Skriva och tro

bildmaricakallner16Tjo!

Nu är det påsk. Fint att blogga på torsdagar och självaste skärtorsdagen.

Påsken är viktig för mig. Viktigare än julen. Det är vår och snart sommar och något nytt kommer att ske. Julen är vinter och det kommer att fortsätta vara vinter och lägenheten blir full av mat och värme och det är härligt ett tag sedan kväver det mig. Påsken för med sig vår och syre och förnyelse.

Påsken är också viktig för att Jesus dog och uppstod. Jag firar påsk som kristen. Jag är kristen. Tror på Gud och Jesus. Har alltid varit troende och har alltid kallat mig kristen – även om min tro har utvecklats och utvecklas och är i rörelse.

Att skriva om tro är svårt och att skriva om tro är kul. Det är svårt för att religion är problematiskt. Det kan bli fel. Väldigt fel. Jag är rädd för att skriva om tro. Rädd för att säga att jag är kristen. Det finns många föreställningar om kristna, jag vill inte bli insorterad. Vill inte bli placerad i åsikter som inte är mina.

Men det är också kul. Religionen bär med sig många berättelser och personer och miljöer. I Det som får plats finns novellen Fredrika som till viss del utspelar sig i en kyrkomiljö.

Novellen handlar om Tina. Hon är kristen och hennes tro följer genom hela berättelsen och för henne är den en tröst. I novellen använde jag bönen som ett grepp. Bönen visar hennes sorg och rädsla. Bönen finns också med som någonting störande, något som visar på en syskonrivalitet.

Tina återvänder till sitt barndomshem med ett krossat hjärta. Hennes flickvän Fredrika har lämnat henne och Tina orkar ingenting. Hon bara ligger i sängen och stirrar i taket. Vid middagsbordet sitter hennes präktiga lillasyster. Hon är duktig och snäll och vegetarian och då måste alla andra också äta vegetariskt. Föräldrarna frågar vem som vill be bordsbön. Tina vill det inte. Lillasyster ber. Ber spontant och vackert och bönen rör vid föräldrarnas hjärtan. Tina bara genomlider det. Bönen blir inte tröst. Bönen blir ett sätt för lillasystern att visa sig duktig.

När jag skriver om tro blir det en röra av känslor: rädsla, oro, glädje och spänning. Iver att skriva och utforska. Längtan efter att hålla tillbaka texten. Jag vill välja att se tron som en tillgång i skrivandet. I skapandet av berättelser. Troende personer är intressanta och i en berättelse om tro finns någonting mer som måste framträda. Jag kan inte skriva en berättelse om någon som är kristen och utesluta Gud. Hon/han/hen måste vara med i berättelsen – på något sätt. Men hur? Bilden av Gud är spretig och ofta förlegad. Gud är olika för olika personer. Hur kan jag gestalta Gud? Frågan ger energi till skrivandet och jag vill utforska det i mina berättelser.

Kanske är religionen bortglömd i samtida skönlitteratur? Jag möter sällan troende personer i fiktionen. När det händer blir jag glad. Tänker på boken Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah. En roman om en ung tjej som bestämmer sig för att bära slöja. Det är en jättebra bok där tron finns med genom berättelsen. Läs den om du inte redan gjort det.

p.s Har du tips på böcker som handlar om troende personer? d.s

 

Advertisements

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Marica Källner, noveller, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Skriva och tro

  1. Mona skriver:

    Vibeke Ohlsson och (Kristin Falkenland – tror jag…) är författare som skriver om troende människor på ett sätt som känns naturligt och ärligt.

  2. Ett jättefint inlägg Marica. Roligt att du tog modet till dig och satte ord på dina funderingar. 😊 Önskar dig en fin påsk!

    • Marica Källner skriver:

      Stort tack! Det känns bra att jag vågade skriva det här. Även om det tog emot lite. Men jag har fått fina kommentarer och känner att jag nog var rädd för en storm i ett vattenglas.

  3. saralinneas skriver:

    Vad härligt att se ett skärtorsdagsinlägg som handlar om – tro! Världens mest sekulariserade land, som sagt, och oftast håller vi tyst om sådana frågor i det offentliga rummet. Det finns som sagt många föreställningar om kristna (och andra troende), och de föreställningarna lär ju bestå så länge vi inte pratar om det, delar med oss av våra tankar.

    Glad påsk, och tack för dina givande inlägg!

    • Marica Källner skriver:

      Tack för din kommentar! Den gör mig glad. Du har helt rätt i att vi behöver prata och dela med oss av våra tankar. Förändring kommer nog ofta inifrån. Men det är såklart jobbigt och svårt. Motstånd kan komma från flera håll, även från de som är troende.
      Vi får kämpa på tillsammans!

  4. Ida Tely skriver:

    Hej! Vad glad jag blir över att läsa det här! Jag går runt med mycket liknande tankar som du! Är kristen och har stora författardrömmar, men tycker det är svårt att veta på ”vilken nivå” jag ska lägga det på i mina böcker. Min tro är ju alltid med mig så det är inget jag kan plocka bort och mina värderingar syns nog i mina böcker. Sen är frågan hur tydligt jag gör det, i vissa böcker är huvudpersonen kristen. I andra är det mer ”det goda vinner” som får bli det som relaterar till min tro. Är glad att höra att det finns andra kristna som skriver skönlitterärt, känns som att många kristna tror att om de ska skriva måste det vara en andaktsbok eller liknande.
    Det är ju inget konstigt om man i en fantasy skulle slänga in några gudar här och där… men kommer man och börjar prata om Gud och att man är kristen känns det som att fler drar öronen år sig.
    Ha en riktigt trevlig Påsk!

    • Marica Källner skriver:

      Hej! Tack för din kommentar.
      Ja det är en svår balansgång. Jag tänker att vi får vända oss till berättelsen vi skriver. Exempelvis i novellen jag nämner i inlägget, i den väljer jag att gestalta hennes tro – som på vissa sätt liknar min egen men samtidigt är hennes och inte min. Vänder jag mig till berättelsen handlar den inte om mig, och då känner jag mig mer säker. 🙂
      Du har nog rätt i att många kristna tänker att de måste/ska skriva något inom religionen, som en andaktsbok. Intressant det du säger om fantasy.
      En glad påsk till dig också! Nu ska jag till kyrkan och fira skärtorsdagsgudstjänst!

  5. Ethel skriver:

    Jag som inte tror på en gud tycker att det beror på, om jag blir provocerad eller inte. När jag hör ord som ”Sverige är ett trolöst land” eller ”Hon har tappat sin tro”, då undrar jag varför man väljer att använda negativt känsloväckande ord. Eller när man pratar om andlighet och tro på gud i samma veva. Jag känner mig ofta andlig, utan att tro på gud.

    • Marica Källner skriver:

      Jag undrar också varför en säger sådanda saker – det är ingenting jag ställer mig bakom. Och jag vill inte provocera med mina berättelser. Som jag skriver i inlägget känner jag att troende personer är intressanta att skriva om, och det handlar inte om att lägga fram något budskap, eller säga att någon är eller gör fel.
      Det handlar om skrivlust! 🙂
      Tack för din kommentar!

  6. Ken skriver:

    En troende blir automatiskt en intressant karaktär i världens mest sekulariserade land. Tyvärr blir många svenskar provocerade av troende, och det är tacksamt att gestalta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s