Varning – det kan gå så jäkla illa

”Rensa bort all skit”, brukar min lärare ofta säga. Det han främst syftar på är ovanan att använda klichéer som att karaktärerna skrattar, ler, stirrar, darrar, skakar eller, hans absolut värsta, ”det pirrar lite”.

”Det där är inte ens gestaltning, det är bara uselt och du är för bra för det, jag vill inte se sånt. Kommer du inte på något bättre stryker du”, brukar han fortsätta.

Trots att jag egentligen vet detta har jag upptäckt att det är samma resa även med manus nummer två som jag håller på med nu. När jag går igenom texten dröjer det inte lång stund innan jag hittar: ”… säger Margareta och stirrar på Harriet” eller ”… ler Roland”.

I tre dygn har jag redigerat och med förskräckelse upptäckt att alla mina karaktärer likförbannat ler, skrattar, stirrar, skakar och ”det pirrar lite” – precis hela tiden.

Det räcker tydligen inte med en hård förmaning från min lärare.

En skamsköljning eller ett rejält uppvaknande är vad jag behöver för att bli kvitt de här otrevliga ticsen. Ni vet, lite som när man överdriver skrämmande bilder för att folk ska fatta. Som den där lappen som ofta finns uppklistrad i hissen och föreställer någon som oskyldigt är på väg ner med ett återvinningskärl. Illustrationen som liksom skriker: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Eller kanske någon sorts KBT i förebyggande syfte för att försöka föreställa mig hur sjuka de på riktigt vore om de skrattade, log, stirrade, skakade och darrade i den omfattningen som de gör i mitt manus. Eftersom jag är en gammal nätdiagnosknarkande hypokodriker* kunde jag inte låta bli att kolla vilket medicinskt utlåtande mina karaktärer skulle få om de beter sig som de gör just nu. Medicinska utlåtanden både avskräcker ju och bidrar till massiv ångest (det vet alla nätdiagnosknarkande hypokondriker i alla fall). En: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter några sekunders googlande kom jag fram till följande. Och håll i hatten nu för detta kommer bli en ruskig åkning.

Åklagren i mitt nya manus uppvisar ett kroppsspråk som är nästan identiskt med en blottares. Förutom att blotta sitt könsorgan för främlingar definieras blottaren även som en exhibitionist som gärna vill uppmärksammas i folksamlingar eller synas i media. Det är ungefär den direkta motsatsen till hur jag tänkte mig att åklagaren skulle gestaltas i det här kriminaldramat. Jag tror inte heller att min förläggare har föreställt sig en blottare i rättssalen. Skak, obehagliga leenden och skratt åker bort.

Den huvudmisstänkte uppfyller i princip alla symptom för långt framskriden parkinson. Förutom att han skakar har han en lätt framåtlutad hasande gångstil, är deprimerar, har minnesproblem, otydligt tal och saliv rinner ur munnen. Inget av detta är min avsikt.

Allting tyder även på att huvudkaraktären Harriet får en stroke varje gång hon hamnar i en stressig situation (och det är minst tre gånger i varje avsnitt – högt tempo här!) Åtminstone om man utgår från skildringen av hennes upplevelse.

Allt det där är mest sorgligt.

Nu kommer det mer uppseendeväckande upptäckterna: ”Varning – det kan gå så jäkla illa”.

Spanaren Patrik är med väldigt stor sannolikhet en hyena. Det är sant. Det kan komma som en chock men jag misstänker detta starkt eftersom han konstant ger ifrån sig ett skrattande läte. Om han hade varit en hyena hade det varit ett sätt att signalera identitet och status. Förståeligt! Som mänsklig karaktär i förhörspatrullen känns det däremot ytterst obehagligt.

