Att väga mindre än luft

img_6998

Plötsligt händer det. Jag har fått en fråga om att skriva ett nytt manus. Det är sant.

”Om jag vill?! Omedelbart!!”

Jag hoppar upp och ner av glädje, fast inombords. När frågan kom gjorde jag det på riktigt men då var jag utklädd till en grön fleecekrokodil och hade en innebandyklubba i handen så det var ingen som reagerade på just den biten.

Jag vill vill vill.

Den här chansen har jag knappt vågat drömma om. Men om den kommer, ska jag göra det bästa av den, för det händer kanske bara en gång.

Tillbaka till verkligheten igen.

Den inbyggda förväntan från uppdragsgivaren om att det ska bli bra är faktiskt inte det värsta, även om det är en stress som finns där. Värst är tvivlet. Kommer jag klara detta eller är jag totalt naiv? Har jag redan glömt hur jävla jobbigt det är? Har jag inte lyssnat när andra berättar om utmaningarna de innebär ”att skriva andra boken”? Både Hanna Lindberg och Rebecka Edgren Aldén beskriver ju just den kampen väldigt ärligt i sina blogginlägg.

När jag kämpade med Stockholm Psycho kände jag en djup respekt och förundran över personer som får ihop en bok överhuvudtaget. Att lyckas med det två gånger ligger utanför det fattbara. Som att bestiga Mount Everest direkt efter Namibia Desert Marathon. Men det finns ju folk som gör även detta. Jag har emellertid aldrig hört någon av dem säga: ”Det bara kom, det liksom rann ur mig” eller ”Det här gick som på räls. Drömmen var helt gratis, jag behövde inte kämpa ett skit!” Däremot har jag ofta hört: ”Den enda tanken som for genom min hjärna var att jag skulle klara av det. Jag tvingade mig igenom. Segerkänslan kom först efteråt när jag insåg vad jag hade gjort, under tiden var det fruktansvärt.”

Jag kan känna igen mig i det, alltså inte att bestiga världens högsta berg eller anta löparnas ultimata utmaning men att förtränga allt som är jobbigt och pressa mig förbi. Jag är också en resultatinriktad maniac. Det är så jag har tagit mig framåt i livet tidigare. Och visst, man kommer långt men det är en egenskap som jag ogillar starkt hos mig själv.

För jag har missat att leva.

Den resultatinriktade galningen i mig ville givetvis direkt börja med projektet ”att skriva bok två”. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka henne. Jag vet ju vad som händer när jag skenar iväg och kastar mig in i det, jag får skriva om och skiva om och skriva om. Istället har Mrs Maniac fått ägna sig åt att planera, förbereda och rigga allt. Tänka ut storyn och skriva en berättarlinje där handlingen har lagts ut. Det kommer naturligtvis ske förändringar under arbetets gång men jag vet av erfarenhet att det kommer behövas en karta för att kunna skruva, ändra, pussla och samtidigt hålla reda på perspektiven och storyn. Mrs Maniac har också gjort en bakgrundsbeskrivning för karaktärerna och platserna. I skrivande stund håller hon på att tänka ut scenerna. Vad ska ligga i dialog, återblick och händelse? Föresten bör jag kanske tillägga att jag varken skriver detta för att ni ska tycka jag är duktig eller för att sänka alla er som väljer att jobba på ett annat sätt. Det finns inga rätt eller fel när det gäller skrivande, jag gör detta av en helt annan anledning.

Men det låter mekaniskt och tråkigt, tänker du kanske nu. Strukturera och planera berättelsen till döds, vart tog kreativiteten vägen? Är det inte vad skrivande handlar om?

Jo, du har alldeles rätt. Och det är precis där skon klämmer.

Att få ihop en bok kräver jättemycket och den här gången vill jag inte bara tvinga mig igenom det, jag vill kunna njuta under tiden. Jag vill få uppleva den där svindlande känslan det innebär ”att vara inne i det”, fullt ut. Det som är det underbara med att skriva. Utan stress och utan oro. Det är den främsta anledningen till att jag låter galningen sätta upp strukturen och göra planeringen.

Känner ni till filmen ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”? Om inte, googla. Hur som helst handlar den om ett barnhem för personer med särskilda gåvor. På hemmet finns en flicka som heter Emma. Det speciella med henne är att hon väger mindre än luft. Hon är så lätt att hon måste ha på sig ett par skor av bly för att inte flyga iväg. Hon har ständigt med sig ett rep också. Om ni skulle vara ute och gå och kanske hitta en liten ekorre som trillat ner från sitt bo binder du repet runt hennes midja och låter henne försiktigt ta av sig skorna. Sen får hon  flyga upp till trädkronan. När ekorren är på plats i boet igen drar du tillbaka henne med hjälp av linan. Det är så hennes specialgåva blir till en superkraft, under kontrollerade former.

