Revbenet i kylen

Ni vet den där skräckblandade känslan när man skriver något som kort efteråt inträffar. Well, just nu har jag ett mänskligt revben i min kyl. Jag ska strax återkomma till detta men låt oss säga så här, det som händer i Stockholm psycho stannar tydligen inte i Stockholm psycho.

Stockholm psycho handlar om den dödligt uttråkade statligt anställda handläggaren Karin som av ett misstag blir indragen i en styckning när hennes väninna Viktoria råkar släpa hem en man i röda brallor från Riche efter en blöt utekväll. Mannen som Viktoria verkligen inte är gift med dör och en motorsåg i ett badrum i Sjöstan framstår helt enkelt som den enda lösningen på problemet. Därefter forslas kroppen bryskt iväg uppdelad i plastkassar för att senare hamna i en frysbox. Någon kroppsdel tappas även på vägen som givetvis leder mot en katastrof. Det är ungefär handlingen i korthet.

Ofta får jag märkligt nog frågan om jag är Karin. Lite generad brukar jag svamla något i stil med: ”Det är mitt språk och jag känner mig hemma i miljön men Karin och storyn är uppdiktade.” Och sedan fnissande lägga till: ”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig eller ännu värre, sparar dem i kylen som troféer?”

Det kusliga är att sedan boken släpptes har scenerna börjat utspela sig i verkligheten, en efter en.

Alltså, att jag besökte Riche och direkt stötte på en glad 40-plussare i röda ”jag känner kungen”-byxor var visserligen obehagligt men det jag syftar på är en serie mycket läskigare händelser som inträffat under den senaste tiden och som har starka liknelser med historien i min bok.

Det började med följande sms:

”Ska vi ses vid 17:00-tiden på busshållplatsen för utväxling av överkroppen?”

”Jag kommer att transportera honom i barnvagnen genom Sjöstan. Sannolikt kommer även bebisen behöva ligga där.”

Det är riktiga meddelanden. Jag ryser när jag läser dem nu och inser att de lika gärna hade kunnat vara en dialog mellan Karin och hennes väninna Viktoria i Stockholm psycho. I verkligheten handlar konversationen om att jag och min kompis Emilia försöker bestämma träff för att jag ska ta emot ett paket som ska överlämnas i samband med en middagsbjudning. Emilias man, som gillar att leta upp festliga saker på nätet (har nämnt honom i ett tidigare inlägg), hade hittat den perfekta gå-bort-presenten till en annan av våra vänner som ordnat en skräckfilmskväll. En vägghängd torso i naturlig storlek föreställande Freddy Krueger. Vem vill inte ha en sådan hemma?

Presentinköparen aka ”Lilla Farbrorn”, drabbades emellertid mycket olyckligt av en klassisk ”man cold” strax innan filmkvällen och vi kom överens om att jag på vägen dit istället skulle jag träffa hans fru Emilia för att få på så vis få med mig Freddy. Överkroppen hade levererats till deras lägenhet i Sjöstan i delar någon dag tidigare. Emilia som passade bebisen kom på den supersmidiga lösningen att lägga Freddy i barnvagnen och möta mig på närmsta busshållplats. Ett typiskt tillfälle då man försöker undvika att andra mammor från Öppna förskolan kommer fram till vagnen och sticker näsan under suffletten.

När jag senare trängde mig på en överfull Nackabuss utrustad med en stor Ikea-kasse som innehöll en uppstyckad överkropp gick det emellertid inte alls lika smidigt. Jag satte ursäktande ”paketet” på sätet bredvid mig. Folk kastade irriterade blickar och Freddy stirrade tillbaka.

Freddy som tittar upp ur kassen

I kollektivtrafiken riskerar den som reser med ett stort bagage att bli lynchad och till slut kom också den högljudda aggressiva harklingen jag väntade på. Lätet som personer över sextio har tagit patent på och som betyder: ”Fräcka yngre människa, flytta genast väskan från sittplatsen hur krångligt ditt liv än kommer att bli – det är en principsak.”

