Vem är de och vad vill de?

Foto: Jon Krogell

Foto: Jon Krogell

Som jag skrev förra veckan så går det utmärkt att skriva en roman fastän en inte har någon aning om vem en skriver om eller vad en sysslar med. Men det blir ju hundra gånger bättre om en verkligen vet varför en karaktär beter sig på ett visst sätt.

Det här låter som en grundkurs i att skriva: du ska veta vem du skriver om och hur handlingen byggs upp. Det låter så enkelt och ändå har det varit så svårt för mig. Jag tror att det handlar om att jag måste skriva mig fram till historien och så får jag fylla på med detaljer efteråt.

De senaste veckorna har jag försökt bli klok på mina tre huvudkaraktärer i mitt andra manus som än så länge går under namnet Nationen. Berättelsen kretsar kring Astrid, Mikael och Saga som alla studerar i Helsingfors. Det handlar om studierna, festerna och livet omkring.

Jag hade en vag uppfattning om vem de var innan jag började skriva och under skrivprocessen lärde jag känna dem bättre. Men inte tillräckligt bra. Det händer saker till dem som jag skrivit in för att jag velat ha det med i storyn, inte för att det skulle vara logiskt med tanke på hurdana karaktärerna är.

Så nu har jag funderat på varför de gör som de gör. Vad driver dem? Vad drömmer de om och vad borde de kanske drömma om i stället? Hur reagerar de om en annan karaktär gör x, hur reagerar de om hen gör y?

En testläsarkommentar jag fick var att jag gör det för lätt för mig själv. De låter bli att göra saker för att ”de inte har lust” och så kan det inte vara! Det är bara slappt skrivet och driver inte berättelsen framåt. Det måste hela tiden finnas en orsak till deras handlingar, en vilja och logik som läsaren kan känna igen då hen läser.

Nu har jag då suttit med Astrid, Mikael och Saga i några timmar. Funderat och funderat. Vissa saker har löst sig, andra behöver jag klura på. Och det kommer jag att fortsätta med tills jag har svaren.

Jag har nämligen ett manus på 70 000 ord som fungerar någorlunda okej, men det är nåt som saknas. Och jag tror det är just det där djupet som kommer nästan automatiskt när en verkligen vet vem en skriver om.

När jag vet varför de gör som de gör vet jag att den här romanen kommer att bli så himla bra och då kommer det också att vara relativt ”lätt” för mig att fylla i luckorna.

För när jag vet vem jag skriver om och har en tydlig riktning blir texten också hundra gånger bättre. Ofta måste jag harva runt med dålig text i lång tid för att hitta fram till kärnan, men när jag äntligen gör det så vet jag att träffar rätt.

Lektören Jenny Bäfving uttrycker det så väl i sin blogg: Finns riktningen och dramat i scenen skrivs den ofta med energi och framåtrörelse. Författaren har kul. Vet författaren inte riktigt vad hen vill säga eller vad som egentligen ska berättas blir det energilöst och har förmodligen varit en ren plåga att skriva.

Och jag känner så igen mig i det där. Dessutom är det sist och slutligen så enkelt: ha kul på vägen så kommer läsaren också att ha kul. En rolig scen att skriva är ofta en rolig scen att läsa. Då faller bitarna kring karaktärerna också naturligt på plats och det syns i texten.

Någon annan som alls känner igen sig i det här?

Advertisements

Om kuggekugge

Frilansjournalist, företagare och författardebutant hösten 2017.
Det här inlägget postades i Debut, karaktärer, Michaela von Kügelgen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s