Skrivande, feminism, 8:emars

bildmaricakallner16Tjo!

Igår var det 8:e mars. Internationella kvinnodagen. Vi uppmärksammade ojämlikhet och destruktiva strukturer, vi firade framgång och frigörelse. För mig är 8:e mars en dag full av glädje lika mycket som en dag full av kamp. Under den här dagen finns mina tankar hos de kvinnor som gått före mig. Som banat väg för mig och mina medsystrar. Jag kan skriva i mitt eget namn, jag kan studera, jag kan rösta, jag kan leva det liv som jag lever. Utan dem hade jag inte kunnat det. Utan dem hade jag kanske inte ens kunnat skriva här på Debutantbloggen.

Varje år vill jag skriva en text till de här kvinnorna. En text som uppmärksammar dem och som visar min tacksamhet. Det går aldrig. Jag har försökt med prosa och jag har försökt med essä och jag har försökt med poesi. Det står still. Texten står still. Trampar på samma ställe. Varför?

Tacksamheten jag känner stoppar orden. Det går inte att skriva. Jag kan inte visa genom texten vad jag känner. Tacksamheten sitter i min kropp. I mitt liv. Jag tvingar mig att skriva men tacksamheten verkar inte sippra in i texterna.

Jag byter vinkel. Försöker fråga vad jag vill blottlägga. Vilka orättvisor och destruktiva strukturer jag vill belysa. Blir en kvinna som skriver. Blir en feminist som skriver.

Att skriva som kvinna och att skriva som feminist? Jag vet inte ens om jag är en feministisk författare. Blir jag automatisk en feministisk författare för att jag är feminist? Vill jag vara det? Vet inte.

Kanske känner jag mig liten. Obetydlig. Vad kan mina texter göra? Vilka berg skulle de kunna flytta? Får de plats i det stora feministiska rummet? Faller de bort bland alla de andra?

I förra inlägget skrev jag om att vara oinspirerad. Om att tappa orden. Om att glömma det viktiga: utforskandet. Här gör jag det igen, glömmer det igen. Jag vill inte belysa eller redovisa. Jag vill reflektera och vrida och vända. Jag vill ställa frågor, inte ge några svar.

Tar jag mig själv på för stort allvar nu? Tror jag att mina texter ställer frågor till läsaren? Tror jag det? Tror jag att någon kommer att läsa och bry sig? Vad tror jag egentligen?

Jag måste stanna i skrivandet. Stanna i utforskandet. Det gör mig lugn. Det gör mig skrivande. Etiketter spelar ingen roll. Kalla mig för en feministisk författare eller kalla mig för något annat. Jag är inte viktig. Texten är viktig. Kanske flyttar den inte några berg, kanske flyttar den inte ens småsten men jag är i skrivandet.

Men vad är utforskandet som jag tjatar om? Det är berättarhantverket: vad händer med texten om det är en förstapersonsberättare som inte delger sina tankar eller känslor? Det är rummet: Vad händer om hela berättelsen utspelar sig i en buss? Det är i situationen: Vad händer om offret och förövaren har en stark vänskapsrelation? Det är formen: Vad händer om novellen är twitterkort och inte överskrider 140 tecken? Det är att kliva ut ur min uppfattning om hur en text ska vara och hur en situation bör vara och titta på vad som kan hända om …?

Jag har för höga prestationer vad gäller mina 8:e marstexter. Jag vill att alla ska läsa och jag vill att texterna ska tala till den andra sidan och berätta för Elin Wägner & co hur glad och tacksam jag är. Tanke: Vad skulle hända med texten om den var en fiktiv självbiografi om mitt författarskap – där jag inte skulle kunna skriva i mitt eget namn utan gå under ett manligt pseudonym, där jag inte skulle kunna studera eller rösta eller leva det liv som jag lever. Vad skulle hände med texten?

***

Kvinnodagen 2017. Hela dagen var jag på universitetet och pratade om text och skrivande med mina kurskamrater och lärare. På kvällen var jag ledare för en skrivarworkshop för kvinnor. En dag av samtal, skrivande, universitet och folkbildning. Det här blogginlägget blev årets text till 8:e mars – hittills har det varit det svårast inlägget att skriva.

p.s Hur var din 8:e mars? d.s

 

Advertisements

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, författarens hantverk, Feminism, Marica Källner, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Skrivande, feminism, 8:emars

  1. Zaitzova skriver:

    Vilken skit bra text! Lite så jag också känner. Inget en kan skriva är liksom ”bra nog” för de som har gjort det ofattbara.

    • Marica Källner skriver:

      Kul att höra! Skönt också att höra att det finns fler som känner igen sig. Tack för din kommentar.

  2. Ethel skriver:

    Jag tänker så att det blir genom mina texter, mina berättelser som det jag vill säga kommer fram. Jag kan bara hoppas att det går fram till läsaren. Jag kan inte bestämma hur läsaren ska uppfatta min text. Ibland har jag blivit förvånad när jag får kommenterar. Läsarens funderingar har gått åt ett helt annat håll än jag trodde. Men det är samtidigt väldigt spännande!

  3. Ken skriver:

    Många droppar små spräcker ett berg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s