Harriets chef Margareta framstår som psykopat. Det kan i och för sig stämma så det får vara kvar i manuset. Däremot måste jag ta bort att hon stirrar hela tiden på Harriet. När jag googlade symptomet blev jag direkt vidarepekad till en artikel på Newsner med rubriken ”Därför vill din hund titta dig i ögonen när den bajsar.” En mycket märklig läsning där hunden jämfördes med en ammande bebis. Verkligen inte önskat läge i den särskilda gruppen för utredning av grova brott. I så fall får inläsaren betona ordet ”särskilda” lite extra varje gång vid inspelning.

Som en sista åtgärd för att få slut på detta bildgooglade jag även onaturliga leenden. Det brukar vara spiken i kistan, ni vet, som de superobehagliga bilderna bak på cigarettpaketen. Behöver jag skrika det: ”Varning – det kan gå så jäkla illa.”

Efter det här har jag givetvis strukit allt. Det kan ju gå så jäkla illa.

När jag desperat istället frågade min lärare om hur man ersätter klichéer med riktigt bra gestaltning fick jag följande oortodoxa tips: ”Kolla hur andra skickliga författare gör och sno bra idéer.”

Sen vände han sig mot mig, log, stirrade och skrattade. Som en hyena.

Jag kände hur det pirrade lite.

Så, är det någon där ute som har lästips av författare som är grymma gestaltare?

* Till er som nu sitter helt blockerade och bara undrar vad en nätdiagnosknarkande hypokondriker är, kan jag ge följande exempel.

  • En person som kommer inspringande på en akuttid hos folktandvården med en plomb i ett glas med mjölk i tron att hen (läs jag) har fått tandlossning.
  • En person som med lipen i halsen uppsöker husläkaren med ett blödande oroväckande  födelsemärke, helt övertygad om att det är hudcancer, och får svaret: ”Det ser mer ut som en finne, sluta riv på dem.”
  • Om du känner igen dig i något eller båda av de två exemplen ovan tillhör du med stor sannolikhet en av oss nätdiagnosknarkande hypokondriker. (Det är en jättejobbig grupp att tillhöra eftersom alla likasinnade man söker stöd hos hela tiden också diagnostiserar en helt utan grund och sen blir det en mycket stressande ond cirkel.)
Advertisements
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, karaktärer, Liknelser, ljudbok, redigering, Skrivregler, skrivtips, Stockholm psycho, stress, Uppföljare och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Varning – det kan gå så jäkla illa

  1. Ping: Redigering och gestaltningsfunderingar – Skriva läsa leva

  2. kimmkimselius skriver:

    Sitter och ler efter att ha läst din text. Tack 🙂 🙂 🙂
    Kram Kim

  3. Elin Säfström skriver:

    Hahaha! Fantastiskt roligt inlägg! Och så himla träffande. Shit, vad jag sitter djupt nedkörd i mina egna standardgestaltningsmönster. Tack gode gud för petiga redaktörer som tvingar en att se och rensa upp en massa skit!

  4. Kristina skriver:

    Suck, jag blundar för alla klyschor och upprepningar just nu. Upptäckte häromdagen att mina karaktärer kallar varandra och sig själva för ”idioter” lite väl ofta. Närmare bestämt sexton gånger på 12 000 ord. Försökte hitta en synonym men ”dumbom” kändes inte riktigt bra. Hrm… får fnula vidare.

    • bagstam skriver:

      Jag blundar också för alla klyschor och upprepningar när jag är inne i skrivet. Det fina med det är att man har något att pilla med sen när man tappar inspirationen. Och sådana perioder kommer ju också så på ett sätt tycker jag det är skönt att ha det att göra då. Efter ett tag kommer man in i skrivet igen. Fördelar med ”rensningen” 🙂

  5. johan ehn skriver:

    Wow! Sitter i redigeringsbubblan och tycker att jag började få koll … gick bakåt och sökte lite. Det var väldigt vad ”ångesten sipprar in” och folk håller ”krampaktigt i rattar” hela tiden … Tack för ögonöppnare och snyggt inlägg, Anna! 👍🏼

    • bagstam skriver:

      Tack! Ibland sipprar ju förstås ångest in på riktigt hela tiden…så vad gör man då 🙂 Mina karaktärer har börjat ”sätta mobilen till örat” hala tiden istället för att vara blottande hyenor (ändå bättre utveckling). Upptäckte just att hela polisgruppen gjorde det i förra scenen. Både älskar och hatar att redigera. Man lär sig jättemycket och känner sig helt värdelös på samma gång.

