In under skinnet

Screen Shot 2017-04-19 at 18.22.02Jag skriver inte i terapeutiskt syfte, men om processen kan leda till att jag lär mig något om mig själv, känns det som en positiv bieffekt.

Down under, som min kommande bok heter, är en till stora delar självbiografisk roman. Om du läst bloggen förut känner du kanske till grundstoryn, om inte så drar jag den i korthet. Det är 1987 och nittonåriga Jim reser till Nya Zeeland och lämnar sitt komplicerade liv i Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han ska få bo hos sin farbror och faster utanför Auckland, tills han hittar något eget. Han får jobb och tycker allt rullar på ganska bra. Förutom att det blir tydligt att hans farbror är en arrogant typ som styr sin fru med järnhand. Han bestämmer sig för att skaffa egen lägenhet, men hinner aldrig flytta för en fredagseftermiddag hämtar hans faster honom på jobbet, släpper av honom på en gata i stan och ber honom förvinna ur deras liv för alltid. De har tjuvläst hans brev och fått reda på att han är homosexuell.

Det hände i mitt eget liv och blev starten på en omtumlande inre och yttre resa som bitvis var både självdestruktiv och förvirrande. Jag har tänkt mycket på den händelsen genom åren. Hur jag tog på mig skulden i början, jag hade ju inte berättat för dem om vem jag egentligen var. Men efter ett tag började jag hata dem. Jag flyttade hem till Sverige, åren gick, men tankarna på det som hänt stannade kvar. Det fanns alltid där i bakhuvudet och hade blivit en ytlig story jag ofta drog när jag var full. Jag insåg att jag behövde bearbeta det här, en gång för alla. Så jag bestämde mig för att skriva en bok.

När jag började plocka från händelser ur mitt stökiga bagage för att bygga berättelsen, insåg jag hur många av dem som fortfarande var väldigt otydliga för mig. Och att om jag skulle låta karaktärerna i boken gestalta mitt liv så var jag tvungen att bryta ner mina upplevelser för att försöka förstå hur de påverkat mitt eget liv.

Jag måste göra research. Läsa på om perioden när det utspelade sig, prata med folk med specialkunskaper kring ämnen som dyker upp i boken: musik, politik, psykisk ohälsa. Jag tog kontakt med släkt och vänner för att fråga om deras minnen från den tiden. Hur upplevde mamma det när jag bara försvann och inte hörde av mig på ett halvår? Hur tänkte min dåvarande flickvän när jag berättade att jag var kär i en kille? Fanns det någon som hade kvar gamla brev eller foton? Alla var väldigt hjälpsamma och delade med sig av material som gav mig flera nya insikter.

Jag gick omkring i många år och bar på en känsla av att vara trasig. Men i och med arbetet med boken har jag fått pussla, forska, gräva, och begrunda. Och sakta men säkert började bitarna falla på plats. Jag har skrivit en bok som jag  hoppas är lite terapeutisk. Inte bara för mig. Och att den är lika rörande, rolig, och spännande att läsa – som den varit att skriva.

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s