Gästblogg: Caroline Degerfeldt

CarolineDegerfeldt

Fotograf: Viktor Holm

 

Refuseringar är bara början

 

När J.K. Rowling fick sitt första refuseringsbrev satte hon upp det på väggen, som en symbol för att hon från den stunden hade något gemensamt med sina favoritförfattare. Den handlingen får mig att tänka på en scen i tv-serien the L word (2004–2009) där den fiktiva karaktären Jenny Schecter nålar upp alla sina refuseringsbrev ovanför arbetsbordet. Första gången jag såg avsnittet, för tolv–tretton år sedan, tolkade jag handlingen som något destruktivt, som ett straff för misslyckanden. Idag tänker jag annorlunda. Ett refuseringskollage kan vara bränslet till att fortsätta skriva tills alla nej blir ett ja. Det kan som i J.K. Rowlings fall påminna om den väg de flesta behöver gå för att ta sig igenom nålsögat. Och refusering är inte samma sak som misslyckande. Det visar vilken synonymordlista som helst.

Själv nålar jag inte upp mina refuseringsbrev. Det har jag inte tillräckligt med väggutrymme till. Nej då, så många har det inte blivit än. Men ändå så pass många att jag beslutat mig för att skriva om mitt bokmanus Habanav. Och nu snackar vi stor renovering. Stambyte och slamsug.

För ett år sedan stod jag inför att skicka ut manuset till förlag. Jag skulle ta examen från Författarskolan vid Lunds universitet och Habanav var mitt examensarbete. Manuset hade genomgått cirka fem redigeringsomgångar under utbildningen och medbedömaren som godkände manuset tyckte att prosan var nyanserad och att berättelsen var intresseväckande, men gav också förslag på ändringar som skulle gynna helheten. Jag gjorde några mindre justeringar, men stod fast vid att testa den version jag hade på förlagen. Jag ville se vilken respons manuset kunde få, om det skulle få någon respons överhuvudtaget.

Totalt tretton utskick resulterade i standardrefuseringar, men också kortare omdömen som språkmässigt välskrivet och intressant tema. Dock inget erbjudande om samarbete. Istället för att fortsätta redigera lämnade jag Habanav helt. En ny manusidé dök upp och jag hamnade i en intensiv uppstart av min enskilda firma som lektör och korrekturläsare.

Månaderna gick och Habanav låg i döda vinkeln. Men med tiden började jag snegla åt sidan, se mig om efter berättelsen som riskerade att bli ännu ett byrålådemanus. Så var det ju inte tänkt. Lektörsläsningarna av mina kunders manus påverkade alltmer, jag började ställa liknande lektörsfrågor till mitt eget manus. Och intresset växte långsamt fram, att titta på Habanav igen, med nya ögon. Därför tog jag hjälp av en testläsare för några veckor sedan som gav ett flersidigt utlåtande. Testläsaren som inte visste vad som tidigare sagts om manuset föreslog då samma ändringar som medbedömaren på Författarskolan.

Det hade blivit dags.

Jag var inte redo för ett år sedan när utlåtandet från medbedömaren kom. Jag hade inte tillräcklig distans då. Jag ville inte förmedla berättelsen på ett annat sätt. Men nu har jag sakta kommit till insikten själv att det skulle gynna manuset. Och idag är jag redo. Tror jag i alla fall. För det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på det här uppdraget, att slita upp strukturen och rumstera om.

Det kommer att bli jobbigt. Och ja, jobbigt är en förskönande omskrivning. Det här är ju trots allt ett dagtidsinlägg. Men framöver, när frustrationen sliter i mig, ska jag försöka tänka på att jag älskar känslan av kreativitet och att jag ju faktiskt är som mest kreativ under redigeringsprocesser. Det ska jag påminna mig själv om, med hopp om att det hjälper.

Och vem vet, fler refuseringsbrev kanske väntar när stambytet är färdigt och manuset ligger hos förlagen igen. Men de kommer inte heller att nålas upp på väggen. Vad som däremot ska få en hedersplats vid arbetsbordet, när den dagen kommer, är en kopia av ett efterlängtat förlagskontrakt.

Refuseringarna var bara början. Nu fortsätter arbetet.

 

Caroline Degerfeldt är lektör, korrekturläsare och medskribent till inspirationsbladet Författerier. Hon har diplom från Österlens folkhögskolas skrivarkurs på distans (2011) och en kandidatexamen i litterärt skapande från Författarskolan vid Lunds universitet (2014–2016).
www.carolinedegerfeldt.se
 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, refusering, Skrivprocessen och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Gästblogg: Caroline Degerfeldt

  1. icafischerstrom skriver:

    Coolt att du känner dig redo! Det kan ta emot att göra om, att erkänna att ens idéer inte räckt till, men jag tror att vi måste sätta oss över våra egna sårade känslor. Manuset och läsaren sitter i första rummet, vi författare i andra.
    Gillar din liknelse med stambyte: det är inte nödvändigt något fel på manuset, men det kan uppdateras 🙂

  2. Ping: Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering | Debutantbloggen

  3. annisvensson skriver:

    Hej Caroline, och tack för ett intressant inlägg. Jag är helt övertygad om att det där efterlängtade förlagskontraktet står där en dag på ditt bord. Det krävs extremt hårt arbete och det är du beredd att lägga ned. Du har glöden och kunskaperna. Det låter dessutom som att du har en intressant manus. Jag väntar med spänning. Varmt lycka till!

  4. Elin Säfström skriver:

    Gud, så smärtsamt det där varit för mig: Att rota djupgående i ett manus. Riva upp delar av det som man själv uppfattar som grundstommen i berättelsen. Det har tagit mig SÅ lång tid att inse att det inte bara är möjligt, utan också högst troligt, att någon annan vet bättre än man själv var det brister. Jag sumpade min första chans till förlagskontrakt i.o.m. att jag inte fullt ut lyssnade på redaktören och rättade mig efter hennes lektörsutlåtande (jag tror att det var där det brast i alla fall, så här i efterhand). Jag stretade emot och tyckte att jag visste bäst, men jag tror att jag upplevdes som alltför samarbetsmotvillig. Och det var jag kanske också, men det berodde i så fall mest på bristande erfarenhet. Idag vet jag SÅ mycket bättre. Och jag skulle vilja hävda att redaktören/lektören alltid har rätt, om än inte fullt ut. D.v.s. ignorera aldrig invändningar mot manuset, utan våga i alla fall tänka tanken att det kan ligga någonting i det. Hur djupt det än kräver att man rotar.

    • Hej Elin! Tack så mycket för ditt svar. Ja precis, att våga tänka tanken att det nog ligger något i responsen är ett viktigt steg i skrivprocessen. Och sedan får det ta sin tid – att låta det sjunka in, att begrunda och avgöra om man vill/är beredd att utföra de justeringar som föreslås. Du var inte redo då (precis som jag) men ser annorlunda på både manus och process idag, en skön insikt förstår jag. Vi skriver och lär.
      Allt gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s