  6. Mats Ekman skriver:

    En del goda råd kan göra att man blir onödigt skrajsen när det gäller ordval och uttryck. Jag har också bloggeligen funderat över detta:
    http://www.kulturmonstret.se/blog/wordpress/?p=248

    • bagstam skriver:

      Absolut, håller helt med 🙂 Och när de behövs eller sammanfattar precis vad man vill säga tycker jag man kan använda även klichéer och floskler. Men som sagt, det är lätt att det blir slentrian. (Var inne och läste på din blogg. Bra! Kommer följa 🙂

  7. Linnea skriver:

    Hüller med Marie, Anna! Dina beskrivnnigar är klokrena och otroligt underhållande att läsa 🙂 Keep up that spirit!

  8. Mikael skriver:

    Är vaksam på sådant. Samtidigt hittar jag miljoner klyschor och tusentals ”fel” i massor av bestsellers. 🙂

    • bagstam skriver:

      Ja, det finns överallt. Nu när jag har börjat tänka på dem ser jag dem maniskt. Men ibland gillar jag dem också. 🙂

  9. Anna skriver:

    Oh my… Mina karaktärer beter sig på samma sätt. De ler, de sväljer (ljudligt) och är maniska kaffedrickare. Som om det inte var nog så skrattar de också.
    Tänk om de är riktiga galningar? Utan att jag ens vetat? Sa jag att en av dem suckar?
    Nu måste jag umgås med dem, smyga bakom för att se vilka de egentligen är…
    Tack för dagens inlägg, bästa starten på tisdagen som vanligt!

    • bagstam skriver:

      Tack! Roligt attdu gillar 🙂 Dina karaktärer låter urjobbiga att typ dela kontorslandskap med! Ha en bra dag med dem 🙂

  10. Susan Casserfelt skriver:

    Hahaha och dig ska jag dela fönsterlöst rum med!😂😂

  11. Underbart inlägg! Som alltid 😄
    När det gäller känslor är ”show, don’t tell” inte alltid tillräckligt, så sant, mycket handlar om tempo, meningsbyggnad, hur informationen kommer fram o.s.v. Här finns ett kort intressant inlägg om den saken: http://www.livewritethrive.com/2015/06/24/how-fiction-writers-can-show-emotions-in-their-characters-in-effective-ways/
    Med det sagt, mina karaktärer ler galet och harklar och pirrar och stirrar och har sig, men det är väl därför vi redigerar? Tyckte kommentaren ovan sa det bra, det betyder bara ”ersätt med fantastisk gestaltning här” 😄

    • bagstam skriver:

      Stort tack 🙂 Och stort tack för tips, jag tar som sagt tacksamt emot dem. (Mina karaktärer harklar sig också hela tiden och sväljer (ofräscht). Men de skrattar och skakar mer)

  12. erikalm skriver:

    Hahaha! Om du vill skriva fars känns det som du har en ingång här! 😀

    Fast mitt tips är att göra skillnad på första utkastet och de som kommer efter. Om det ska darras, och skrattas och dreglas så får det helst ske i första utkastet. Sen kan det väl betraktas som en ”ersätt med fantastisk gestaltning här”-markör när man bearbetar vidare.

    Ett hett tips är annars att kolla in Margie Lawsons ”Empowering Characters’ Emotions”. Hon tar upp precis det du pratar om (bland annat).

    • bagstam skriver:

      Ja, i och för sig frestande att skriva en helt absurd fars, fast inte just i det manus jag håller på med nu. Stort tack för tips! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s