En jävla mes


img_6998

Boken är ute och jag har fastnat i den där omtalade tomheten. Samma känsla som när ett nära förhållande med någon man tycker väldigt mycket om tar slut. Ni vet, man vaknar under småtimmarna, kryper upp i soffan, bläddrar bland gamla bilder i telefonen och tänker ”Det är borta och kommer aldrig tillbaka, varför i hela helvetet gjorde jag det här?”

Jag satsade allt, la ner varenda beståndsdel av min själ i projektet ”skriva bok” och poff – jag lät det flyga iväg som ett pappersflygplan.

Nu när det har gått några veckor och jag själv har landat vet jag svaret på frågan om varför.

Jag har alltid gjort det man ska. Pluggat, fått femmor i alla ämnen, suttit längst fram i klassrummet och räckt upp handen, haft utökad studiekurs, jobbat på flera olika extrajobb samtidigt bla bla bla… Ni fattar – allt det som utmärker en riktigt duktig tjej. Det beror inte på att jag är bättre än någon annan eller har särskilda talanger. Jag saknade civilkurage nog att stå upp för mig själv och var en jävla fegis som gjorde det jag blev tillsagd. Jag önskar att jag hade andra skäl men det är sanningen.

Jaha, en högpresterande mespropp, så intressant tänker ni nu. Håll ut, det kommer en poäng i slutet. Innan ni dömer mig måste jag bara sätta in er i kontexten.

Jag började inte livet som en nermosad trasa, hela min barndom präglades motsatsen. Om jag inte fick som jag ville skrek jag tills jag svimmade, det var defaultläget. Folk kom fram och beklagade sig för mina föräldrar som snabbt blev kallade till möte hos dagisföreståndaren. ”Vi måste varna ny personal för er dotter, hon blir okontrollerat arg när man säger till henne. Alla kan inte tas med henne.”

De första åren i skolan var ett krig. ”Anna vägrade att klippa domherrar av filttyget, hon tillverkade svanar. Sen fick hon ett raseriutbrott och slängde svantavlan i golvet”, ”Vi tecknar tussilago här, men Anna målade hela pappret gult” eller ”Anna har varit i slagsmål med en av killarna igen.” Ni hör, jag var en jobbig unge som vägrade rätta sig i ledet.

Inte heller såg jag ut som en traditionell flicka – snaggad med praktiska kläder som min hopplöst otrendiga pappa hade köpt på B&W i Arninge Centrum. ”Hel och ren, inga märken eller symboler och sånt trams” tyckte skånska pappan medan jag gömde min sjuttiotalsblå Kånken lite bakom jackan och storögt betraktade flickorna med rosetter i håret packa upp sina Hello Kitty-pennskrin ur rosa Salomonryggsäckar. (Fjällräven Kånken var helt ute under senare delen av åttiotalet). Crescendot kom när det skulle väljas lucia i skolan. En tradition som gick till så att alla elever skrev ett tjejnamn på en lapp och rösterna redovisades med stor spänning på svarta tavlan. Vem var populärast i klassen? Sådär käckt som i Robinson fast med barn som deltagare. När jag kom in ropade fröken i förebyggande syfte: ”Ingen röstar på Anna, lucia ska ha långt hår!” Jag var ny, alla andra hade lekt ihop sedan förskolan. Vi hade precis flyttat till Danderyd från en lägenhet i Solna. Kontrasten från mitt vegetariska dagis Illern där vi hade karneval, var på Drakfesten på Gärdet och dansade flaskdansen med Juan från den chilenska avdelningen var enorm.

Jag är extremt vänsterhänt, skrev bakvänt och tyckte läsning var en seg utmaning som jag inte hade ro till. Det dröjde bara någon månad tills jag hamnade hos en arg speciallärare tillsammans med en elev som slickat på näsblod (han ville vara Gene Simmons i Kizz), en som inte kunde stava till myra och en som aldrig slutade sjunga i blockflöjten på musiklektionerna. Med andra ord – trotsarna. Man hade kunnat tro att det skulle gå åt skogen för oss men ett välutvecklat bildminne räddade mig genom skoltiden och jag råkar veta att de gick bra även för ”Blockflöjten”, ”Myran” och han som slickade på näsblodet. Skönt.

