Temavecka: Annas antagningshistoria – ”the feeling”

Jag hade skrivit på Stockholm psycho i nästan två år och kommit ungefär åttio procent av råmanus när jag fick höra att Storytel letade efter skribenter till en ny satsning som de skulle lansera under våren 2016. Ljudboksserier i tio avsnitt. Det fick gärna vara skruvat, hålla ett högt tempo och ha ett fåtal tydliga perspektiv att följa. Jag tänkte att min text skulle passa perfekt. Under sportlovet skrev jag ihop ett pilotavsnitt och skickade in.

Sen satt jag på helspänn och väntade. Är de intresserade svarar de direkt, sa någon till mig. Själv är jag en person som springer mellan platser när jag transporterar mig och blir irriterad på folk som går alldeles för sakta i rulltrappans vänsterfil på väg upp från tunnelbanan. Mess och mejl besvarar jag inom loppet av någon sekund, om jag inte är sur. När två veckor hade gått hade jag både krackelerat och gett upp. I min värld motsvarar fjorton dagar ett ljusår.

Jag försökte trösta mig med att inspelet bara var en kul impulsgrej och att jag faktiskt inte var klar med mitt manus. Jag hade ju egentligen inte ens satt mig in i vilka förlag som fanns eller hur det går till när man skickar in. Mentalt hade jag skjutit allt sånt på framtiden som ett högtidligt projekt jag skulle ta tag i när allt var färdigt.

Då plingade det till i inkorgen.

”Hej Anna, vi gillar det. Det som händer nu är att du får komma hit på ett möte”, löd mejlet.

Att känslorna var lite ”all over the place” när jag läste meningen är en underdrift. Jag ringde min man men började lipa och fick inte fram ett enda begripligt ord. Trots att jag ville skrika ut detta till hela världen bestämde jag mig för att bara berätta om mötet för särskilt utvalda. Det kändes helt enkelt för bra för att vara sant.

Från juristvärlden kom förmaningar från anförtrodda kring vad som gäller vid avtalsskrivning och aktuella klausuler. ”Tänk rationellt, skriv absolut inte på något kontrakt vid första mötet och blanda inte in några känslor. Är de intresserade låter du någon annan sköta förhandlingen”, var ett av råden.

Jag var nervös men väldigt glad när jag tryckte på hissknappen.

Vid bordet satt två förläggare, ansvariga för Storytel Original. Jag gillade dem omedelbart, ropade ja och gick därifrån med lyckokänslorna bubblande. Raka motsatsen till de kloka advokattipsen.

Faktum är att jag fattar alla stora och viktiga beslut på sekunden och med hjärtat. Giftemål, husköp och getfamiljer (tänkte inledningsvis hyra ett marsvin över sommaren tills jag fick syn på en get. En blev fem, det händer så lätt). Får jag ”the feeling”, går jag på det. Storytel Original, formatet som presenterades för mig, kändes spännande och rätt. Processen beskrevs. En pilot skulle spelas in för att bedömas av fler inom företaget. Först därefter togs beslut om manuset blev accepterat och en hel serie kunde produceras. Inget var alltså klart.

För oss som suckande tränger oss förbi sega förvirrade typer på T-centralen kändes det som att genomlida en medeltida form av tortyr. Efter ytterligare några veckor kom ett nytt mejl.

”Piloten blev inte helt accepterad, kan du tänka dig att skriva om?” Hela världen sjönk. Jag läste feedbacken från förlaget om och om igen. Vissa gillade inte mitt manus alls. En del kunde inte placera historien. Några tyckte språket var dåligt och andra förstod ingenting. Jag fick träffa en otroligt bra redaktör som tyckte att jag skulle skruva upp den ena karaktären och tona ner den andra. Mitt manus var också alldeles för långt och jag behövde kapa hälften (alltså på riktigt ca 280 sidor) och skriva om inledningen.

Min känsla började svikta. Aldrig har jag varit så villrådig.

