Oh lord, det luktar otrohet

Det pratas ibland om ”skrivbubblan” men först nu har jag fattat vad den innebär. Tidigare när jag har gått upp i något har det alltid funnits en spärr som hindrar mig från att tappa kontrollen över tid och rum. Som exempelvis ett vanligt kontorsjobb mellan nio och fem. Den senaste månaden har jag varit tjänstledig för att skriva på heltid, då är det kört. Kanske skulle man kunna tro att det är svårt att ha disciplin när man inte jagas av flexblanketter, uppföljning och en kalender upphackad av möten (den stressen!) men jag tycker precis tvärtom. Problemet handlar snarare om att sätta gränsen för när arbetsdagen är slut eller kanske ännu mer, berättelsen. Jag har förlorat mig så mycket i mitt manus att jag har missat vitala saker som att äta lunch, gå på läkarbesök, till och med träffa min manusbearbetningsklass. Det sistnämnda har aldrig hänt mig tidigare.

Jag är i boken!

Manuset är krim, för mig en ny värld att kliva in i. Jag har gjort mycket efterforskning och nu känns karaktärerna levande. Harriet, som min huvudperson heter, är en ung kvinna i 29-årsåldern. Hon är singel, har en äldre bror som står henne väldigt nära och en far som hon tappat kontakten med. I den nya polisorganisationen ser hon en öppning och söker en tjänst i Södra regionen som behöver förstärkning av civila brottsutredare. Det passar henne bra även av privata skäl eftersom hennes far som bor i Skåne börjar bli till åren. Ganska snabbt inträffar en fruktansvärd händelse som vänder upp och ner på hela det lilla samhället och Harriet blir direkt indragen. Inte bara genom sin yrkesroll, det mardrömslika brottet verkar ha kopplingar även till hennes innersta krets.

Ingenting blir riktigt som Harriet hade tänkt sig och på många plan måste hon kämpa för att ta sig framåt. En friktion är hennes chef Margareta. Margareta är polis och har väldigt svårt för civilanställda med en annan utbildningsbakgrund (Harriet är socionom). Hon tycker det är rättsosäkert och skulle aldrig rekrytera någon som inte minst är polisinspektör, men hon fick inte välja. Ni vet, omorganisationen. Harriet får för första gången möta både härskartekniker och strategier som hon inte har något skydd mot. Margareta hindrar henne från att delta vid ”husis” (husrannsakan) eftersom Harriet saknar befogenheter och inte får bära vapen. När Harriet säger emot får hon skriva dialogförhör och märka upp beslag med en trasig etiketteringsmaskin. Alltså, detta är inte alls huvudkonflikten i boken (det vore en total spoiler att avslöja den) utan ett kort exempel. Harriet har andra mycket mer betydande relationer men jag kan inte gå in på dem alla. Då somnar du.

Själv har jag sugits in i manuset fullständigt och verkar tro att jag också ingår som hemliga Molgan i Harriets familj och den nya spaningsgruppen. Till råga på det har jag även dragit ner en vän i fördärvet.

Precis som när nyblivna föräldrar kryper in i en kokong och bara pratar om sin bebis (har hen sovit, ätit sin första sked mosade ärtor eller, the horror!, bajsat) har jag ett behov av att babbla orimligt mycket om karaktärerna.

Manusbearbetningsklassen är som en motsvarighet till BVCs föräldragrupp och erbjuder delvis utlopp för sådant även om vi mest lär oss hantverk och teknik. De nyblivna författarnas ”sova hela natten- hur gör man ?” Men det räcker ju inte.

Tack och lov har jag en underbar vän (han är en tia) som också har en bokbebis i ungefär samma ålder. Vi träffas i en egen liten klubb och messar osunt mycket till varandra om våra manusembryon. Allt är viktigt och allt måste ventileras.

