Ode till alla som lever med ett skrivarpretto

Köket är ett kaos. Det står odiskade kastruller och koppar med intorkat kaffe på bänken. Inte bara på diskbänken, lite överallt faktiskt. Vem lämnar en mugg på handfatet i badrummet? Du vet vem. Varför kan hon inte ta bort den? Är det svårt?

Med en suck går du vidare till vardagsrummet. Någon har spritt ut papper i högar över bordet. Notisar i olika färger med kryptiska meddelanden täcker ytan och fortsätter upp över väggen. Det är samma gärningsperson. Tror hon att ni bor i en lekstuga eller håller hon kanske på med någon form av notiskonst, fem år efter alla andra?

Apropå det, var är hon? Du ropar men får inget svar. ”Hallå!”

Till slut hittar du henne i gästrummet.

”Är du hemma? Jag hörde inte att du kom”, säger hon och tittar upp från datorn. Hon är klädd i leggins (du skulle kalla dem dansbrallor men hon envisas med att säga yogabyxor – jättetrendiga och bekväma på samma gång). Håret har hon snurrat ihop till en knut och fäst med en penna. ”Men herregud”, fortsätter hon när hon får syn på dig, spärrar upp ögonen och håller händerna över munnen. Hon har glömt hämta barnen på fritids! Tydligen har hon även glömt att handla middag och gå ut med soporna. Det sista vet du är en lögn. Hon har skitit i det.

Du hämtar, handlar, lagar mat och skjutsar barnen till träningarna. Framåt åtta får du äntligen en paus. Ryggen värker. Kroppen skriker efter att få sträckas ut framför tv:n. Sporten börjar och Netflix är ständigt pågående. Du hinner inte lägga dig till rätta förrän hon står vid soffan och knackar med ett papper på din axel.

”Kan du läsa det här?” frågar hon.

”Det är handbollsfinal, jag skulle vilja…”

Hon rullar ihop pappret till en batong som hon börjar slå dig med istället. På skoj, men det är inte särskilt roligt. Du vet att hon aldrig kommer fatta att sport är blodigt allvar och du ser på hennes blick att hon inte heller kommer att ge sig. Med en uppgiven min tar du pappersbatongen ur hennes hand.

”Har jag inte redan läst detta?” frågar du, vänder dig mot henne och stirrar rakt in i ett par dansbrallor. Sömmen har börjat spricka längs insidan av låret.

”Jo, men jag har lagt till ordet ’gråkall’, ’himlen var gråkall’. På sidan åtta. Blev det inte starkare nu?” frågar hon. Hon trampar fram och tillbaka med fötterna i mattan medan hon pratar. Om du fick en krona för varje ändring du var tvungen att läsa hade du varit miljonär vid det här laget. Nu är ni luspanka istället, eftersom hon har bestämt sig för att leva ut den här drömmen. Hon försvinner iväg. Två minuter senare är hon tillbaka. ”Fan, tycker du det är urdåligt eller? Kan jag skicka in det? Ska jag be någon mer läsa? Hur långt har du kommit? Har du kommit till scenen med himlen, som är ‘gråkall’? Är det för starkt? Ska jag ändra tillbaka? Jag vet inte…”

En hagelstorm av frågor du inte hinner parera. ”Det är jättebra, lita på mig”, säger du. I ögonvrån ser du att Sverige håller på att kvittera.

”Men alltså jag vet inte, det känns inte bra. Är det inte bara skitnödigt? Varför skrev jag det här liksom?” fortsätter hon och ställer sig framför TV:n.

”Din pappa är inte glasmästare”, vill du ropa till henne men hon kan bli oproportionerligt arg när hon är stressad. Jublet bakom de trasiga dansbrallorna mitt i blickfånget vittnar om att Sverige antagligen har gjort ett mål som du just missade.

”Jaaa! Jag menar, du kan skicka in det”, svarar du snabbt.

Hon lämnar rummet. Det blir tyst. Timmarna försvinner, klockan passerar midnatt trots att du hade lovat dig själv att lägga dig tidigare på vardagar.

