Gästblogg: Soni Jörgensen

Foto av Ellary Eddy

Att skriva för film och TV

Om teatervärlden hade värderat författare på samma sätt som filmbranschen hade Hamlet presenterats som ”En pjäs av Svenne Banan”.

Vill du debutera och se dina ord publicerade bli aldrig manusförfattare som jag. Som författare inom film- och TV får du aldrig se dina ord i tryck. Om du har tur får du se dem omvandlade till den historia du en gång skrev. Till skillnad från teatern ses författaren inom filmbranschen inte som en historieberättare, utan snarare som ett nödvändigt ont. Istället ser man filmregissören som ”auteur”, ett franskt ord vars ursprung ”autor” betyder ”författare”.

Det var just ordet ”författare” som jag så självklart trumpetade ut när jag för första gången blev tillfrågad om vad jag ville bli när jag blir stor. Min adoptivmamma gjorde genast klart för mig att jag var för obegåvad för sånt och att författare var inget riktigt yrke. Min adoptivpappa var byggnadsarbetare och det ansågs som ett riktigt yrke. Så jag begravde min dröm under ett tjockt lager av skam över att vara obegåvad. Till skillnad från andra småflickor som fick lära sig att flickor skulle vara söta och snälla, lärde min adoptivmamma mig att jag var ful och skulle hålla käften. Det är svårt att berätta historier om man hela tiden måste vara tyst. Istället försökte jag få utlopp för mina outtalade berättelser via bilder. Mycket av min uppväxt ägnade jag åt att vara ful, hålla käften och rita.

Det kanske var därför det långt senare föll sig naturligt för mig att berätta i bilder. En stor skillnad mellan att skriva litterärt och för film är att jag som manusförfattare måste berätta med så få ord som möjligt och utan inre dialog. På ett sätt måste jag gestalta utan att gestalta. Även om jag skriver karaktärens inre dialog i en så kallad ”voice over” måste jag först ha lyckats gestalta både karaktärer och hela berättelsen oberoende detta. En voice over skall inte vara en krycka utan bidra med någonting utöver historien som redan berättas. Film är ”moving pictures” inte ”talking pictures”.

Min undertryckta drivkraft att få berätta historier ledde mig så småningom till att arbeta inom film- och teveproduktion. Först då insåg jag att man kan bli författare till rörliga bilder och jag hoppade av mitt välbetalda jobb som TV-producent. Men som nyutbildad manusförfattare stod det snart klart för mig att i Sverige ansågs historien inte så viktig, utan allt handlade om regissören. Chockad över hur lite vikt man lade på själva historien i en film, flyttade jag till Los Angeles och vidareutbildade mig inom manus på University of Southern California.

I USA anser många att skriva manus är det mest komplexa yrket inom film- och TV. Det förklarar varför det är så svårt att hitta starka manus. Som manusförfattare måste man berätta någonting väldigt komplext med extremt få ord. Manusförfattaren är dessutom den enda under produktionsprocessen som måste starta med ingenting, ett tomt dokument. Alla andra inblandade utgår från manuset och senare det filmade materialet.

I den amerikanska TV-branschen anses däremot författaren vara en viktig historieberättare. Den ansvarige manusförfattaren, även kallad Showrunner, har dessutom det övergripande kreativa ansvaret för hela serien. Regissörerna är precis som i film avgörande men har ej det övergripande ansvaret. När en serie får problem med storyn är det Showrunner som ansvarar för att fixa problemen i manus, antingen genom att instruera en annan manusförfattare eller att själv skriva om i manus, då det ofta inte finns tid att delegera. Ett av Showrunners viktigaste ansvar är att försvara och förvalta seriens integritet, dvs de element i karaktärer och story som bär serien och som skapar trogna tittare. Det är saker som i första hand inte har med seriens plot att göra. Ett av alla dessa element är exempelvis seriens ”motor”, vilket ofta är kopplat till den centrala karaktärens akilleshäl. Precis som i livet är karaktärens akilleshäl i en TV-serie en nyckel till hur historien utvecklas.

Det finns en förenklad variant av Showrunner som bättre passar det nuvarande arbetssättet i Europa. Då är den ansvarige manusförfattaren en så kallad ”Huvudförfattare” och har främst det övergripande ansvaret för samtliga manus men inte hela seriens genomförande. Oavsett om man använder sig av Showrunner eller Huvudförfattare har båda ansvar för manusutvecklingen då berättelsen ligger i fokus. En biobesökare har redan bestämt sig för att se en hel film innan den ens har börjat medan en tevetittare måste hållas kvar framför skärmen, sekund efter sekund. TV-branschen lägger därför generellt mer fokus på manus. Kanske är det därför publiken flockas till TV-serier i dag, då människor alltid har sökt efter starka berättelser?

Som barn var det berättelser som fick mig att överleva. Varannan vecka släpade jag hem en kasse med böcker från biblioteket. Jag granskade varje stavelse i jakt efter svar på de stora existentiella frågorna. Om Gud finns varför har han gjort mig allergisk mot glass? Varför är min stora starka adoptivpappa lika rädd för mamma som lilla ynkliga jag? Varför är just mitt rum det enda i huset utan värmeisolering? Kan förstörda nerver i förfrusna fötter få känseln tillbaka eller kommer jag att behöva gå genom hela livet utan att känna marken? Varför har giraffer så långa halsar?

Livets mysterium var för mig oändliga. Även om jag aldrig fann svaren på alla mina frågor i berättelserna gav de mig tröst. Ibland för att de gav mig hopp om att det trots allt kanske finns godhet i världen. Ibland för att de påminde mig om att det alltid finns någon annan som har det värre.

I dag verkar det mer än någonsin finnas ett behov bland oss människor att förstå världen vi lever i. Bland fejkade nyheter och alternativa fakta förblir uppdiktade berättelser en källa för människan att söka svaren till de stora frågorna, eller för att få någonting så livsnödvändigt som ett gott skratt. Hur skulle mänskligheten överleva utan historieberättare?

Min dröm som barn att bli författare blev levande begravd men min drivkraft att berätta historier gick inte att kväva. Som vuxen önskar jag ibland att jag kunde tysta min inre författare och skaffa mig ett riktigt yrke. De gånger jag har försökt har jag misslyckats.

Min inre författare vet tyvärr inte hur man håller käften.

Soni Jörgensen skriver manus för film- och TV och har även arbetat som dialog-coach på FOX Televisions teveserie AMERICAN HORROR STORY för Showrunner Ryan Murphy (NIP/TUCK, GLEE). Innan hon blev manusförfattare arbetade hon med allt från att rensa ogräs på oändliga sockerbetsfält, till att arbeta vid ett löpande band som plastade in dubbelnummer av porrtidningar. Hon tror att alla erfarenheter, framförallt de mest jävliga, gör dig till en bättre författare.

Läs mer om Soni här: www.sonijorgensen.se

För tips kring manus följ henne på Facebook: https://www.facebook.com/soni.jorgensen

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s