Det börjar oftast på väg till jobbet, för att stämma av vad våra karaktärer gör. ”Hallihallå, stressigt nu, åklagaren ska komma in till stationen idag och Maggan har rött läppstift. Hon kommer inte bjuda med Harriet på lunchen, jävla taskapa!” Han svarar kanske ”Åh herregud! Hejsan förresten. Har jag sagt att Daniel är en sådan som gillar bruna bananer, alltså övermogna. Han har med sig en till Simon.” Sen är vi igång. Tills någon abrupt messar ”Fan, framme, måste jobba. Typiskt!”

Är det en riktigt stor händelse i berättelsen, har karaktärerna bråkat eller råkat ligga med någon, har vi ett extrainsatt lunchmöte eller träffas på något fik efter jobbet kort för att stämma av. Vi läser också varandras texter löpande. Jag är oerhört glad och tacksam över att få dela den här ”bokbebistiden” med just honom. Han är urtrevlig.

Men kanske inte utan ett pris.

Jag har även en konspiratorisk väninna som gillar att googla sig till svar när hon är förbannad på sin man. För ett tag sedan visade hon mig med fasa en helt ovetenskaplig sida hon hittat på nätet i affekt. Rubriken löd ”5 tecken på att din partner är otrogen”. Hur menar hon nu? tänkte jag tills jag med uppspärrade ögon läste:

  • Partnern gör något ur karaktär, skaffar sig förändrade vanor, jobbar övertid, gärna sena kvällar.
  • Partnern bär ständigt runt på telefonen och irritation uppstår om någon lånar den.
  • Partnern blir mer självupptagen.
  • Sociala mönster ändras.
  • Din partner kan inte sluta prata om en mystisk vän och le. Även om detta verkar nästintill dåraktigt kan din partner ha svårt att motstå att berätta om denna spännande nya del av livet, givetvis maskerat som vänskap.

Poletten trillade ner.

Oh lord!

Som nybliven författare uppfyller jag varenda punkt. Särskilt den sista.

Om min partner anar oråd är tipset tydligen att hen i lönndom ska ta min telefon och gå igenom den senaste mesströmmen som skickades mellan mig och min mystiska vän som alltid får mig att le. I anslutning länkas även till artiklarna ”6 vanligaste grälen som förstör din relation” och ”9 skäl att skiljas”.

Min väninna gick vidare direkt till länkarna. Jag slipper gärna dem så här följer istället, i förebyggande syfte, ett utdrag ur mobiltrafiken.

”Hej, är du vaken?” Absolut, oerhört skumt- bootyvarning. Enligt site:en är rådet nu att klicka vidare – Jag klickar vidare.

”Pizzaätning, Maggan skär bort kanterna och tar bara en liten bit. Harriet känner sig urgoffig.” Min partner ska här ställa sig frågan om det är en maskering och fortsätta bläddra i tråden – Jag fortsätter således bläddra i tråden.

Inte behöver jag scrolla länge förrän jag hittar något som skulle få vem som helst att hisna.

”Ligger i sängen? Åh skicka bild!” Herregud – busted! Det här verkar riktigt illa.

Min partner ska nu lägga ifrån sig mobilen och prata med mig, absolut inte klicka upp bilden. Har vi en öppen och rak relation kommer hen enligt de ovetenskapliga tipsen på site:en ge mig chansen att ha ett ärligt samtal. Skönt! (I verkligheten ”försvann” min väninnas man blixtsnabbt utan samtal, men det är en annan historia, hon fastnade ju i länkarna).

Eftersom jag vet att min partner direkt skulle kolla på bilden gör jag också det. Faktum är att jag önskar inget hellre än att han på riktigt klickar upp den. Den är nämligen underbar.

Fotot föreställer världens tröttaste och överlägset sötaste tax som sover på min väns arm.

Det är den riktiga Harriet.

Hon har lånat ut sitt namn till huvudkaraktären i min bok.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Oh lord, det luktar otrohet

  1. Kristina skriver:

    Haha dina inlägg får mig alltid att skratta Anna! Vilken igenkänning 🙂

    • bagstam skriver:

      Åh vad roligt att höra 🙂 Stort tack! Blir så glad också att det finns fler som håller på så här 🙂

  2. Anna skriver:

    Svårt att få en bättre start på morgonen – du gör mina tisdagar…tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s