Jag vände mig till min skrivcoach som jag har haft under hela arbetet med Stockholm psycho. Jag tror jag kan ha nämnt honom i ungefär varannan krönika. Han är speciell. Han har kroppen full med ärr, har smugglat flyktingar och hållit på med utförsåkning på elitnivå. Kort och gott en kämpe som man inte jiddrar med. Han har också skrivit en hel drös romaner, blivit Augustprisnominerad och läxat upp författare som Jens Lapidus, Åsa Larsson och många många fler. Han är en guru och någon jag litar på. Kanske mest av allt för att han en gång i förbifarten slängde ur sig: ”Skrivande handlar om en enda sak – att fly.”

Det tog inte heller lång stund innan det kom ett svar från honom (han precis som jag uppskattar snabb respons). Mejlet han skrev till mig inleddes med orden: ”Då får jag ta dig åt sidan för att berätta…”

Jag kommer inte återge innehållet men det han skrev berörde mig väldigt starkt. Kanske för att skrivande betyder allt för mig. Det handlar inte bara om att berätta en historia eller få bekräftelse som vissa tror. För mig är det ett sätt att skapa en egen värld där jag får vara precis den jag är. Och när jag väl gläntat på den dörren vill jag aldrig mer stänga den.

Mejlet ligger i en plastficka på mitt kontor men orden har jag sparat nära hjärtat. Kontentan var: ha is i magen och skicka in manuset till ett av de ansedda förlagen. Du har något eget, det kommer bli en bok.

Detta gjorde förstås inte mitt beslut enklare.

Jag försökte sova på saken, jag försökte springa på saken. Jag försökte till och med dricka på saken. Sen åkte jag på en resa. När jag kom tillbaka hade jag bestämt mig. Jag valde att fortsätta med Storytel Original, trots allt arbete och alla förändringar det skulle innebära. För att jag gillade konceptet, min förläggare och stilen. ”The feeling” helt enkelt. (En fantastiskt sak är dessutom att processen är förhållandevis snabb. Måste man äta betablockerare när folk degar i kollektivtrafiken framstår tiden det verkar ta hos ett vanligt förlag från antagning till utgivning som fullständigt outhärdlig.)

Jag jobbade som en galning resten av våren och hela semestern. Skrev om och kapade. Dygnet runt i månader. När jag får göra det jag älskar saknar jag broms och jag och kom på mig själv med att irriteras över att behöva ta paus för att äta. Jag störde mig på att vi skulle åka till landet (det var sommar och barnen var lediga) eftersom jag missade skrivtid under bilresan och jag tyckte det var förödande när jag tvingades delta i normala sociala aktiviteter.

Men jag blev till slut nöjd med resultatet (minus magsår, sömnbrist, högt blodtryck och raserade järnvärden).

Och när jag hörde Emma Peters inläsning fick jag gåshud.

Min coach var däremot inte överförtjust varken i mitt beslut eller konceptet och en del som läst manuset i sin helhet tycker att det slaktades lite väl hårt för att passa formatet. När jag inledningsvis möttes av negativa kommentarer över att det är en ljudbok, något som inte räknas i alla kretsar, kom den där paralyserande känslan över mig. ”Herregud, gjorde jag rätt?!”

Sen inträffade något avgörande. Tidigt en morgon väcktes jag av ett meddelande från en person som inspirerar mig. Han är smart, driven och modig och har förändrat sitt eget liv flera gånger. Kanske är det därför han också valt att jobba med att utveckla andras. Han har emellertid absolut inte tillräckligt med ro i kroppen för att läsa en bok och jag misstänker att även han undviker tunnelbanan om han kan (folk går för sakta, står man i princip still håller man till höger!). Messet löd:

”Karolina (en karaktär i boken) är en elak fucking bitch. Jag känner med Erik! Jag vill vara Erik. Kan inte sluta lyssna. Är på avsnitt 6. Fy fan vad jävla asbra det är! Tur för mig att det är en ljudbok, annars hade inte ett chipsmongo som jag kunnat ta del av den.”

Detta är eventuellt den bästa komplimangen man kan få.

