Jag är tydligen nekrofil …

screen-shot-2016-12-28-at-21-22-36

foto: Thomas Borg

En författarvän liknade en gång redigering med att ”gräva upp en gammal expojkvän från kyrkogården och tvingas hångla med honom igen”. I den metaforen är jag tyvärr nekrofil – jag älskar att redigera! I pauserna mellan föreställningarna på teatern hittar letar jag upp en plats i en vrå, och drar fram manuset och klottrar läser, stryker och markerar. När vi är på turné Så fort jag kommer in på hotellrummet på eftermiddagarna när vi är på turné, fäller jag upp datorn så fort jag kommer in på hotellrummet och kollar igenom om det jag petade på redigerade innan frukost fortfarande håller.

När jag skrev första utkastet till Down under hade jag bara en lös idé om disposition och dramaturgiska bågar,. jag Jag skrev ur mig väldigt mycket osorterad text. Vissa bitar kände jag ofta på ett tidigt stadie att de inte skulle hamna i visste jag redan från början att de inte höll måttet, boken men att de fungerade som uppvärmning eller ingångar eller frön till något.  till text som jag antagligen inte hade kommit åt om jag inte först skrivit ur mig dessa dem. Jag sparade dem i olika mappar och märkte dem med ledtrådar tydliga endast för mig ”Galenresan med traktorslädarna”, ”nunnan och könsspelet jag kan …”. Och det var tur att jag sparat även sådant som jag först ratat, för mer än en gång har stycken från dessa mappar En del av dem har kämpat sig tillbaka in i huvudhistorien.

Jag har berättat tidigare att jag låtit vänner läsa och komma med feedback men jag har också det finns också två personer som jag haft har får ett enormt stöd av, och det är min förläggare Ada Wester och min redaktör Klara Bjelkenäs. Ada har förmågan att pusha mig att kliva ur den förlamande föreställningen om att jag sitter fast och inte kan när jag inte vet hur jag ska komma vidare utan att upprepa mig, bli omständlig, krångla till det. Det är ju mitt eget liv den här romanen handlar om bygger på, och livet är inte alltid så dramaturgiskt uppbyggt. Ada hjälper mig att se på berättelsen igen. ”Du kunde ju prova med att klippa bort hela roadtrippen och hoppa direkt till Amerikanen!” säger hon. ”Va?” utbrister jag förtvivlat. ”Men det är ju så vi lär känna Jims andra sidor, hur han blir tvungen att lita på att han duger! Jag skulle kunna tänka mig att korta i bergsvandringen, slopa livet vid floden, flytta bröllopet till innan allt går åt helvete, stryka Andy och Sarah, men resten måste vara kvar!” Jag och Ada tittar på varandra. Kugghjulen börjar snurra i våra skallar. Ibland, i mitt fall, motvilligt. Och så diskuterar vi. Ibland ”vinner” jag, ibland ”vinner” hon. Oavsett vilket är jag alltid tacksam efteråt. För ibland behöver jag en välvillig spark i rätt riktning, för att hitta en väg jag aldrig hade upptäckt själv.

Min redaktör Klara besitter både grammatiska kunskaper och fingertoppskänsla för tonalitet. Vi skickar just nu manuset fram och tillbaka till varandra med kommentarer och förslag till på till på ändringar. Hennes vändor är fulla av pepp uppmuntran, men också av knivskarpa observationer; ”Skulle han verkligen välja att vara ironisk här? Känns som om han är förbi det och är mer avklädd. Vi vill veta hur han verkligen mår!”

Redigeringen med av romanen går mot sitt slut, och visst längtar jag efter att bli färdig – men jag sörjer också lite. Jag skulle nog kunna fortsätta peta, flytta, stryka och lägga till ett bra tag till. Så det är bra Det är kanske tur att det finns deadlines nu. Korrinlämning. Sättning av texten. Tryckdatum. Jag känner mig lite som tänker på en historia jag hört om Erland Cullberg, konstnären som är känd för sitt uttrycksfulla måleri. Han visst hade svårt att bestämma sig för när en målning var redo. Hans assistent fick stå i ateljén och säga ”Tack! Nu är det klart!” och ta undan duken innan allt blev en grå massa röra.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

 

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, Down under, dramaturgi, författarens hantverk, Johan Ehn, Korrektur, redigering, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag är tydligen nekrofil …

  1. lisagidlof skriver:

    Men hur känner du när du är klar med redigeringen? Infinner sig någon slags färdig-känsla eller är det mer att nu har jag ändå gjort typ allt jag kan med detta manus vad jag kan se?

    • johan ehn skriver:

      Hel Lisa!
      Jag har stunder av eufori för att jag kommit djupare i gestaltning eller fått till ett stycke. Men den känslan går ofta snabbt över och istället undrar jag om det inte finns ytterligare en nivå … 🙂

      Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s