Någonstans där bestämde jag mig för att hädanefter göra allt perfekt. De skulle inte hitta en enda grej att klaga på. Så jävla gärna ville jag passa in.

Och jag blev duktig. Till och med bäst. Jag gick ut gymnasiet med skyhöga betyg, hade fantastiska omdömen och fick stipendium för studieprestationer varje år. Jag satt uppe hela nätterna och illustrerade mina skolarbeten tills de närmade sig konstverk, skrev monumentala regionalgeografiska analyser (den över Nordafrika är en riktig kioskvältare, fullspäckad med demografiska jämförelser mellan Mauritanien och Mali) och gjorde specialarbete om djurskötsel från ett EU-rättsligt perspektiv. Fick rekommendationsbrev och åkte till Djursholms slott och tog emot pris i en författartävling. Bla bla bla…Men vem älskar inte en sån tjej?

Jag kunde välja och vraka bland universitetsutbildningarna och beslutade mig för juristlinjen. Det självklara valet för den som vill vara perfekt.

Inombords krackelerade jag samtidigt. Den lilla flickan i mitt hjärta rev sitt hår och gjorde volter av frustration och vantrivsel.

Som jurist passar det inte att vara kreativ, lite galen, ha åsikter, skämta om allvarliga saker, dra på i sitt uttryckssätt eller sticka ut. Som kvinnlig jurist är det direkt opassande. Juristmallen krävde stor skärpning. Tusen sidor om sakrätt i 10 punkter, en tegelsten helt utan dramaturgi, är en kamp för den som läser sakta och har svårt att sitta still. Ändå var det ingenting i jämförelse med vad som behövdes för att hålla tillbaka mitt inre världskrig.

Efter examen började jag jobba på en statlig myndighet. Inget ont om den verksamheten men vi nyutexade fick standardiserade arbetsuppgifter och ombads klista in stödtexter formulerade på kanslisvenska i brev till folk som blev arga och för det mesta inte förstod ett dyft av det som stod där. Jag avancerade snabbt till förvaltningsdomstolen för en mer gedigen utbildning i att skriva så att absolut ingen förstår. Alltid otydligt och alltid med en utväg om någon skulle kritisera ett beslut. ”Vid en samlad bedömning av…” eller ”I allt väsentligt…” Ju luddigare – ju mindre risk för påhopp från överrätten. För herregud, den skräcken, att våga stå för något!

Nä nu lät jag raljant. Förlåt. Det är djupt orättvist också eftersom jag själv i sann feghet givetvis var en urduktig och följsam notarie och producerade dom efter dom i precis den stilen. För er som inte känner till det kan nämnas att en domstol alltså är en arbetsplats där vuxna människor på riktigt sätter betyg på varandra. Ja, det är sant!

Jag fick utmärkta betyg trots att ingen av mina färdigheter kom till sin rätt där. De följande tio åren satt jag på olika kontorsstolar och gjorde det som förväntades av mig. Skrev jättetråkiga inlagor med enormt många svåra ord som i princip ingen läste. Alltså, jag var bra. Jag tog på mig allt extra som gick, ledde alla projekt och utvecklade verksamheten där jag befann mig, bla bla bla… Den perfekta medarbetaren som alla vill ha i sitt team.

Jag fick beröm, men det betydde inte något för den lilla personen inuti mig. Ibland fick jag  reaktioner som tog mig tillbaka till skoltiden. De betydde desto mer. Efter fjärde intervjun på en av Sveriges finaste advokatbyråer blev jag inkallad att träffa delägaren. Han kom tjugo minuter för sent till vårt möte och inledde med orden ”Tror du att du är något? Varför ska jag anställa dig?”

