I begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi …

 

 

screen-shot-2017-02-23-at-17-55-39

Har fått lite feeling i studion …

”Det börjar som det oftast gör, med en sång.
Det är ju så att i begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi.
Så skapades världen, så delades tomrummet, på så sätt blev land och stjärnor och drömmar och de små gudarna och alla djuren – en gång till.
De sjöngs till liv.”

Det är ett utdrag ur boken Anansi boys av Neil Gaiman. Jag tycker så mycket om det. Tanken att musiken och sången varit med och dragit igång allt det här. Musiken har verkligen funnits med i många viktiga skeden i mitt liv. Det finns till exempel låtar som när jag hör dem, alltid försätter mig i en stämning eller tar mig till en särskild plats. I arbetet med boken har jag använt mig av musik för att komma åt minnen och för att få inspiration till berättelsen.

Jag har en spellista med låtar, främst från tonåren, som jag spelar om och om igen. Den har ju gått några hundra varv nu och när jag läser manuset ser jag hur mycket av den som tagit sig in i historien. För det var någon gång där i mitten av tonåren som jag verkligen började upptäcka vilket stöd jag kunde hitta i olika artister, deras musik och deras texter. Jag spelade skivan Kaleidoscope med Siouxsie and the Banshees varv efter varv efter varv. Så smärtsamt bra. Det kändes som om Siouxsie förstod mig och att hon sjöng om mitt liv. We’re happy here in the happy house. To forget ourselves and pretend all’s well. There is no hell. Det kanske inte alls var det den handlade om, men för mig beskrev den perfekt hur det kändes när jag stängde ute allt jobbigt och försvann in i mitt inre rum. Där jag styrde över allt och inget yttre skit kunde komma åt mig.

Musik och texter påverkar men på olika sätt för olika människor så klart. Jag minns att folk ibland frågade varför jag lyssnade på så ”mörk” musik. Men för mig var aldrig Bauhaus eller The Cures musik deprimerande. Den fick mig att känna att jag var en del av något. För det var tydligt att de fattade. De var mina vänner och de dömde inte. För de hade uppenbarligen själva varit där jag befann mig.

Jag spelar inte något instrument själv men jag sjunger. När jag bodde i Nya Zeeland i slutet på 80-talet så hängde jag med en amerikan i några veckor. Han var musiker och tillsammans sjöng och spelade vi en del på gatorna i Christchurch på södra ön. Amerikanen reste vidare till Australien och vi tappade kontakten i över tjugo år. Men så hittade jag honom för några år sedan och sedan dess har vi haft tät kontakt. Min man och jag har varit i USA hos hans familj flera gånger, han spelade på vårt bröllop, jag sjunger på två av hans skivor och vi planerar flera nya projekt ihop. Första gången vi sågs igen efter alla dessa år gick han och hämtade en gitarr i sin studio. – Känner du igen den här? frågade han. Han höll fram en akustisk gitarr med en massa klistermärken och inskriptioner på. Det var ju den gitarren som han köpte då – när vi var gatumusiker i Nya Zeeland! Och så började han spela en av låtarna som vi hade på repertoaren – Morrisseys Angel, angel down we go together. Och då lät det så här:

(och även om det är en cover, så får det här bli veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.)

Amerikanen heter Aaron Flinn och hans musik hittar ni på Spotify. Lyssna till exempel på albumet Miss Ready Blossom!

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Advertisements

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, debutantåret, Down under, Inspiration, Johan Ehn, Låttexter, musik. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till I begynnelsen var orden och till dem hörde en melodi …

  1. C skriver:

    Känner igen mig. Mycket. Skriver ytterst sällan utan att ha musik i bakgrunden. För mig handlar skrivandet om rytm. I orden och meningarna ska det finnas ett flyt, en melodi. De som läser mina texter kanske inte ”hör” den, men för mig är det viktigt att den finns där.

    Jag tror att vi alla har en grundton i oss. Min grundton klingar gott tillsammans med musik som är suggestiv och lågmäld. Musik som är fylld av ett sorts vemod, melankoli.

    • johan ehn skriver:

      Hej C!
      Vad fint du beskriver den inneboende grundtonen. Tänker att jag också klingar mer åt det lågmälda och ibland kanske åt det som kallas det ”depressiva” hållet.

      MVH Johan

      • C skriver:

        Tack, Johan!

        Under 80-talet lyssnade jag ofta på The Cure, Echo & The Bunnymen, The Smiths, New Order, Joy Division, Bauhaus, Killing Joke och musik i den genren. Spelade själv i diverse band som hade den ”inriktningen”. Numera fungerar den typen av musik alldeles förträffligt att skriva till.

        /C

        • johan ehn skriver:

          Ah! Alla de fina finns med på min låtlista från tonåren! Älskar också att skriva till Cocteau Twins!

          /J

        • C skriver:

          Cocteau Twins, ja, jag lyssnade särskilt mycket på ett album, Treasure, det som kom ut 1984. Finns många gamla godingar, vilka fungerar fint än i dag, inte minst som inspirationskällor.

          /C

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s