”Nu är jag klar, jag har skickat in. Det känns så grymt skönt”, ropar hon plötsligt och stormar in i sovrummet. Pennan trillar ut ur knuten och hårrufset virvlar runt hennes ansikte. Hon hoppar upp i sängen och sätter sig i en lotusställning framför dig. Lite som Ernst Kirschsteiger, fast i dansbrallor då.

”Alltså, jag måste sova, jag ska gå till jobbet klockan sju. En av oss måste dra in degen”, säger du samtidigt som du ser på henne att hon absolut inte kommer varva ner inom den närmsta timmen. ”Du kanske kan kolla lite på TV om du är pigg. How I met your Mother, det brukar sändas vid den här tiden”, tillägger du.

Hon försvinner ut genom dörren och drar igen den efter sig med en smäll. Du låter ögonlocken glida igen. Det finns inget skönare när man är riktigt riktigt trött.

”Alltså, jag har tänkt på det här. Det känns inte alls bra. Tänk om han Göran du vet, som vi bodde granne med för tre lägenheter sedan, tänk om han tror att boken handlar om honom. Huvudperspektivet heter ju också Göran.” Den förtvivlade rösten sliter upp dig ur djupsömnen. Sakta öppnar du ögonen. Hon står i dörrhålet.

”Jag kom på det nu. Tänk om han blir jättesur och tycker att det är förtal att huvudpersonen Göran i min text är rökare. Jag skrev ju ‘Göran och gick ut och tände en Blå Blend.’ Han röker inte. Den riktiga Göran alltså. Nu kanske han tror att jag tycker att han är en tant som röker Blå Blend. Förstår du? Hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag inte tänkte på det när jag döpte huvudperspektivet till Göran”, fortsätter hon osammanhängande och slänger sig ner bredvid dig i sängen. ”Jag menar, tänk om…”

”Nej, tänk inte om”, svarar du lugnande. Vad pratar hon om? Vem är den här Göran som ni kanske bodde granne med tre flyttar bort? Du känner ingen Göran.

Hon börjar tvinna det trassliga håret. Du vet precis vad som kommer att hända nu. Och du har aldrig fel.

”Ahhh….Phhuu…Ahhh…Phhuu…” Suckandet som alltid kommer när hon har ångest. Högt och omöjligt att missa. Antagligen även för de på andra sidan väggen. Göran måste ha hatat suckandet om han har bott granne med er.

”Sluta med det där, Gösta kommer aldrig tro att din text handlar om honom, varför skulle han tro det?” börjar du försiktigt. Med tanke på försäljningssiffrorna är chansen att den här personen ens läser texten minimal, men det är helt fel läge att lyfta fram den omständigheten som en fördel.

”Göran, Ahhh…phhuu…”, svarar hon i en ny suck.

”Okej Göran.”

”Tänk om jag liksom sårar honom, tänk om…”

Du lösgör hennes hand från den trassliga luggen. Om du inte hindrar henne kommer hon snurra av hårstråna längst fram och frisyren kommer förvandlas till den där ”olyckan” som var så inne 1989. Du kan se det framför dig. Disco, dansbrallor och stubblugg. Ångest.

”Du kan inte ta ansvar för andra människors känslor. Om någon blir sur eller kränkt handlar det om dem. De har problem. Inte du. Försök skita i det. Kan vi inte snälla snälla snälla bara släcka lampan och sova nu”, säger du, mer allvarligt denna gången. ”Sluta oroa dig för att vår gamla granne ska tycka att du har hängt ut honom som en röktant”, tillägger du. Hon reser sig och försvinner iväg.

Ett slammer väcker dig några timmar senare. Klockan är halv sex. Har hon inte sovit? Ljuden kommer från köket. Hon rusar fram och tillbaka mellan mikron och kaffebryggaren samtidigt som hon håller på med sin telefon. Mobilen som hon har med sig överallt, även på toaletten.

”Hur mår du?” frågar du och lyfter ut kaffekoppen från mikron. Mjölken har kokat över och kladdat ner bottenskivan.

