Bödeln, bion och boken

Idag ska jag medverka i radioprogrammet Kulturbordellen (älskar namnet!). Jag har aldrig pratat i radio och frågade lite nervöst om upplägg. ”Du får berätta om dig själv och hur det kom sig att du började skriva”, löd svaret.

Oron är total. Inte enbart för att jag låter som en smurf – jag är rädd att mitt svar på frågan inte kommer motsvara förväntningarna. Jag saknar nämligen litterärt kapital. Jag har aldrig slukat böcker eller läst litteraturvetenskap som de flesta andra i den här branschen. Ska jag vara ärlig var det först i vuxen ålder som jag lärde mig läsa ordentligt.

I litterära kretsar känns den bakgrunden ungefär lika het som när jag på en studentskiva missuppfattade maskeradtemat och kom utklädd till skarprättare. Det är sant. I takt med att kvällen utvecklades surnade bödeln, drack sig full på mjöd satt sedan bakom en buske och vaktade handväskor medan adelsdamerna dansade med sina ståtliga riddare. (För övrigt – Vem väljer ”lajv” som studentfest och hur kan det inte framgå tydligare i inbjudan? The horror!).

Som tonåring tyckte jag aldrig att jag passade in (no shit – skarprättare!) och min enda önskan var att fly från tillvaron. Eftersom jag inte läste speciellt bra blev film min drog.

Jag förfalskade underskrifter för att kunna hyra Terrorn på Elm Street (och väldigt många andra skräckfilmer av skiftande kvalitet) och under gymnasiet passerade inte en helg utan att jag såg minst sex filmer (inte sexfilmer). Fick jag välja kom filmmaraton i min bästa kompis gillestuga överst på listan.

På nittiotalet hände också något som förändrade världen, Twin Peaks. Från den dagen fanns det inget viktigare i mitt liv. Jag levde Twin Peaks och lärde mig varje avsnitt utantill. Fortfarande har jag kvar en gammal bucklig anteckningsbok någonstans som innehåller bland annat en kartläggning av alla ”nycklar” i serien. När andra umgicks med sina pojkvänner satt jag framför TV:n, hög och drömsk av att befinna mig i Lynchs universum.

Under studietiden eskalerade filmmissbruket och när pengarna inte längre räckte till biljetter engagerade jag mig i Folkets bio. Tre kvällar i veckan stod jag bakom kassan i någon av Lunds mindre besökta biografer och frös i utbyte mot att jag fick se varenda film på repertoaren gratis. När jag hade sett Ghost Dog – Samurajens väg av Jim Jarmusch två gånger i rad började maskinisten ringa flåssamtal till min studentkorridor och jag lämnade Folkets bio.

Kort därefter fick jag jobb som jurist på Skatteverket. Som ni säkert förstår hoppade jag upp och ner av lycka. Nej, jag älskade inte personbeskattning men det innebar en månadslön att plöja ner i filmer. Allt såg jag på bio, min semester tog jag ut under filmfestivalen och varje onsdag när det var nysläpp på No1 Video på Götgatan var jag där. Mina filmer arrangerade jag noga efter ett mycket ologiskt system i hyllan och det första jag gjorde hemma hos andra var att kolla in deras filmsamling. Nya bekantskaper kategoriserades efter filmsmak, med ungefär lika lite logik som ordningen i min bokhylla.

Det inledande samtalet kunde se ut ungefär såhär:

”Jaha du både älskar Pianot och tycker att Forrest Gump är urmysig. Men herregud vad klockan skenade iväg, jag måste tänka på refrängen.”

Däremot lyste jag av lycka när jag träffade någon annan som också var besatt av Bram Stoker´s Dracula eller Ju-On. Eller The Departed, Drive, Allt om min mamma, Att återvända och Pans labyrint. För att nämna några.

Värst av allt var när jag träffade någon som sa: ”Twin Peaks var bra i början men sen blev det för konstigt. Serien hade aldrig fått ett så stort genomslag om den släpptes idag?” Jag blev tvungen att direkt göra slut. Vem kan umgås med personer som inte delar samma värdegrund i elementära frågor?

