Temavecka: Michaelas antagningshistoria

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Onsdag och dags för min antagningshistoria under vår temavecka här på bloggen. Luta dig bekvämt bakåt i stolen, den här berättelsen innefattar många vändor!

Jag började skriva min debutroman i januari 2013 och det tog ungefär ett år för mig att skriva råmanuset klart (i dag känns den takten för övrigt såååå långsam, men det är en annan historia). Under 2014 lät jag några kompisar läsa och skickade sedan in manuset i oktober 2014.

Jag gjorde en klassisk nybörjarmiss – jag var så himmelens trött på mitt manus att jag inte längre orkade se på det så jag skickade in det i hopp om antagning. I februari 2015 blev jag refuserad. Så klart.

Jag fick en del positiv feedback men det var ändå en refusering. Jag var arg, jag var ledsen, jag var knäckt. Ja alla som nån gång fått en refusering vet precis hur det känns. Envis som jag är ville jag ändå inte ge upp utan kontaktade en lektör som rekommenderats till mig och skickade mitt manus till henne.

Min tanke var att jag skulle redigera enligt förlagets kommentarer för att göra manuset snäppet bättre innan jag skickade till lektören men det enda jag gjorde var att radera cirka 8000 ord och hatade resten.

Lektörens respons kom en solig dag i maj när jag satt på bakbänken i en bil i södra Tyskland. Jag hörde inte något av vad mitt sällskap sa när jag snabbläste elva (!) sidor av kommentarer. Budskapet löd: jag kan skriva, men jag har en usel story.

Jag var lättad och förtvivlad på en och samma gång. Jag insåg att det fortfarande fanns mycket arbete kvar men samtidigt fick jag äntligen en förklaring på vad som inte riktigt fungerade i manuset. Jag skrev en ny synopsis och skrev om stora delar av manuset och några månader senare läste lektören (och säkert några testläsare) manuset.

Under hösten 2015 började jag känna mig färdig men fick sedan ett oväntat erbjudande – en etablerad författare lovade läsa mitt manus och kommentera och jag tänkte att det är en chans jag inte vill missa så jag sköt upp min deadline. I samma veva hände det grejer i den finlandssvenska förlagsvärlden, plötsligt hade vi två stora förlag igen och jag kände hur mina chanser att bli antagen fördubblades.

I januari 2016 skickade jag sen slutligen in manuset på nästa runda till förlagen. Ett förlag refuserade redan inom en månad medan Förlaget hörde av sig i april och ville träffa mig. De gillade manuset men tyckte att det krävde mer arbete.

Vid det skedet var jag igen så förbannat trött på hela projektet att jag hade lust att glömma allt och göra nåt helt annat men jag bet ihop och redigerade. Det var ju ändå min dröm – att få bli publicerad! Och nu hade jag äntligen ett förlag på kroken. Jag skickade in min nya version i juni och kände mest att det var skönt att slippa det.

I september träffade jag förläggaren som hade många strykningsförslag men sa att om jag går med på dem ger de ut manuset. När jag gick igenom alla strykningar förstod jag precis varför det skulle bort. Under min hetsiga redigering hade jag babblat iväg som en dåre, texten var fylld av mycket onödigt och överflödigt. I slutet av oktober lämnade jag in en ny version och i början av december fick jag äntligen grönt ljus. Det blir en bok. Efter allt slit blir det faktiskt en bok.

vadheterångest-pärm

Så vad kan vi lära oss av detta? Det går att göra allt fel, det går att bli refuserad, det går att misslyckas tusen gånger på vägen. Men det kan ändå bli en bok. I mitt fall är jag övertygad om att jag behövde vara med om alla de här motgångarna. Och i dag är jag faktiskt glad över att jag blev refuserad då i februari 2015. Jag var inte på något sätt färdig och mitt manus var definitivt inte det.

I augusti när jag får hålla boken i handen vet jag att jag kan vara stolt över det jag åstadkommit. För det mesta älskar jag faktiskt min text och tror på den. Och det är ju ändå det allra viktigaste.

Så du som kämpar – ge aldrig upp! Så länge du är redo att jobba för din dröm och redo för utveckling så kommer du också en dag få beskedet om att ett förlag vill ge ut din roman. Lycka till!

P.S. På min blogg kan du läsa en lite utförligare beskrivning om vad som hände mellan 2013 och 2016.

Annonser

Om kuggekugge

Frilansjournalist, företagare och författardebutant hösten 2017.
Det här inlägget postades i Debut, Michaela von Kügelgen, refusering. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Temavecka: Michaelas antagningshistoria

  1. Jenny Eriksson skriver:

    Vilken resa, bra kämpat!

  2. Marina skriver:

    Underbart att läsa om både med- och motgångar.
    Är själv helt inne i redigeringsfasen och jag vägrar att ge upp. Att läsa detta får mig att vilja kämpa på hela vägen in i mål.

    • kuggekugge skriver:

      Härligt att höra Marina! Själv tror jag att det är viktigt att vi också delar med oss av de stunder som inte känns så bra för att alla ska förstå att vägen framåt sällan är rak. Lycka till med din redigering, jag håller tummarna för dig! 🙂

  3. bagstam skriver:

    Hurra! Vad bra att du aldrig gav upp! Jag tror att det är vad som i slutändan är helt avgörande, om man är en sådan som aldrig ger upp när man vill något! (Sen tror jag att din bok är bra, det märks att du kan skriva 😊) Måste igen säga att varje gång jag ser omslaget blir jag glad. Det är fräscht, vårigt och konstnärligt på ett bra sätt! Stort grattis igen!
    Ps – älskar ordet ”bakbänk”

    • kuggekugge skriver:

      Ja ofta sägs det ju att det inte alls är nödvändigtvis de bästa skribenterna som blir publicerad utan de som vägrar ge upp (sen kan det ju diskuteras i all evighet vad som är bra, men det är en annan diskussion). Gällande omslaget tänker jag helt samma – blir lika glad varje gång! ❤

      Och ehheheh, där slank en finlandism med utan att jag ens tänkte på det. Men uppenbarligen förstår också svensken bakbänk. 😉

      • bagstam skriver:

        Min coach brukar säga att skicklighet är underordnat även om man för den skull inte kan vara usel. Och nivån går att öva upp om man vill. Alla behöver inte vara Zlatan helt enkelt. Däremot måste man ha drivet det innebär att aldrig göra ge upp. Sen är det väl ofta så att det man är bra på tycker man är kul och då övar man…så vad som kommer först av hönan och ägget i den ekvationen vete katten.

        Älskar när det kommer in små finlandismer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s