Jag försökte raskt maka över Freddy i knät så att gubben kunde slå sig ner men i manövern hörde jag hur det prasslade till och något föll i golvet. Med ett blixtsnabbt ”Ursäkta, jag tror jag tappade en arm”, hävde jag över Freddy till mannen och krånglade mig ner bland de övriga resenärernas ben. Precis innan dörrarna öppnades vid Sickla lyckades jag fånga den blodiga underarmen. Phu, det hade varit rejält nesligt att förlora en kroppsdel där.

”Vem gör så? Sprider kroppsdelar omkring sig… ?”

Så, till historien om det mänskliga revbenet i min kyl, som du säkert suttit och väntat på. Det kan väl ändå inte vara sant?

Jo, sedan en vecka tillbaka och det är nu jag själv faktiskt börjar känna det riktiga obehaget. Det som händer i Stockholm psycho stannar ju tydligen inte i Stockholm psycho.

Men hur är det möjligt tänker ni nu?

Ni vet folk som sparar tänder och gallstenar som roliga minnen efter operationer? Min man fick samma infall när han skulle opereras. Fast på honom tog de bort ett revben. Vi såg framför oss ett kritvitt ben att spara i asken med coola mystiska föremål. Istället kom han nerdrogad hem från sjukhuset med ett blodigt mätglas i handen som innehöll en revolterande äcklig skelettbit. Medan jag försökte googla hur man gör sig av med en oönskad kroppsdel ställde han glaset med benet i kylen. En vill ju ogärna att det ligger människorester och ruttnar någonstans i huset!

När min bok kort efteråt blev nominerad till årets deckardebut blev jag intervjuad av lokaltidningen. Journalisten ställde massor med frågor. ”Berätta lite om dig själv?”, ”Varför ville du skriva om två kvinnor som dödar?”, ”Vad får du din inspiration ifrån?”, ”Hur gör du research?” ”Har berättelsen någon lokal förankring?” Jag svarade utförligt och öppenhjärtigt tills hon utbrast: ”Får vi komma hem till dig och ta lite bilder? Det är roligt för läsaren att se hur det ser ut hemma hos deckarförfattaren i grannskapet?”

”Självklart”, skrattade jag och fortsatte: ”Men det är inte så spännande. Jag sitter mest i mitt kök vid datorn och fantiserar, jag är inte alls lika galen som min huvudkaraktär.”

Sen slog det mig. Herregud, tänk om de öppnar kylen!

”Vem gör så? Sparar kroppsdelar i kylen som troféer?… ”

 

Foto: Tomas Carmler

Freddy, hel och monterad. Ni får hålla tillgodo med honom för bilden på revbenet kommer jag aldrig lägga ut.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Crimetime, Crimetime Specsavers award 2017, Debut, Kriminaldrama, Liknelser, ljudbok, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Revbenet i kylen

  1. Ingrid skriver:

    Vilken härlig och makaber humor! Bra att du inte visade revbenet (ännu!), men nyfiken blev man ju. Hellre ett revben i kylen än Freddy stirrande på mej från väggen 😉

  2. Jenny Eriksson skriver:

    Fantastiskt inlägg! 🙂 Ibland blir verkligheten litteratur men ibland blir också litteraturen verklighet.

  3. Björn paulsen skriver:

    Jag småler till morgonkaffet😀, ”Jag känner kungenbyxor”. Dagens roligaste uttryck. Jag måste läsa boken, verkar tangera min humor.

    • bagstam skriver:

      Eventuellt tror jag att du kommer uppskatta boken då, den innehåller väldigt mycket humor av det slaget 🙂

  4. Åsa Öhnell skriver:

    Hahaha! 😂😂😂 Gillar inte skräck, men blir riktigt sugen på att läsa din bok i alla fall! Kul blogginlägg!

    • bagstam skriver:

      Tack! Jag kan avslöja att min bok inte är så ”skräckig” som den kanske verkar, den är makaber men innehåller väldigt mycket humor och mest spänning. Karin som är huvudperson jobbar också på en statlig myndighet där hon busar med folk i kontorslandskapet, där är det vardag…Sen är det i ganska stor grad ett relationsdrama 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s