Buckle up! It´s going to be a bumpy ride

När jag var liten var jag en unge med elektriskt hår och plåster på glasögat som blev åksjuk av att titta på Kalle Anka på bio (för er som är lite yngre – tecknat förekom alltså bara i anslutning till högtider och tv-programmet ”Lilla sportspegeln”. Ville man se något annat än tjeckisk dockfilm fick man göra det på bio). Nöjesparker var en omöjlighet. Jag kräktes ihjäl mig bara av att se Vikingagungan. Om någon hade sagt innan jag började skriva att det skulle vara ungefär exakt som en kväll på Gröna Lund hade jag aldrig någonsin hoppat på det tåget. Men nu sitter jag där…

Min bok är som en skraltig vagn i början på en resa vars slutmål är okänt. Det skramlar, kuggarna driver och jag ser rälsen i berg- och dalbanans rangliga stålkonstruktion under hjulen. Åkningen har startat.

Först den intensiva fasen, uppresan. Jag griper krampaktigt om handtagen. Trots att jag kollat säkerhetsbältet minst hundra gånger är det en fråga som snurrar i mitt huvud. Håller detta verkligen? Jag vänder mig hela tiden om mot personen som sitter på sätet bredvid. Det verkar vara en van resenär. Han ser oberörd ut. Beror det på erfarenhet, dåligt omdöme eller bara stora mängder valium? Hans ansiktsuttryck lugnar inte. Jag koncentrerar mig så hårt på att klara av detta att alla andra tankar försvinner.

Strax innan toppen kryper kvalster in under huden. Kan man verkligen få skabb i Stockholm? De kliar och maler i takt med flaggstolparna vi passerar. Vad har jag gett mig in på? Jag som inte ens klarar av att se en tecknad film. Jag vänder mig inte om. Jag vet att min nerdrogade medresenär (han måste vara nerdrogad) inte kommer ge mig något stöd. Han sitter antagligen på ett topp-manus.

Stålställningen svajar och jag rycker i säkerhetsbältet. Då upptäcker jag att det är fullt av revor och hål. Det ser begagnat ut. Bältet är helt enkelt skit. Jag är på väg till krönet i en räddningsanordning gjord av skit! Kan man bromsa? Jag vill ändra allt, fördjupa eller kanske rent av byta ut hela storyn. Mitt anteckningsblock som jag lämnade i väskan där nere är fullt av noteringar: ”Glöm inte att lägga in piskan i scen åtta”, ”Tänk på att byta kön på P, annars blir någon sur”, ”Förstärk Harriet från avsnitt fem, hon känns som en mes.” De kom inte med.

Herregud, det här kommer inte gå, hinner jag tänka när jag ser folksamlingen och vagnen kastar sig utför. Skrammel och skrik. Kommer ljuden från skenorna eller min egen mun? Jag vet bara en sak: aldrig mer, aldrig någonsin mer.

Tåget saktar ner och rullar in i rakan. Jag andas ut, lutar mig tillbaka mot det obekväma plastsätet. Adrenalinnivån sjunker. En våg av njutning sköljer över mig. Jag klarade det. Jag ändrar mig – låt det inte sluta.

Mannen bredvid ler självgott ungefär som om han hela tiden har vetat att det är så här det känns. Jag vaggas in i ett underbart sengångarläge. Lugn och tillfredställelse sprider sig. Precis när jag utbrister ”I’m a true sloth”, gör vagnen ett nytt knyck.

”Jag menar ‘sloth’, som i sengångare, inte ‘slut’ som i jag är en slampa!” ropar jag innan vi fortsätter in i mörkret. Publiken vi just svischade förbi hör antagligen bara orden: ”Jag är en slampa!”

Ett högljutt pysande får mig att hoppa till och en strålkastare riktas mot en fruktansvärd varelse längre fram. Troll!! Det är troll här. Vi har hamnat i en skräcktunnel. De sträcker sig efter mig och det visar sig att säkerhetsbältet jag så noga spänt fungerar utmärkt. Jag kan inte fly och rummet är fyllt av fula, förskräckliga och fiskande odjur. Mannen bredvid måste ha hört mina flämtningar för han knackar mig på axeln. Utan att säga ett ord visar han med en enda rörelse vad man gör när monster närmar sig. Blunda.

Vinden i ansiktet förändras, vi är ute ur tunneln och något säger mig att vi är på väg upp igen men jag vågar inte öppna ögonen. Är det detta jag ville när jag nyss önskade att det aldrig skulle ta slut?

Det är inte en berg- och dalbana full av action på höga höjder och kurvor som får ca 1 miljon läsare varje säsong att jubla. Det är den där lilla rackaren som flyger fram och tillbaka, svänger hit och dit förbi andra åkattraktioner på området. Den vildaste men inte den högsta. Precis när jag kommit fram till att jag som extremt åksjuk nybliven fyrtioåring antagligen har gett mig in på en författarbana som liknar Vilda musen hör jag en mörk monoton röst. Den kan bara komma från en person. Min vän, den rutinerade valiumknarkaren på sätet bredvid: ”Buckle up, it´s going to be a bumpy ride.”

 

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Bok två, Debut, debutantåret, Författarliv, ljudbok, Skrivprocessen, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s