I arbetet med mitt nya manus är min målsättning att få vara som Emma. Det är därför jag har låtit Mrs Maniac rigga allt. Strukturen är repet som både ska hålla mig tillbaka och tillåta mig att sväva. Jag hoppas att vetskapen om att det finns där kommer göra att jag inte känner den där stressen för att projektet inte ska gå att genomföra. Först när det finns en plan som hela tiden leder framåt vågar jag släppa allt och njuta. Unna mig den stunden, flyga iväg och betrakta historien växa fram uppifrån. Det är målsättningen den här gången, att utmana tyngdlagen när problemen uppstår. Väga mindre än luft.

Jag vill göra fantasivärlden till verklighet.

Just därför har jag tagit tjänstledigt också. Om två dagar börjar mitt skrivliv, på riktigt.

flygande-emma

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, debutantåret, Författarliv, Stockholm psycho, stress och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Att väga mindre än luft

  1. Härligt med heltidsskrivliv! Och att du ska skriva en till bok, heja, jaaa, saluterar din uppdragsgivare (och dig). Du har något speciellt och nyskapande, jag tror stenhårt på att det kommer gå skitbra för dig framöver.
    Jag är ett stort fan av planering, det mesta kan lösas med sjukt mycket planering, galet mycket. Vi fungerar alla olika och jag kan avundas de kreativa organiska författarna, men det är inte jag. Och alla sätt att få till en bok med livet och hälsan i behåll är bra om du frågar mig 😄

    • bagstam skriver:

      Åh tack! nu blev jag jätteglad :). Skönt att höra att det finns fler som gillar planering. Jag avundas också de kreativa organiska författarna. Håller helt med om att alla sätt att få till en bok med livet och hälsan i behåll är bra :). Herregud vilken utmaning det är. Lästa just för övrigt ditt senaste blogginlägg. Jag och en vän diskuterade just kvinnan på tåget och vad det är som gör att man fastnar för den. Jag blir supersugen på att läsa ditt manus som du håller på med!

      • Ordning och reda är lite av ett ledmotiv till mitt liv. Hemma organiserar jag så att om jag inte omedelbart vet var jag har grejerna direkt jag kommer att tänka på dem så blir det rensning, då är det för mycket saker. Lite samma attityd har jag till mina bokmanus, jag ska veta var allt händer direkt jag kommer att tänka på det. Annars blir det rensning 😄
        Jag har skrivit några manus och just den biten funkar, håller med om att det är en utmaning, men inte den största… det jag imponeras av är ni som blivit publicerade, som fått kontraktet och sedan levererar ändringar och håller ihop det in i mål, med den ”pressen”. Bok två imponerar ännu mer, så heja dig! 👍🏻
        Vad kul att du besökt min blogg. Kvinnan på tåget handlar nog mycket om igenkänning, det är många allmänmänskliga känslor i omlopp. Och så är historien självklart bra.
        Blir glad att du är nyfiken på mitt manus 😊 Vi får hoppas att någon förläggare också blir det så småningom 😉

  2. Marica Källner skriver:

    Jag har gått och grunnat på en sak. Varför var du utklädd till en grön fleecekrokodil?

    • bagstam skriver:

      Haha! Ytterst rimlig fråga. Jag var med i en innebandycup på mitt jobb. Juristlaget kallade sig Team Jurassic och hade putslustigt gröna drak/krokodildräkter. Oerhört varmt att spela en hel cup i fleeceoverall men sjukt praktiskt med jättesvans och gällivarehäng som stoppade bollen. Och så vaddering mot tacklingar. Men ska man någon gång spela innebandy mot alla politiska partier i riksdagen så gör man de ju helst som krokodil. Vi levde efter devisen ”att öva är fegt” vilket visade sig vara förvånansvärt framgångsrikt faktiskt 🙂

  3. Enakka.Com skriver:

    I used to be able to find good information from your articles.

  4. Kristina W skriver:

    Wow! Vilken dröm att få ta tjänstledigt för att skriva! Kör hårt 🙂

    • bagstam skriver:

      Stort tack! Ja, det gäller ju att ta vara på det när den här möjligheten ges. Otroligt lyxigt. Formellt kan det vara bra att känna till att de flesta arbetsgivare godtar tjänstledighet för heltidsstudier. Jag går en kurs i manusbearbetning under tjänstledigheten för att få ordning på mitt manus till bok två. Det kan vara ett tips om du går i de här tankarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s