Responsen

bildmaricakallner16Tjo!

Respons. Det är en stor och viktig del av en skrivutbildning. Respons inte kritik. Respons och kritik är inte samma sak. Kritik är en recension, ett omdöme av en färdig text. Respons är en beskrivning av en läsupplevelse till en ofärdig text. Kritiken är offentlig, en del av det litterära rummet. Responsen är inte offentlig, den stannar i skrivkursen eller skrivgruppen eller mellan respondenten och författaren. Respons ska vara ett hjälpmedel i skrivandet.

När en går skrivkurser och skrivutbildningar hamnar en i responssammanhang. Vi läser varandras texter och berättar om vår upplevelse. Respons är bra. Respons ska vara bra. Respons kan vara bra. Det är inte alltid så lätt. Du sitter i en grupp och alla har läst din text och tycker någonting om den och du ska lyssna och du ska anteckna och du ska ta det kallt och förstå att de andra är där för din skull. Var int rädd! Var inte nervös!

I ett responssamtal kan en känna sig sårbar. En visar upp sin text och människor säger och tänker saker om den. Ofta är det många respondenter. Ofta håller de inte med varandra. Texten får massor av reaktioner. Någon säger si, någon säger så. En blir splittrad. Förvirrad.

Ibland har jag gått från responssamtal med brännande ögon och svidande hals. Jag har suttit vid bordet och lett och tackat för kommentarerna och slagit ihop datorn och sedan på bussen hem har tårarna och snoret börjat rinna. Det händer inte ofta, nu var det länge sedan, men när det händer känner jag mig så dum. För en ska inte vara ledsen. Det vet jag. Jag är fånig som blir ledsen. Som om det finns regler för hur en ska reagera och hur en ska känna. Det gör det inte. Det är okej att bli ledsen. Det är okej att vara nervös – men jag tror att det är viktigt att inte låta ledsenheten ta över. Stanna inte kvar i gråten, i ledsenheten eller nervositeten – då missar du det som responsen kan ge dig och ditt skrivande.

När är responsen jobbig för mig? När den är spretig. När det är många respondenter som inte håller med varandra. Då vet jag inte vem jag ska lyssna på. Jag tappar bort mig själv och jag tappar bort min text.

Jag har gråtit på bussen. Hela vägen från Lund till Staffanstorp. Tjugo minuter av hulkande och snyftande och medpassagerares försök att titta bort och prata i mobilen och inte låtsas om knäppskallen som grinar. När bussen stannar kliver jag av. Torkar tårarna. Går hem. Kokar te. Äter choklad och läser igenom responsen. Och sedan kliar det i hela mig för jag vill skriva. Skriva skriva skriva. Nu. Responsen sätter igång mig. Sätter igång skrivandet.

Hur ska en göra då? Lyssna på responsen och på dig själv. Vad vill du med din text och hur kan responsen du fått hjälpa dig? Vad säger responsen? Vad lyfter den fram ur texten som du inte sett tidigare? Hur kan du använda responsen? Kom ihåg att det är texten som är viktigast, och responsen du får ska vara ett verktyg så att du kan fortsätta att arbeta med den. Gråt om du behöver, men stanna inte kvar i gråten. Ta emot responsen och fortsätt att skriva!

 

p.s Har du någon rolig eller jobbig eller givande erfarenhet av respons? Berätta! d.s

 

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Marica Källner, Skrivutbildningar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Responsen

  1. Ping: När nån petar i ens text | Debutantbloggen

  2. Jakob skriver:

    En mycket klok tanke att låta sig bli ledsen, men ändå få ut något av det och använda det till att få en bättre text. Jag tror det kan vara svårt att skilja person från text, så som verkar varit för personen vars text Ethel gav respons på, och då måste det vara väldigt jobbigt att få veta att ens text har brister. Jag önskar, till alla skrivande personer, gynnsam respons som kan hjälpa texten att bli bättre.

  3. annisvensson skriver:

    Jättefint inlägg Marica. Det är ju precis som du skriver att man är oerhört sårbar när man lämnar ut sin text. Och ändå är det så nödvändigt att få den där responsen för att itvecla texten så att den kan bli så bra som möjligt. Det är alltd svårt tycker jag. På skrivarkurser och i andra sammanhang har jag ju gjort det och ofta samma känslor. En blandning av skräck och förtjusning. Man vill ju ha den där feedbacken och samtidigt är man livrädd för att få höra att det kanske är dåligt, kanske till och med skitdåligt. Nu är det ju turligt nog inte så ofta någon är så konkret, men man kan ju ändå känna när responsen är ljummen.

    Nåja, du resonerar så klokt. Det är okej att gråta, men sedan är det bara att försöka se det hela som möjlighet till utveckling. Ett steg i riktningen att få till den där jäkligt bra texten.

    Trösterikt att få ta del av din berättelse. Du har gråtit och hulkat, men nu har du snart nått ett stort och viktigt mål. Det går!!! Tack!

    • Marica Källner skriver:

      Tack så mycket för din fina kommentar! Blir verkligen glad att läsa den.
      Jag har haft väldigt stor användning av respons, och tycker att det är något bra och viktigt i utvecklingen. Det gäller bara att inte tappa bort sig själv och sin egen text.

      Ja snart är jag framme vid utgivningen. Bara några veckor kvar.

  4. Ethel skriver:

    En inte alls rolig erfarenhet. Jag var med i en grupp på FB som heter ”Författare söker testläsare”. Där var det en kvinna som tog kontakt med mig och frågade om jag ville läsa hennes manus om hon läste mitt. Jag accepterade. Och läste. Och tyckte att manuset inte höll. Alls. Jag skrev och berättade. I så trevlig ton jag kunde. Svar kom. Med utrop och många utropstecken. Om hur dum jag var, hur inkompetent jag var osv. Sen … kom responsen på mitt manus. Tänka sig vad uruselt det var! Med många utropstecken. Slutsats: på den sajten vågar jag inte hitta testläsare längre. Efter en stund efterforskningar kom jag dessutom fram till att hon inte var en hon, utan en han. Får fortfarande hjärtklappning när jag tänker tillbaka.

    • Marica Källner skriver:

      Vilken jobbig upplevelse. Men om personen inte ens ville ha sitt eget namn och inte kunde stå för det själv är det nog ingenting att lyssna på. Men fattar att det var jobbigt. Jag hade blivit mycket olustig av det. För det handlar ju inte bara om responsen i det här fallet, utan om hela den bisarra upplevelsen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s