För att återknyta till mitt ”författarskap” tror jag att min biobakgrund har haft en avgörande betydelse. När jag skriver ser jag berättelsen framför mig som en film. Skådespelarna, de dramaturgiska vändningarna, kameravinkeln, tonen, och estetiken. Det är vad jag omedvetet studerat, hela livet. Jag gillar att gestalta karaktärerna och försöka hitta det som utmärker miljön och stämningen. Jag önskar att mitt missbruk omfattade även böcker när jag var yngre för det hade varit till stor nytta när fantasin nu ska omsättas till text, men så var det inte. Däremot har skrivprocessen gjort mig till en bättre läsare och lärt mig uppskatta litteratur på ett annat sätt. En ny underbar värld har öppnats.

Att bli författare fanns aldrig på kartan, däremot går min dröm i uppfyllelse när jag genom mitt skrivande får chansen att visa filmen jag har i mitt huvud även för andra.

ps. Om du inte känner igen någon av ovanstående referenser rekommenderar jag starkt att du passar på att se filmerna. Du kommer inte ångra dig. Eller, Ju-On kommer du ångra men du vill ändå kunna skryta med att du har sett den utan att blunda. Inte minst om vi ses någon gång.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Bödeln, bion och boken

  1. Camilla Linde skriver:

    Jag har läst litteraturvetenskap, men kände mig aldrig riktigt hemma där. Kanske började det första dagen när alla fick säga sina favoritförfattare och jag dristade mig till att säga sanningen: Stephen King. Det blev rätt tyst i rummet då. Jag skulle förstås ha dragit till med James Joyce eller någon av de där andra oförklarligt stora namnen.

    Och håller helt med om folk som dissar andra säsongen av TP! Det får mig att vilja smälla i dörrar och skrika ”DU FATTAR JU INGENTING!”
    🙂

  2. Elin Säfström skriver:

    Kan inte tänka mig att det gick annat än bra (programmet tycks inte ha sänts än – hittar det inte iaf). Du skriver fantastiskt intressanta och underhållande blogginlägg och det skulle förvåna mig om du inte lyckas med någonting liknande när du pratar.

    • bagstam skriver:

      Åh tack! Vad glad jag blir! Tror programmet kommer läggas ut i veckan. Det blev nog en del ostrukturerat svammel är jag rädd men det var en rolig erfarenhet iaf och inte alls lika läskigt att prata i en mick i ett rum som det är att prata inför människor man ser.

  3. Ken skriver:

    No1 på Götgatan, vilka minnen … Jag bodde på Ölandsgatan och vallfärdade dit minst två gånger i veckan. Tre filmer, 2-liters läsk och 200-grams chipspåse för 100 kronor. Jag hade kunnat vara utan läsken och chipsen, men har alltid varit en sucker för en bra deal. Som den entreprenör jag är.

    Men längre än så sträcker sig inte vår beröringspunkt. Twin Peaks älskade jag från start, men det blev det ju bara tramsigt. Aldrig några svar heller …

    • bagstam skriver:

      aghh….oh lord. Haha, är du säker på att du inte måste omvärdera Twin Peaks, passar perfekt nu innan den nya släpps 🙂

      No1 på Götgatan, så sorgligt när den lade ner. Nu är det TGR där tror jag. De likasinnade delarna av mitt lunchsällskap och jag gick också ofta till Alvglans och kollade in alla snygga figurer det hade (jag älskar också seriealbum och närde en dröm att teckna en serie – som jag kommer genomföra någon dag)

  4. He he, jag gillar både Pianot och Forrest Gump. Men älskar Almodovar. Bland andra. Efter 16 år i filmbanschen vet jag att film är en utmärkt författarskola. Men att läsa mycket och varierat skadar inte heller. 😉

    • bagstam skriver:

      Haha, smaken är ju bekant som baken…Håller helt med, jag önskar så att jag hade upptäckt bokvärlden tidigare. Men det finns oerhört mycket att se fram emot istället. Min läskö nu är uppe i över 100 böcker…(synd bara att det ska vara så ursvårt att läsa samtidigt som man skriver)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s