Odjuret

”Varenda idiot nu för tiden tror tydligen att de kan bli författare. Du är bara en självupptagen pretentiös medelmåtta som söker bekräftelse till varje pris.” ”De skrattar åt dig.” ”Om man ska skriva något ska det väl finnas en poäng?” ”Hur fan kan du använda det här?” ”Vakna, hallå, vakna!”

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Jag har fått ett odjur.

Försök att inte bry dig om det, lyssna inte, fokusera på det som är bra. Det är vad mina vänner brukar säga när jag berättar om det. Råden hade varit enklare att följa om det inte vore för att odjuret bor under min säng.

Jag har precis skickat in en första leverans av mitt nya manus till förlaget och jag har aldrig känt mig så osäker. Duger det? Vad ska andra tycka? Kommer någon bli arg, känna sig utnyttjad eller hata berättelsen? Odjuret viskar i mitt öra att min förläggare antagligen tänker att det är ett straff att behöva jobba med texten och att redaktören kommer utbrista: ”Varför kan ni inte välja någon som kan skriva? Det är så enormt mycket jobb med amatörer!”

Som om jag inte fattade.

”Det är värdelöst, du är en pajas.”

Orden sköljer över mig var jag än befinner mig. När jag klickar upp texten för att se om det stämmer, känns det som om jag ska kräkas. Direkt hittar odjuret något att anmärka på och jag skäms. Stavfel, skrivfel, meningar som inte fungerar. Eller ännu värre, brister hos karaktärerna, faktafel och dialoger som inte lirar. Det hettar om kinderna och den enda tanke som snurrar i mitt huvud är: ”Varför gör jag det här?”

Om en vecka ansluter jag mig officiellt till gruppen ”vi medelålders” och jag kommer få börja kryssa i ”vuxenrutan” när jag svarar på enkäter. Ni vet, åldersspannet mellan ”40-50”. Beviset för att jag också har tagit mig igenom halva livet. På den vägen har jag fått tillräckligt många smällar för att lära mig förstå situationer. Jag kan ärligt säga att jag vet min kapacitet och mina begränsningar. Inte bara på ett CV-floskelvis.

Jag erkänner när jag har fel och vågar stå kvar som en fura när jag har rätt. På jobbet säger jag glatt vad jag kan, vad jag inte är någon expert på eller varför inte: ”De här administrativa delarna som att fylla i flexblanketter, vab-lappar och reseräkningar kommer jag troligtvis aldrig fixa, jag har det inte i mig.” Jag är helt enkelt inte en ängslig person och har normalt inget kontrollbehov. Bara en irriterande vuxen som kan se tillbaka på tonåren och tänka precis det som mina föräldrar ofta sa: ”Vad man har för jacka spelar faktiskt ingen roll, världen går inte under.”

Men när det kommer till mina texter försvinner alla raster. Om det är briljanta eller skit kan jag inte längre bedöma. Hur de kommer tas emot vet jag ännu mindre. Inte ens i ögonblicket de publiceras. Att ställa sig inför någon annan utan att ha en aning om det jag gör är bra eller dåligt, om det ens finns en poäng, är det obehagligaste jag upplevt.

Efter Stockholm Psycho ville jag aldrig mer göra om det. Nu, bara några månader senare, har jag börjat gå mot den där scenen på nytt. Mer osäker än den finniga trettonåringen på väg till sin nya högstadieskola i en hopplöst otrendig jacka utan märke. Och det hjälper inte att jag tvingar mina anförtrodda att läsa manuset om och om igen. För det finns en röst som är mycket starkare.

”Det är värdelöst. Du är en pajas.”

Odjuret är tillbaka.

Advertisements
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, Hjärnan, Liknelser, ljudbok, råmanus, redigering, skicka till förlag, Stockholm psycho, stress, Uppföljare, Vänner och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Odjuret

  1. Elin Säfström skriver:

    Uff. Där har vi det, ja. I ett nötskal. Vad man plågar sig själv. I mina sundare stunder brukar jag tänka att ingen annan i hela världen kommer att tycka så illa om det jag skriver som jag själv gör när det är som värst. Ingen annan bryr sig tillräckligt mycket, om inte annat. Det kan ibland hjälpa att tänka så. Oftast inte.

    • bagstam skriver:

      Ja men det hjälper lite att tänka så 🙂 Men hu, det är märkligt att det ska behöva vara så här och ändå ger man sig på det igen, direkt.

  2. Haha, det är mycket igenkänning i det här inlägget, de flesta av oss kreativa människor med självdistans har nog ett odjur i våra liv, en pålitlig sidekick som i grund och botten vill oss väl.
    Jag tänker så här: Ta hand om ditt odjur, bjud på mat, ta en kopp te ihop, acceptera helt enkelt att ni är livspartners. Det är inte odjuret mot dig, det är du och odjuret tillsammans mot världen.
    Spaltmeter har ju skrivits om den kreativa processens ångest och jag hittar tyvärr ingen bra länk, men ditt odjur är där för att stanna och även om odjuret låter obehagligt under sängen så är det din självkritik som morrar, den som sett till att du nått dit du är, den som kommer se till att du når dit du ska. Så i natt tar du upp odjuret i sängen och kramar om det, för det är en viktig och fin del av dig och istället för att slåss mot varandra får ni skapa en enad front utåt – för även om ni bråkar mycket är ni ett team.
    Grattis i förskott! Jag ansluter själv till den nya vuxenrutan-gruppen om ett par månader 🙂

    • bagstam skriver:

      Ja du har helt rätt, jag får helt enkelt ta upp odjuret i sängen istället. Förhoppningsvis är det ju vad som också leder en framåt. Tack för grattis och detsamma till dig om några månader. Den där ”vuxenrutan” är inte dum att få kryssa i 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s