När den lyste på skärmen förstod jag att jag valt rätt.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Temavecka: Annas antagningshistoria – ”the feeling”

  1. annisvensson skriver:

    Åh, så spännande! Du skriver otroligt bra och roligt! Det är kul och givande att läsa dina inlägg från rad ett till slutet. Så jag bara måste ju lyssna på den här ljudboken… 🙂

    • bagstam skriver:

      Åh, tack! Vad roligt att höra! Vad glad jag blir 🙂 Hoppas du gillar Stockholm psycho också 🙂 Kram

  2. Camilla Linde skriver:

    Det är helt jäkla fantastiskt när känslan leder en rätt! Som alltid väldigt rolig läsning 🙂

    • bagstam skriver:

      Stort tack 🙂 ! Ja, och så otroligt skönt att få bekräftelse på att det är rätt. Detta med bok är så stort…

  3. Ken skriver:

    Vi har samma skrivcoach, men jag har inte sett några ärr.

    • bagstam skriver:

      Nämen vad festligt! Då måste jag genast fråga vad du skriver för något? Är du i den andra måndagsgruppen? Den brukar vi fråga om, om ni är bättre än oss och sådär 🙂

      (Jorå, hela Sir N är enligt egen utsago täckt med ärr, han brukar skryta med ett som är typ en halvmeter och leder över hela bröstkrogen. Fråga honom får du se 🙂 )

      • Ken skriver:

        Jag är inte med i andra måndagsgruppen. Jag filar på en novell om miljonprogrammets problem på egen hand. Men för mig har han aldrig skrutit.

        • bagstam skriver:

          Det låter intressant! Stort lycka till med novellen! Det kanske är i vår grupp vi lockar Sir N att berätta de vansinnigaste historierna. Det är vårt bästa 😊 Han har ju varit med om så mycket

        • Ken skriver:

          Er måndagsgrupp låter fantastiskt roligt och något jag själv saknar. Han med ärren skrev att han redan hade tryckt in mig i er grupp om jag bott i Sverige. Jag saknar sparringpartners som kan hjälpa mig att se i snöblindheten i stormen av bokstäver. Testläsare sökes och testläsning erbjuds.

        • bagstam skriver:

          Ah, förstår, vad synd att du inte bor här. Jag skulle gärna testläsa och bli testläst! Fast har realistiskt tid för det efter sommaren. Men det kanske ändå kan vara något? ps vet att han med ärren har en grupp som träffas typ sex tillfällen per termin också, det kanske är lättare om man inte är i landet… 🙂

        • Ken skriver:

          Kul. Planen är att manuset ska skickas in för dom innan hösten, men det är inte säkert att det hinns med. Det kan bli refuserat igen. Och det finns en uppföljare jag skrivit en bra bit på. Testläsning är i alla fall absolut intressant efter sommaren, men om du känner någon annan så sprid gärna frågan. Jag vill gärna testläsa och har tid till det.
          Antar att du kan få tag på min email via Debutantbloggen.

        • bagstam skriver:

          Jag kollar med övriga i min måndagsgrupp och sprider mejl 😊

    • Ken skriver:

      Tack!

  4. Bokstund skriver:

    Så bra! 😁

  5. Helena skriver:

    Åh vilken fin historia! LOL på det där med betablockerare och utgivningstempo.

  6. Susan Casserfelt skriver:

    Getter??? Haha helt underbart. Måste få se bildbevis. Och på Gotland får du berätta mer om Sörens brev. 😉

    Roligt att läsa om din manusresa om med utnämningen som årets debut ångrar du dig säkert inte. 😀🌞

    • bagstam skriver:

      Jaa, gud, har jag inte berättat om getterna?! Även Sören skrattade åt det. Jag hämtade dem i bilen. Två jättebråkiga getmammor (som rymde och åt upp allt i trädgården hela tiden) och tre killingar. De var sjukt söta och de roligaste djur jag träffat. Utnämningen som årets deckardebut kändes/känns helt fantastiskt 🙂

  7. Helt underbart fint Anna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s