Författarframträdande och nervositet. Ny essä och om att skriva om skrivande

bildmaricakallner16Tjo!

Jag har haft mitt första framträdande som författare. I lördags satt jag och min förläggare Peter Winai på en scen i Malmö och pratade om utanförskap. Vårt samtal var på Poeten på hörnet.

Vi utgick från vårt eget skrivande. Jag lyfte den svåra tiden före utgivning, då en på ett sätt är författare men samtidigt inte är det. Jag lyfte novellen som ofta hamnar utanför och i skym undan då romanen är norm och tar plats. Peter lyfte frågan om normbrytande karaktärer, känslan av att stå utanför, att vara en betraktare. Det är litteraturfestival i Malmö och temat är just utanförskap.

Jag var skitnervös.

Jag brukar vara nervös innan ett framträdande men jag brukar kunna använda nervositeten. Ta kraft ur den. Få mod ur den. Den här gången tog nervositeten över och gjorde mig till en darrande liten flicka som gömde sig i köket och åt godis.

När vi satt på scenen och inledde samtalet slappnade jag av. Jag hittade rätt. Det blev några misstag: jag sa fel, jag stakade mig, jag glömde viktiga punkter och när jag läste högt ur min bok tappade jag bort mig. Men det gick bra. Väldigt skönt att jag inte var ensam på mitt första författarframträdande. Peter var med mig och vi är ett stabilt team.

***

Essän om Harry Potter. Den har börjat nu. Äntligen. Det var bara en massa snurriga tankar. Ett fragment här, ett fragment där. Ett citat och en mening och en bild. Jag hittade inte in. Nu har jag börjat hitta in.

Att börja skriva.  Att öppna ett tomt dokument. Att skriva och att radera. Att spara en fil för att ha något att göra. Att koka te. Att äta en macka. Att bita på ett nagelband och sedan hämta ett plåster. Att börja skriva.

Tiden är alltid ett problem: att inte ha tid, att inte ha ro, att ha en massa andra saker som kräver tiden: att avsätta tiden och då få ångest över den dyrbara tiden och texten som inte blir skriven och sekundvisaren som tickar på väggen och ord som raderas och jag har ju avsatt tid nu och då måste jag skriva då måste jag producera.

Tid. Tid. Tid. Jag låser mig vid det. Skyller på det. När jag inte känner något sug att skriva säger jag att jag inte har tid. Varför är det så fel att säga att jag inte vill skriva? Jag vill inte alltid skriva.

 

Att börja skriva.

Essän om Harry Potter. Långsamheten. Svårigheten. Nu har jag börjat och det känns som om jag skriver åt rätt håll. Jag litar på texten. Litar på mitt skrivande. Det kommer att gå och jag kommer lämna in essän i tid.

Det är lättare att skriva om att inte skriva än om att skriva. Varför? Tänker att nu ska jag berätta om hur jag kom igång med texten och hur jag längtar efter att fortsätta med den. Det känns bara fel. Klyschigt. Vill inte skriva om fingrar som flyger över tangenter. Vill inte skriva om världen som försvinner. Vill inte skriva om flow. Jag har inte flow. Eller det kanske jag har men jag vill inte kalla det för flow. Jag vill vara medveten. Jag vill vara i skrivandet. Vara med mig själv i skrivandet. Inte tappa bort det andra. Inte sluta höra fåglarna som sjunger och kvittrar och skriker. Inte sluta höra trafiken och kylskåpet som brummar. Inte sluta känna spänningarna i axlarna. Inte sluta känna doften av schampo. Jag vill vara medveten. Vill vara närvarande.

Jag är med skrivandet. När jag skriver det här inlägget och när jag snart går in i essän. Då är jag med skrivandet. Jag tycker om det.

 

p.s Har du flow? Tycker du om det? d.s

p.p.s Det går att se en inspelning av lördagens författarsamtal d.d.s

 

 

 

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Författarframträdanden, Författarsamtal, Marica Källner och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Författarframträdande och nervositet. Ny essä och om att skriva om skrivande

  1. emilpoetryblog skriver:

    Jag kan känna igen mig i mitt eget skrivande att det alltid finns ett, jag vill gärna kalla det flow, vare sig det gäller dikt eller novell.

    • Marica Källner skriver:

      Aha, gillar du att ha flow? När jag glömmer tid och rum och bara skriver brukar det inte bli så mycket skrivet faktiskt. Konstigt.
      Tack för din kommentar.

      • Emil Ahlbertz skriver:

        jag Harju alltid en tanke bakom varje texter
        . men det är precis som allt faller på plats..ibland gör det det inte. sen kommer ju alltid redigeringsmomentet efteråt 🙂 intressant det där med skrivprocess.

  2. Ethel skriver:

    Vet inte om jag kan kalla det flow. Jag inser ibland, när jag skriver, att tiden har flugit iväg och att jag har glömt att äta. Men flow, tror jag inte. Jag är nog, som du säger, medveten hela tiden. Sen kan det förstås kännas mer eller mindre lätt att få ur sig något vettigt.

    Intressant inlägg, precis som vanligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s