Temavecka: Johans antagningshistoria

Screen Shot 2017-05-04 at 09.34.45

Foto: Ola Kjelbye

I mitt jobb som skådespelare är jag van att bli refuserad ”Tack för en fin provfilmning men tyvärr gick rollen till en annan skådespelare den här gången”. Det är liksom en del av spelreglerna, och även om det känns som ett slag i ansiktet varje gång, så fattar jag ändå processen. När jag var redo att skicka in mitt bokmanus till förlag tänkte jag att jag är ju luttrad, jag vet att vi är många som vill och att det finns bara ett fåtal platser, chansen är mycket liten att det blir just jag. Jag skulle se nyktert på oddsen, face the facts och inte bygga upp orimliga förhoppningar. Men den mogna inställningen höll inte länge – det sket sig på en gång. För situationen är så annorlunda i jämförelse med att söka en roll. Där har själva arbetet inte börjat ännu. Jag får några manussidor, gör mig en uppfattning om karaktären, läser in mig på replikerna och jobbar tillsammans med castaren fram ett förslag. Den processen tar vanligtvis ett par dagar upp till några veckor. Men mitt bokmanus är mitt personliga verk, som jag levt med i flera år. Som jag öst ner mig själv i och skulle det bli det refuserat kommer det att kännas som om allt det som är jag – inte duger.

Jag fick svar från alla jag skickat till där de tackade och meddelade att de skulle läsa och återkomma. Veckorna som följde var vidriga. Jag var inte riktigt närvarande i den här världen utan levde mest i mitt huvud, involverad i tröttsamma konversationer med min inre terapeut som förnuftigt förklarade att ”allt som händer i livet har en mening … bla bla bla …”. Så kom det. YOU’VE GOT MAIL! Det står inte så på min skärm när jag får mejl men det är så jag minns det, stora blinkande versaler. Jag rörde prövande markören över inkorgen och klickade till slut. Jag hade först svårt att förstå innebörden av texten eftersom blicken for över hela mejlet samtidigt. Ett tack för läsningen, en kortanalys med en referens till en författare jag gillar och så en slutrad: ”Detta vill jag ge ut, gärna till bokmässan 2017.” Så mycket uppdämd förväntan och rädsla för att bli avvisad släppte taget och jag störtgrät. Verkligen fulgrinade i forsar medan jag läste om och om igen. Hade jag verkligen uppfattat det här rätt? Kunde det vara menat för någon annan och kommit fel? Men nej, det verkade vara på sanning. Lyckan var gjord. Nu kör vi!

Nästa dag kom ett mejl från ett annat förlag: ”Vi vill träffa dig och prata om ditt fina manus.” Och sedan från ett tredje: ”Har du tid att komma in nu i veckan och diskutera din text?” Jag blev alldeles ställd. Jag hade ju redan bestämt mig för det första. De var ju mina upptäckare och drömuppfyllare. Men kanske måste jag ändå höra vad de andra har att säga?

Jag gick på möten och försökte förankra mig i verkligheten samtidigt som jag for ut ur kroppen och betraktade allt utifrån. Jag – sittande på det stora ansedda förlaget i samtal om vad som kanske skulle bli deras nästa självbiografiska roman för unga vuxna. Hos det tredje förlaget träffades vi över en lunch men jag var så nervös att jag knappt fick ner min sushi. Jag var väldigt imponerad av att förläggaren hade en sådan tydlig bild av hela texten och ställde frågor om detaljer, avsikter med karaktärernas funktioner och deras viljor. Efter ett tag sa hon: ”Tänker du att du har skrivit ett färdigt manus och att inget behöver ändras?” ”Nej”, sa jag. ”Men det här är så långt jag kommer själv.” ”Bra!” sa hon och förklarade att det händer att debutanter kommer till förlagen och tycker att de jobbat så hårt, skrivit om så många gånger, lagt ner sin själ i texten och nu ska inte ett enda ord flyttas eller strykas. ”Som jag ser det så finns det en bok i din text men den behöver plockas fram, och det är ett stort jobb. Jag skulle behöva se om du klarar av att ta dig an det” Jobbigt att höra – men ärligt, tänkte jag. ”Så om du skulle skriva om så tittar jag jättegärna på det igen”, sa hon. Jag gick hem och funderade.

IMG_3778

Kontraktssignering med Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget. På bilden jag och min förläggare Ada Wester.

Jag hade ju ett ja från det första förlaget men det här kändes så jäkla bra och det var ju tydliga riktlinjer jag letade efter. Men jag kunde väl inte riskera att skriva om allt för att hon kanske skulle anta det, och därmed missa båten med det första förlaget? Just då kom ett SMS: ”Jag har tänkt. Om du är villig att gå på de linjer vi diskuterade så säger jag ja! Vi vill gärna ge ut din bok!”

Det här är en av de största händelserna i mitt liv. Det har varit ett enormt jobb och jag har tvivlat på min förmåga längs vägen många gånger. Men jag har haft tur, eller kanske bra karmaåterbäring, flax, stjärnorna på rätta stället – för jag har fått möjlighet att arbeta med en grupp fantastiska människor, som gjort det möjligt för mig att förverkliga en dröm.

Screen Shot 2017-04-19 at 18.22.02

I mitten av augusti kommer den här snygga boken. Formgiven av Pär Åhlander.

 

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut, debutantåret, Down under, Johan Ehn, Skrivprocessen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s