Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

brevbilaga-2

Att skriva handlar om att stå ut

Är det inte svårt att hitta på? Var får du allt ifrån? Hur hittar du inspirationen? Det är sådana frågor jag oftast får.

Av folk som inte skriver.

Hade de också skrivit hade de förstått att det där är det enkla. Idéer är det ingen brist på. Inspiration tror jag knappt på. Skulle jag vänta på inspiration skulle få sidor bli skrivna.

Nej, det svåraste med att skriva böcker är att stå ut.

Stå ut med att det tar så förbannat lång tid.

Stå ut med att det är så förbannat svårt att få sitt manus antaget.

Stå ut med att det är så förbannat svårt.

Stå ut med att det blir så dåligt, så banalt, ovarierat, att språket blir så fattigt, att historien blir platt och tråkig, att det är irrelevant, ointressant, klyschigt …

Jag vet inte om alla författare brottas med de här känslorna. Men jag gör det.

Visst har jag en historia att skriva. Jag kan till och med erkänna att jag är så pretentiös att jag har ett budskap, något jag vill förmedla. I mitt huvud känns det jättebra, djupt, mångbottnat och intressant. Men när orden rinner ur mina fingrar och ner på det vita arket på dataskärmen så blir det inte alls som jag hade tänkt mig det.

Ibland läser jag några sidor som jag har skrivit högt för mig själv och då rodnar jag. En djävul viskar i mitt öra: Hur kan det bli så platt? Vem ska vilja läsa det här? Varför utsätter jag mig för det här? När jag istället skulle kunna vara ledig på helger och semestrar som vanliga människor, umgås med vänner och familj och tja, göra andra normala saker (kommer inte på vad det skulle vara, har hållit på med det här för länge).

Men jag fortsätter. För att jag brinner för att skriva, för att jag älskar det, för att jag älskar känslan av att ha skrivit, för att jag så gärna vill hålla den där boken med mitt namn på i min hand.

Jag klarar det för att jag minns att första steget till att ge ut en bok är att skriva den. Det finns inga genvägar.

Du. Måste. Skriva. Boken.

Du måste skriva den, för att ha minsta lilla chans att få den utgiven.

I ett tidigt skede i mitt skrivarliv läste jag ett citat. Har glömt vem som skrev eller sa det, men orden fastnade: ”Att skriva en bok är 10 procent talang och 90 procent hårt arbete.”

Citatet gav mig hopp, för är det något jag är bra på är det hårt arbete. Och jag tänkte att om det bara är 10 procent av bokskrivandet som är talang så har jag möjlighet att slå de där talangfulla genierna, naturbegåvningarna som saknar de där 90 procenten hårt arbete.

Och det visade sig stämma.

Jag hade verkligen uthålligheten, drivet, ambitionen, envisheten som krävdes för att slutföra ett bokprojekt.

Under tiden jag skrev insåg jag en annan sak, och det var att det inte är de där första raderna du skriver som är din bok. Det är enbart ett uselt utkast (som du helt enkelt får stå ut med). Säkert finns det författare som skriver perfekt från början (någon av de där talangfulla 10 procentarna), men de allra, allra flesta skriver om, redigerar, stryker, putsar, vässar, slipar, förfinar. För det är där – i redigeringen av manuset – som utkastet blir till en bok. Och för att komma dit måste man först ha skrivit historien.

Jag vet inte hur många gånger jag har mött människor som säger: ”Jag skulle också vilja skriva en bok, jag har en historia i huvudet, jag ska skriva ner den så fort jag får tid.” Haha, skrattar jag högt inombords. När du får tid, tänker jag. Tror du att jag och mina skrivande kollegor har tid? Tid som inte du har?

Jag hör också väldigt ofta bekanta som har läst en bok som säger: ”Usel bok. Det där skulle jag ha kunnat göra bättre.” Hm, skulle inte tro det, tänker jag då. För det svåraste är verkligen att faktiskt göra det. Att skriva den där boken, trots att det går trögt, tar lång tid (ofta flera år), blir uselt, platt, banalt. Att stå ut och ändå fortsätta. Alla som skriver vet vad jag pratar om. Det är ett slit. Ett fantastiskt givande, roligt, underbart, härligt slit. Men oj, vad en får kämpa.

Och hur få av alla dessa underbara skrivande människor som får den belöning och uppskattning de förtjänar. Mitt förlag, Norstedts, får ungefär 2000 manus om året från aspirerande författare. Av dessa får enbart 20 något mer än standardrefuseringarna, alltså utförliga lektörsutlåtanden. Av de 20 är det sedan bara 3–4 som blir utgivna. Och även om du blir utgiven ger det inga garantier. I snitt säljer en debutant runt 900 exemplar. Räkna på en royalties på cirka 35 kr per bok så har du ungefär hur mycket den debuterande författaren tjänar på boken de slitit med i flera års tid.