Jag kände mig värdelös.

För att bota den känslan började jag plugga extra samtidigt som jag jobbade heltid, var på tusen tjänsteresor, hade två småbarn och var gravid i nionde månaden, bla bla bla… Då täffade jag en högst inspirerande föreläsare på Berghs. (Gick en yrkesinriktad utbildning där Att skriva för att övertyga – otroligt bra). Han öppnade mina ögon. ”Jag är djupt imponerad, jag har aldrig fått en så ambitiös text från en elev. Men du är på fel plats min vän. Sluta slåss mot väderkvarnarna. Lämna världen där du befinner dig och satsa på det här.”

Jag anmälde mig omedelbart till en kurs i kreativt skrivandeFolkuniversitetet. Och jag älskade det från första stund. Plötsligt hittade jag en kanal där jag kunde använda den energi och kreativitet som lagrats inom mig under årens lopp. Här fick jag uttrycka mig hur jag ville. Inget ludd, inga klichéer och ingen otydlighet. Befrielsen jag kände över att slippa vara tyglad går inte att beskriva. Och det bästa av allt. Jag fick vara precis den jag är. Mina mest dominanta egenskaper blev styrkor. Galenskapen, viljan och drivet att aldrig ge upp är grundförutsättningar för att skriva en bok. Att få ihop berättelsen och gå igenom en redigering är som att skrika tills man svimmar. Samma känsla och samma strid som jag var van att utkämpa varje dag, bara mycket mer utdragen. Och det blev en bok, Stockholm Psycho.

”Du har en egen röst, det är vad jag letar efter”, sa min kursledare. Det är den finaste komplimangen jag har fått. Den lilla tjejen i mig har aldrig blivit så glad. Hon grät, fast av lycka denna gången.

Detta är förklaringen till varför jag gjorde det.

Jag måste helt enkelt visa att jag kan göra något oslagbart, underhållande och unikt när jag själv får bestämma och vara precis den jag är. Alla oförstående lärare, inrutade byråkrater och dömande människor ska få se att en person som öser på och inte följer normer är en tillgång. Mest av allt vill jag svara den otrevliga delägaren på en av Sveriges finaste advokatbyråer det jag aldrig fick fram under mardrömsintervjun.

Så, hör upp surgubbe för nu kommer mitt svar, du får det i form av ett vårskrik:

Jag tror inte att jag är något. Jag vet det. Läs min bok så får du se.

Vänliga hälsningar

Anna- Stockholm Psycho

Ps Jag vet, det dröjde några år men du verkar ju inte ha problem med folk som kommer sent.

fullsizerender-2

Så här ser lycka ut. Bilden är tagen två sekunder efter att min förläggare skickat ett mejl där det stod att boken officiellt var klar.

Advertisements
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Danderyd, Debut, debutantåret, debutantbloggen, författarens hantverk, Författarliv, Feminism, Revansch, Språket, Stockholm psycho, våga vara den du är och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till En jävla mes

  1. Älskar dina blogginlägg – och boken, heja!
    Mvh / En annan duktig flicka 😉

    • bagstam skriver:

      Tack!! Och vad kul att du gillar mina inlägg. Har varit inne och läst på din blogg. Superbra, snygg och mycket proffsig! Inspiration! ps Skönt att inte vara ensam 😉

  2. Sofie skriver:

    Känner igen mig, förutom boken och att ha hittat min egen röst men blir i alla fall inspirerad:-)

  3. Jennifer skriver:

    Älskar’t!!! Du är BÄST Anna!! Kram

  4. Ingrid skriver:

    Vilken medryckande text. Bravo! Lycka till med lyckan och naturligtvis boken.

  5. Annika skriver:

    Vilket inlägg! Blev tvungen att läsa två gånger för att ta in allt. Blir nog tvungen att lyssna på din bok också nu 🙂 /Annika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s