Novellen och folkhögskolan

bildmaricakallner16Tjo!

Jag satt i mitt lilla rum. Ett fyrkantigt rum. Vita tapeter. Fotografier på väggarna. Jag hade satt upp dem med häftmassa – fast det fick en inte. Inte tejp, inte nålar, inte häftmassa. Det satt en list vid taket och från den skulle en hänga upp bilder och tavlor men jag fattade inte hur. Jag frågade vaktmästaren men fattade ändå inte.

Jag satt vid skrivbordet i mitt lilla, fyrkantiga, vita rum. Datorn, lampan, kaffekoppen, ölflaskan med en ros i, värmeljuset. Jag skrev. Jag tänkte att mina klasskamrater också satt i sina rum och skrev. Vi skrev samma uppgift men olika texter. Våra texter blev alltid olika.

Året på folkhögskolan var rörigt. Det var kaos. Det var kollisioner och det var sorg och det var glädje och det var oro och det var ensamhet och samhörighet. Det var glädje till skrivandet och hat till skrivandet. I allt kaos och i all röra hittade jag ändå in i mitt eget skrivande. Hittade jag till novellistiken.

Som så många andra tänkte jag att novellformen var en lekskola. När jag började på skrivarlinjen arbetade jag med en novellsamling. En samling som skulle vara träning inför det stora och riktiga: Romanen. Någonstans började novellformen bränna till i mig. Växa i mig. Bli mer en bara en lekskola. Jag vet inte när det började men jag vet när det verkligen tog fäste.

Två dagar ledigt från skolan. Jag åkte tåg, buss, båt. En kryssning. Vi:s Litteraturbåt 2013. Jag var yngst. Försökte smälta in. Försökte klä mig som en litteraturintresserad: stor kofta, svarta byxor och svart ögonsmink, rött läppstift, röd handväska. Ingen tittade på mig. Kanske för att jag smälte in i massan. Det var skönt att smälta in. På scenen stod Lina Wolff. Hon släpade upp en stor resväska. Sa att den var full av böcker. Om hon tappade bort sig kunde hon sticka handen i väskan, ta upp en bok och läsa högt.

Lina Wolff berättade om sin roman Brett Easton Ellis och de andra hundarna. Men hon berättade också om sin debut: novellsamlingen Många människor dör som du. Hon pratade med en värme och kärlek om novellkonsten som brände i mig. Allt jag kände och allt jag tänkte var: Jag vill också skriva noveller.

Hemma på folkhögskolan igen. Jag läste Många människor dör som du. Skrivandet drog igång i mig. Jag skrev med ny energi. Kaoset och röran i mig hittade sin plats i novellerna jag skrev. De handlade inte om mig, inte alltid, men de tog hand om kaoset.

I Det som får plats finns en novell som utspelar sig på folkhögskolan. I novellen skriver jag inte ut vilken skola det är för jag har förändrat miljön. Förändrat den för att den ska fungera med berättelsen. Men jag tror att de som pluggat där kan känna igen sig. Novellen heter Bullerbyn finns inte och när jag ser tillbaka på skrivandet av den känner jag att kaoset finns i den. Inte på det sättet som jag upplevde det – för den handlar inte om mig. Men jag har fångat min känsla av kaos.

Livet på folkhögskolan. Jag saknar det och är glad att det är över. Jag saknar fredagskvällarna då min snubbe kom och hälsade på och vi drack rödvin ur kaffekoppar och jag saknar att gå till frukosten och äta med mina vänner och jag saknar att få skrivuppgifter och jag saknar lördagskvällen då min snubbe tog på sig min morgonrock och smög ut till pentryt för att hämta mer öl och jag saknar att vara omgiven av mina vänner. Men jag saknar inte kaoset. Rastlösheten. Oron. Jag trivs bättre med alkoholfritt öl ur stora glas från IKEA. Skrivandet är mer stabilt nu. Jag vet mer vad jag vill. Även om jag ofta är vilsen och velar. Nu har jag skrivit en bok och det är härligt att min debut blev en bok om novellistik. En annan av bokens noveller, Lövet, skrev jag på skolan. Uppgiften var att skriva om ett träd.

Häromdagen träffade jag en person som läst min bok och hon sa att hon inte ville att den skulle ta slut. Det gjorde mig glad. Varm och pirrig och stolt. Tack!

p.s Har du bott på en Folkhögskola? Hur var det? d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Det som får plats, Författarliv, Marica Källner, Skrivprocessen, Skrivutbildningar och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Novellen och folkhögskolan

  1. Anna N skriver:

    Åh, har du gått på Sörängen? Där har jag också gått, på deras författarlinje! Så mitt svar på din fråga om jag också bott på folkhögskola blir alltså ja! Det var min andra folkhögskola, och jag kände väl lite att jag tröttnat på folkislivet. Plus att mina grannar var riktigt dumma i huvudet. Jag är glad att jag gick där, för det hjälpte mig komma framåt i skrivandet och gjorde att jag kom in på Författarskolan i Lund, men jag är också glad att det är över. Jag är färdig med folkis.

    • Marica Källner skriver:

      Vad kul med Sörängen! Tror att utbildningen hjälpte även mig att komma in på Författarskolan. Förstår din känsla av att vara färdig med folkislivet. Det är härligt men också påfrestande. Undrar om du skulle känna igen Sörängen om du läste min novell i min bok 🙂
      Tack för din kommentar!

  2. Ethel skriver:

    Nej, jag har aldrig bott på folkhögskola. Skulle ha varit roligt att prova. Förstår vad du menar med kaos, tror jag och den där dubbla känslan en kan känna. Både sakna och tycka att det är skönt att det är över samtidigt. Intressant inlägg!

    • Marica Källner skriver:

      Ja dubbelheten finns i många saker en går igenom. Tror mycket på att använda den i skapandet. Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s