Gästblogg: Jenny Eriksson

Jag mötte min påhittade karaktär på Drottninggatan!
För flera år sedan skapade jag en karaktär. En sextonårig tjej som simmar. I skolan är det skit. Hon är mobbad. Den dagen mobbarna tar sig in i simhallen går allt för långt. Hennes enda trygga plats raseras. Vattnet som varit hennes vän är nu också hennes fiende. Jag döpte den här karaktären till Freja och hon blev min vän.

Under flera månader skrev jag om Freja. Lärde känna henne. Har du någon gång haft en vän som du känner riktigt bra? Så blev det för mig och Freja. Jag kunde gå förbi H&M och se tröjor som hängde i skyltfönstret. Jag visste exakt vilken tröja Freja skulle välja, vilken hon skulle överväga, kanske prova och vilken som hon skulle rata omedelbart.

Karaktärsarbetet gick alltså väldigt bra.
Men jag skrev inte klart.

Jag släppte taget om Freja. Kanske ofrivilligt. Av olika orsaker blev det bara så. Livet som fortsatte ändå. Jag skrev på annat.

Ibland tänkte jag ändå på hennes namn. Freja. Jag saknade henne.

Hösten 2016 började jag plugga Kreativt Skrivande 3 vid Luleå Tekniska Universitet. Jag skulle skriva ett längre projekt. Bli klar med ett manus.
”Hallå tänk på mig!”

Det var Freja som ropade

Tidigare har jag mestadels skrivit om egna erfarenheter och självbiografiska texter. Projektet med att skriva om Freja var mitt första försök att skriva en påhittad berättelse i längre format. Det vill säga bok. En roman. Kanske skrämde det stora mig. Var jag ens kapabel att skriva?
Men Freja ropade. Jag dammade av det påbörjade manuset och fortsatte berätta. Under alla år som berättelsen har vilat så har den växt i bakhuvudet. Jag har haft en fantastisk rolig skrivarhöst med Freja. ”Vi” har gråtit och skrattat tillsammans. Jag har utmanat mig själv och växt i mitt skrivande. Visat mig själv att jag visst är kapabel.

Så hände det magiska.

Jag cyklade hem från biblioteket och såg henne gå på Drottninggatan i Gävle från tågstationen mot centrum bredvid en annan karaktär från boken.

Ja det var Freja jag såg.

Jag lovar!!!

Hennes randiga tröja. Brunt jättelångt hår i en sidofläta. Den där gröna blicken som innehåller så mycket hopplöshet och längtan. Långsmala pianofingrar som gör att hon snabbare kan snudda bassängens kant i vändningarna på simtävlingarna. Men hon hatar sina fingrar för hon tycker inte att hon har vackra händer. Jag skulle vilja säga till Freja att hon är så jäkla vacker. Att ingen annan människas skit och hat gör henne ful. Hon är vacker oavsett.

Allt det såg jag på en mikrosekund. I en totalt främmande människa. Det är ju tur att jag inte är en gränslös författare för jag tvärnitade inte med cykeln och kramade om ”Freja” och sa att hon duger som hon är. Det hade ju bara varit creepy. Som skrivande människa finns det mycket tokigheter som kan uppstå i skrivarhjärnans märkliga universum. Det är det som gör det här så jäkla kul! Att jag kan skriva fram en verklighet ur ett påhitt.

Jag cyklade vidare. Mitt hjärta bultade hårt. Jag var lycklig. Tänk! Jag mötte min påhittade karaktär på Drottninggatan! Det var som om det var meningen.

Nu kommer skrivarkursen snart avslutas och jag ska skicka i väg manuset om Freja till förlag. Det hade inte blivit så här bra om inte jag låtit texten vila. Jag släppte inte taget om Freja och hon släppte inte taget om mig. Idag har berättelsen om Freja blivit ett råmanus som jag nu redigerar med kärlek.

Även om ett manus blir liggande ofärdigt, dammigt och bortprioriterat, så behöver det inte vara en oälskad berättelse. Ibland måste det vara rätt tid för att skriva. Nu är det rätt tid och jag är så stolt över mig själv men framförallt så är jag stolt över Freja. Att hon orkade vänta på mig! En knasig författare som älskar leken med orden, passionen för berättelser som sätter hela själen i brand och karaktärer som är lika svåra att glömma som nära vänner. Freja är faktiskt den coolaste sextonåringen jag känner. Under redigeringen är hon den som får mig att skärpa till mig ordentligt:

”Så var det inte alls! Skriv så här istället!”

Självklart lyssnar jag på henne. För den här gången skriver jag ju inte om mig själv. Det är hennes berättelse. Jag har bara den stora äran att få berätta den.

Jenny Eriksson har skrivit diktsamlingen Ett brev om livet och faktaboken Du är inte ensam. Hon har medverkat med poesi och prosa i flera antologier. Nu befinner hon sig mitt i äventyret med att skriva längre projekt och drömmen om debutromanen. Följ resan på www.forsvinnerochstannarkvar.wordpress.com, en blogg om skrivarliv men också om läsupplevelser.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gästblogg: Jenny Eriksson

  1. Ping: Gästblogg på Debutantbloggen – Försvinner och stannar kvar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s