Fantasi vs kemisk krigföring i kontorsmiljö

img_6998

”Jag har inte fantasin att skriva en bok, är det inte svårt att hitta på?” Det är en vanlig fråga jag får. Jag tänker alltid: Inte jag heller, jag är precis lika fantasilös som alla andra (åtminstone i fel sammanhang). Vem hittar på?

För jag är ganska säker på att fantasi inte är det viktigaste när det gäller skrivande. Det handlar mer om att kunna observera och reflektera över det som händer i omgivningen och ha intresset att vilja undersöka vissa fenomen närmre. Och vara tillräckligt knäpp förstås för att orka göra det.

Allt detta går att träna upp, kanske är det något som du till och med gör hela tiden utan att veta om det. Inte knäppheten men observationsförmågan.

Själv har jag alltid varit intresserad av människors beteende, jag har bara inte fattat det förrän jag började skriva.

När jag var yngre ältade jag allt som gick. Det var en heltidssysselsättning för mig och mina närmsta vänner. I timmar satt vi på caféer eller gick långa promenader och bara pratade om en enda sak. ”Hur fan tänker han?”

I skolan duckade jag bakom skåpen tills kusten var klar och stora delar av mattelektionen använde jag till att fundera över vad som skulle hända under rasten. Jag gillade inte tjafs helt enkelt. Om jag hade varit på en fest, åkt moppe till en udde och tjuvdruckit häxa i buskarna eller träffat någon tuff äldre kille som jag tyckte om, ville jag bara en enda sak. Att få sitta i köket hos min bästa vän, äta micrade skogaholmsmackor och vrida ut och in på varenda detalj av vad som hänt under kvällen. ”Varför säger han inget nu?”, ”La du märke till hans min när hon kom, tror du att de kanske…” eller ”Vad händer om jag ringer?” Oftast var dissekerandet viktigare än själva tillställningen. Nästan alltid avslutade jag med att konstatera: ”Jag ska aldrig mer, alltså aldrig mer…” Men historien upprepade sig givetvis hela tiden.

När jag började jobba förvandlades ältandet till en direkt överlevnadsstrategi. Hur undviker man socialt påfrestande situationer på kontoret? Passivt aggressiva personer i kön till kaffeautomaten som fräsande tränger sig förbi för att ta sista slatten av allergimjölken. Arga mejl om vem som inte har fått en semla. Sektionsmöten där folk pyser ut missnöjet över kontorslandskapet. Vem har lagt en gemhög på bokhyllan! Kan vi införa regler som förbjuder äpplen och mat som låter? Eller varför inte, fasan att behöva lära sig ett nytt system. Och så spiken i kistan, kollegor som håller extremt långa detaljerade monologer om sina arbetsuppgifter när de ombeds redogöra för sin vecka.

I min tidiga aspirantkarriär missade jag vid ett tillfälle att ducka en julfest och tvingades istället iförd tomteluva ordna buffé i lunchmatsalen med en magdansande lucia. Det var då jag bestämde mig. Detta ska aldrig mer ske, alltså aldrig mer.

I samband med det skräckinjagande eventet kom också räddningen. Jag förenades med en lika skärrad vän på kontoret. Från den stunden ägnade vi osunda mängder mess och mejl åt att analysera mänskliga beteenden. Inte så uttalat förstås, men det var vad vi omedvetet gjorde hela tiden. Det kan till och med ha hänt att vi försökte schemalägga när man måste förflytta sig mot lunchrummet (klockan 11:27) för att slippa hamna i en inlåsningseffekt vid matbordet mellan tanterna som var förbannade för att vi tog längre pauser, hade högre utbildning och mer lön och någon som enbart pratade om moms. Eller varför inte, skräcken att först i dörrhålet upptäcka att de enda platserna lediga var mitt emot kontorets kärlekspar. (Förlåt kontorsparet, det är inget fel på er men det kändes som att det blev en ofrivillig ”ABBA-lunch” och som att vi också var tvugna att låtsas vara ihop alternativt helt saknade tentakler och crashade er dejt. Ni fattar.)

Det blev till en sport att försöka masterminda de här situationerna. Ändamålet krävde list, observationsförmåga och noggrann kartläggning.

Och en sista utväg att ta till om allt gick fel. Att själv börja prata maniskt om skräckfilm och avsluta med att förflytta samtalsämnet till Ailienboxen som just hade släppts på DVD och Blueray. De som inte redan hade gått vid det laget reste sig omedelbart. En del kallar det kemisk krigföring i kontorsmiljö, jag kallar det nödvärn.

Så här höll det på, år ut och år in.

Bör jag kanske nämna att min likasinnade vän på sektionen är den främsta analytiker jag någonsin träffat och unik på tusen sätt i positiv bemärkelse. En märklig kombination av knivskarp och enormt omtänksam med briljant humor. Han imponerar fortfarande på mig varje dag, fast vi inte träffas lika ofta nu för tiden. Om han inte hade jobbat med en helt obegriplig teknisk fråga (har fortfarande efter femton år inte fattat vad han på riktigt jobbar med) hade han kunnat vara en perfekt gärningsmannaprofilerare. Jag kallar honom ”Lilla Farbrorn”, som i ”Långa Anna och Lilla Farbrorn.” I varje avsnitt av min bok Stockholm psycho har jag upptäckt att det finns en blinkning till honom.

Som när Lilla Farbrorn hamnade på ett möte med nya enheten och tvingades uttrycka verksamhetens vision genom en interaktiv charad. Mötet avslutades med ”raketen”. Det är sant. Vuxna människor som på arbetstid står i ring och med nästan religiös uppsyn klappar händerna och stampar i golvet. Stark negativ stress. Världen måste få veta.

Hur som helst är jag ganska säker på att ”konflikträdslan”, de desperata försöken att undvika sociala katastrofer i vardagen och ett stundtals symbiosliknande umgänge med världens skarpaste analytiker gjorde mig till en skicklig betraktare och skildrare av relationer och miljöer. Är man för feg för att våga fråga människor vad de känner eller varför de agerar som de gör måste man helt enkelt lära sig lista ut det på ett annat sätt. Riskerar man dessutom att behöva lägga en timme av sitt liv på att höra en jättelång harang om myndighetens indragna julklapp eller bli jagad av en ilsken handläggare som specialiserat sig på att döda unga akademiker är det ett måste. (Om man t.ex. ska skriva ett zombiemanus skulle man kunna hämta stora liknelser från den jakten).

Först nu har jag fattat att de här egenskaperna är långt viktigare än fantasi och kanske den främsta styrkan om man vill skriva en bok.

Det gäller att bara våga använda dem.

Lilla Farbrorn – 4 ever tack!

ps Jag väntar fortfarande på din bok.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, debutantåret, debutantbloggen, Författarliv, Inspiration, Liknelser, Skrivprocessen, Stockholm psycho, Vänner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Fantasi vs kemisk krigföring i kontorsmiljö

  1. Ping: Revbenet i kylen | Debutantbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s