”Lakrits77 gillar min bok”, säger hon triumferande och håller fram en Iphone. ”Titta här, Lakrits77 säger att den är toppklass.” Hon skrattar. På skärmen lyser ett felstavat meddelande som avslutas med ”Topp klass”, följt av ett litet gult fläskansikte som blåser ett hjärta.

”Jag har ju sagt hela tiden att jag tycker du är grym”, säger du samtidigt som du undrar hur det kommer sig att hon hoppar upp och ner av glädje för att en helt okänd människa som uppenbarligen särskriver dagisuttryck och kommunicerar med leksakssymboler gillar något hon har gjort. Vilken rimlig vuxen skickar ens emojis?

”Nähä, här var någon ’cyberbrallan’ också som skrev att historien är rena smörjan”, tillägger hon och sjunker ner vid bordet med en min som om världen just gick sönder.

Du tröstar henne, du lyssnar på henne och du uppmuntrar henne att fortsätta. Du ordnar det praktiska i tillvaron runtomkring henne, trots att hon egentligen passerat alla gränser. Du handlar, städar, diskar, tvättar, lagar mat och hämtar barnen. Du tar dem till Skansen på lördagen för att ge henne arbetsro.

Hon i sin tur är väldigt bra (till och med ”topp klass”) på att berätta om alla andras liv men väldigt dålig på att säga det hon tänker varje dag om huvudpersonen i sitt eget.

Att du är hennes hjälte.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Författarliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Ode till alla som lever med ett skrivarpretto

  1. Bokbabbel skriver:

    Vilken rolig och bra text, och vilken fin stöd-hjälte du har!

  2. Elisabeth skriver:

    alltså. vi har också det såhär. exakt faktiskt. inklusive dansbrallorna som man skulle kunna kalla yogabyxorna, de där luftiga som låter en hyperventilera. men kul skrivet och på pricken 🙂

  3. annisvensson skriver:

    Ett ord bara. Toppklass! (Och oj, vad jag skrattade!)

  4. Sofia skriver:

    Åh va fint! ⭐⭐⭐
    toppklass!

  5. kuggekugge skriver:

    Anna dina inlägg är alldeles underbara! Vilken styrka att ha någon som stöttar, svarar på frågor och fixar det praktiska! ❤

    • bagstam skriver:

      Stort tack! Vad kul att du gillar!Ja otroligt skönt med någon som står ut med allt. Annars får man sprida ut kaoset över sina vänner. Det funkar ju också 🙂 De slipper ju se dansbyxorna förstås

  6. Caroline skriver:

    En underbar text som känns igen på så många plan. Nu är jag inte riktig där du är ännu, men ändå så igenkännande.
    Sen grät jag en skvätt av sista meningen.
    Kärlek ❤

  7. Susan Casserfelt skriver:

    haha, känns igen. Man glömmer hämta barnen 😉

  8. Ylva skriver:

    Skrattade så jag grät! Heja dig och maken! Gillade speciellt när du/man/jag kommer in och ber honom att läsa x antal sidor mitt i någon deckare/handbollsfinal på TV. Och kommer tillbaka 2 minuter därefter och frågar om det är bra eller hemskt..;-) Nu måste jag ju verkligen se till att läsa det du skriver! Och kanske försäljningssiffrorna stiger med tiden …
    Härligt skrivet och fantastiskt lagarbete! Älskart!

    • bagstam skriver:

      Stort tack! Det är så skönt att höra också att det är fler som håller på så, krånglar framför TV under matchen och väcks mitt i natten…Inte lätt varken att vara ett skrivarpretto eller att leva med ett 🙂

      Om du har Storytel kan du lyssna/läsa det jag skriver. Inte helt oväntat är min bok ganska skruvad…:)

  9. Mia skriver:

    Trodde inte jag skulle börja gråta när jag började läsa. Men den här ska jag skicka till min man! Perfekt målat och jag som trodde jag var ensam!

  10. Anna skriver:

    Älskar dina inlägg!
    Skrattar och gråter om vartannat. Så pricksäkert…Och min stackars andra hälft, han kommer förstå att han inte är ensam i sin sits!

  11. Kristina skriver:

    Åh herregud vilken fin text! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s