi och föll omkull och med darriga ben hjälpte vi varandra upp igen. Vi hade bråttom att komma hem innan det blev helt mörkt och våra föräldrar började undra var vi höll hus.
    Ann och jag svor en ed på att inte berätta för någon om vad vi sett genom fönstret och allt annat som vi upplevt den eftermiddagen, annars skulle vi ju förråda oss själva.
    Bara du min kära dagbok får veta vad som hände när vi var ute för att ha lite spänning och äventyr, så som barnen i deckarböckerna, som Ann och jag brukar läsa och diskutera med varandra.
    Vad som hände innanför fönstret till det gamla torpet var så hemskt och tragiskt, att jag inte vågar skriva om det här.

    Ingrid den 21.2.2017

    • bagstam skriver:

      Stort tack för ditt bidrag Ingrid 🙂 Spännande läsning. Man undrar ju vad som hänt precis innan samt vad som kommer att hamna i hålet som gubben gräver. Jag gillar särskilt greppet att det är skrivet ur ett jag-perspektiv och dagboksgreppet. Very clever! Lycka till med fortsatt skrivande!

  3. Kicki skriver:

    Oj vad mycket du fick fram av bara de raderna. Jag har en del att lära märker jag. Du lyckades skapa mycket tydliga bilder i mitt huvud med mycket känslor inblandade.

  4. Kicki skriver:

    Hej! Det här är första gången jag är inne här. Vilken rolig idé med de här skrivövningarna. Jag är verkligen en novis på detta, har skrivit enbart för mitt eget nöje eller vetenskapliga rapporter. Så, det här blir kul att testa. Här kommer mitt bidrag till Efter en tragedi:

    Suddigt, grått. Dunkla ljud som pockar på mig, kräver mig, kväver mig. Vill inte. Hårda hjärtslag, de dränker mig, övermannar mig, fyller mig. Vilar i hjärtslagens hårda, rytmiska dunkande och den grå, suddiga dimman. Vilar, andas. Ljud som kräver mig igen, vill locka mig från mitt vilorum. Vill inte. Nej. Vill vila, vill inte tänka, inte vara, inte finnas. Vila. Grått, suddigt, rytmiskt dunkande. Vila.
    Ljud, röster. Smärta. Min kropp, något drar och släpar, ljud som kräver mig, kräver mitt medvetande. Vill inte lämna det grå, suddiga, är vilsamt och tryggt. Tryggt från vaddå? Nej, inte tänka, inte lämna tryggheten. Tankar virvlar, bilder i huvudet. Svartvita bilder, vill inte se färgerna, vill inte se bilderna. Någon kräver mig, ljud inne i huvudet, ljud utanför det grå. Det vill ha min närvaro, pockar på mig, kräver mig. Kämpar emot, vill inte. Vad? Hur? Nej inte tänka. VILL INTE. Så plötsligt dras det grå suddiga bort, snabbt som att dyka upp ur en iskall damm. Alla ljud blir skarpa, tydliga, plågsamma. Ansikten, ljus, röster, sirener, blinkande lampor. Orolig ansikten, skräckslagna ansikten.
    Och smärtan, den outhärdliga smärtan. Insikten, som en hästspark i magen, ensam. Aldrig mer vi, bara jag. Ensam.

  5. annisvensson skriver:

    Jag tycker om de här skrivövningarna. Det ger tillfälle och motivation till att skriva. Här kommer mitt bidrag som var påbörjat tidigare:

    Allting ute glittrar svagt. Det är tyst, förutom ett svagt gnistrande ljud från mina steg som möter den frostiga trottoaren. Årets första snöflingor börjar dala ned och de syns tydligt under gatlampornas sken. Det är vackert, men oändligt kallt. Jag går till en parkbänk inte långt från vårt hus, nära en gatlampa med svagt gulaktigt ljus. En plats jag ofta flyr till, bänken där man inte syns. Trots att ben och händer skakar av kylan eller om det är på grund av min ständiga följeslagare, som går under namnet ångest lyckas jag med darrande händer tända en cigarett. De djupa halsblossen svider, men det andra som värker är starkare och det är skönt att något annat tar över.

    De knähöga, ljust bruna mockastövlarna med snören sitter hårt åtsnörda kring de smala, tunna benen. Som om det vore ett sätt att hålla ihop resten av kroppen. Att hålla ihop allt det som håller på att falla isär. Den bultande ångesten som gör att jag tror jag ska falla ned i ett svart bottenlöst hål är mer hotfull än någonsin förut. Blundar hårt och försöker med all kraft jag har, värja mig mot de välbekanta tårarna som bränner innanför ögonlocken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s