Och bara för att du har skrivit och gett ut en bok är det inte säkert att du klarar av att skriva och ge ut en till. Hörde nyligen att bara 20 procent av alla debutanter kommer ut med en bok nummer två.

Ni kanske tycker att jag är pessimistisk, att jag glömmer allt underbart som hör till skrivandet. Det finns där så klart också. Men jag är realist. Och med allt detta i bakhuvudet skulle jag vilja hylla alla fantastiska skrivande människor som trots alla svårigheter och motgångar ändå fortsätter skriva. Ni har min allra största respekt!

I sommar kommer min andra thriller, Och blomstren dö. Min bok nummer två. Och jag känner mig redan som en vinnare.

Här bloggar jag om min passion för skrivandet och läsandet!

Här kan du läsa mer om mig!

bilder-norstedts

Rebecka Edgren Aldén och är journalist och författare. 2015 debuterade hon med thrillern Den åttonde dödssynden på Norstedts förlag. Den blev nominerad till årets deckardebut och är i dagsläget såld till fem länder. I juli kommer uppföljaren Och blomstren dö.

och-blomstren-doden-attonde-dodssynden-1brevbilaga-3

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Gästblogg: Rebecka Edgren Aldén

  1. Ping: Att väga mindre än luft | Debutantbloggen

  2. annisvensson skriver:

    Oj, oj och oj vad jag känner igen mig i det du skriver. Jätteintressant inlägg och givande på flera sätt. Så härligt att läsa om dina tankar och erfarenheter. Och tänk att du har lyckats en gång och snart två gånger med att få klart ett sådant jätteprojekt som det är att skriva en bok. Jättegrattis!

    • Tack snälla! Ja, jag är där nu att jag tycker att alla som har slutfört en bok är hjältar! Det är ett mastodontprojekt, och oavsett hur det sedan går tycker jag att man ska klappa sig själv på axeln för att man klarade det!

  3. Tack Rebecka för din beskrivning av hur det är att skriva. Den är så träffande. Samtidigt är den så trösterik att envisheten hjälper. Att det handlar om att stå ut tills boken äntligen är färdig. Själv är jag på slutredigeringen av min första bok. Väntar på ett utlåtande från min lektör och testläsare. Sedan är det dags att skriva om igen. Jag hoppas att boken skall kännas så klar att den kan skickas till förlag nu under våren. Din första bok var mycket inspirerande. Jag ser fram emot den andra. Kommer jag att få se dig igen på Crime Time i år och kommer vi då att få göra dig prata om dina böcker? Lycka till med ditt skrivande.

    • Vilken fin kommentar! Ja, men det är ju så – man måste hålla hela vägen. Det är liksom det som är grejen. Jag är övertygad om att du kommer att komma i mål, eftersom du tar steg för steg och inte ger upp! Ja! jag kommer till Crimetime, både som författare med min nya bok, och som moderator. Jag ska hålla i skrivarskolan igen, samt ha en hel del spännande samtal. Och själv få bli intervjuad på scen. Ska bli superkul! Hoppas vi ses där!

  4. Anders Kinding skriver:

    Jag tänker att det är tur att alla dessa hinder finns. Trots att bara blir bok av en promille av alla manus så slinker ju ändå svaga, platta, genant dåliga texter ibland igenom. Jag bävar för hur världen skulle se ut om lektorer, förlag, kritiker, kulturjournaliser, med flera inte tvingade oss författare att anstränga oss.
    Jag håller med om att inspiration är det minsta problemet. Självkritiken svider ju nästan varje gång ett textfragment läses på nytt.
    Lite och bra är bättre än mycket och dåligt.

    • Ja, jag håller med. Det behöver vara hårda krav. Sedan tycker jag att man ska tänka på att olika texter uppfyller olika behov. Alla behöver inte vara fantastiskt bra på ett språkligt plan. Vissa kanske till och med ska vara enkla och ”genanta”. Det är som i film. Ibland vill man ha djup, ibland vill man ha yta eller lätt- eller snabbkonsumerat. Tänker att det är viktigt att vi inte mäter varken författare eller texter utifrån samma måttstockar. Jag ser min självkritik som något positivt. Det håller mig på tå, får mig att anstränga mig. JAG måste ju vara den första redigeraren, sedan kommer proffshjälpen ovanpå. Har aldrig förstått mig på skrivande människor som tycker att deras texter är guds gåva till mänskligheten och att alla förlag är idioter som inte ser det…

  5. Anna skriver:

    Vilket fint inlägg, tack! Stor igenkänning.

  6. Arne O. skriver:

    Tack…bra tips …
    Bra vinklade svar…
    Bra helhetstänkande…
    to get started…
    To keep on…
    And hardest of all …
    To finish it…
    Hehe
    Tack….

  7. kuggekugge skriver:

    Tack Rebecka för ett inspirerande och bra inlägg! Jag kan inte annat än hålla med om det där med talang vs hårt arbete.

  8. Jossan skriver:

    Så mycket igenkänning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s