Konsten att döda

”Man måste vara lite galen för att bli författare”, säger min lärare och han har oftast rätt. Coachen som tränat stora stjärnor som Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Peter Fröberg Idling, Anna Schulze, Micael Dahlén, Jenny Rogneby och många många fler. Ni kanske också vet vem jag menar? The one and only Sir N.

Jag stötte på honom första gången när jag gick en kurs på Folkuniversitetet. Det var inte en slump. Jag sökte mig aktivt dit för att träffa denna mytomspunne man.

Exakt på klockslaget steg han in genom klassrumsdörren, klädd i svarta jeans och boots. Utan att säga något plockade han fram en burk cola zero och ställde på katedern. Det blev dödstyst. Han har en pondus få människor besitter och när han berättade att han i ett tidigare liv arbetat både som människosmugglare och mentalskötare blev jag inte förvånad. Det var alldeles klart att han kunde handskas med dårar.

Kursen bjöd på en introduktion i kreativt skrivande och jag älskade det från första sekund. Bokstäverna smattrade iväg.

”Klarar ni av att skriva femtio sidor, klarar ni av att skriva en bok”, sa Sir N. Underbart tänkte jag som var uppe i sextiotre. Idén till Stockholm psycho hade precis fötts och jag var fast besluten att slutföra projektet. Inget i mitt liv kändes mer viktigt.

När kursen led mot sitt slut frågade jag försiktigt om det fanns någon fortsättning och Sir N svarade kryptiskt. Det var ingen fortsättning men han ledde en privat grupp med högre ambitioner. De träffades varannan vecka, skrev tjugo sidor till varje gång och opponerade på varandras texter. Alla skrev på roman.

”Men då är det allvar. Ska du ha en chans där måste du steppa upp. Vem som helst får inte vara med i den samlingen och gruppen är inte officiell.”

Plötsligt fanns det bara en enda sak i mitt huvud. Jag måste ta mig in i hans hemliga grupp.

På kvällen mejlade jag honom.

”Det kommer bli mord och inga visor. Får jag den här chansen ger jag allt jag har. Ta in mig, jag vill inget hellre.”

Vid midnatt plingade det till och ett kort ”Du har en plats” dök upp i min inkorg. Jag trillade av skrivbordsstolen. Situationen påminde om när jag, i ett gömsle vid ryska gränsen, första gången såg en brunbjörn i det fria. Vildmarksguiden som var med åtlade med fiskrens i gläntan framför vår hydda och kort efteråt dök en gigantisk björnhanne upp från ingenstans. Jag var lyriskt, uppspelt och livrädd på samma gång. Guiden tittade på mig och utbrast torrt: ”Bevara det här ögonblicket för snart är det inte lika häpnadsväckande längre.” Femtio björnar senare hade han rätt och efter två dygn i urskogen ryckte jag inte ens på axlarna när en gigantisk hanne vässade klorna mot en granstam mindre än tre meter ifrån mig.

Några veckor senare kom ytterligare ett mejl. ”Ni kan börja skicka in era texter, vi ses i källaren.”

Källaren ägdes av ”Gorby-rånaren” och jag skälvde för andra gången. Inte för att adressen tillhörde en känd bankrånare, utan för att jag skulle mejla min text till proffs för bedömning, jag som knappt vågade visa den för människor jag känner. Till min fasa upptäckte jag att de som ingick i gruppen också var vilddjur. Publicerade författare som skrev på sina uppföljare, framstående copywriters, prisade journalister, tidningsredaktörer och verkställande direktörer.

Det låter som en kliché men jag darrade faktiskt när texten flög iväg mot deras inkorgar som fiskrenset i björngläntan. På vägen dit kräktes jag i en papperskorg och jag ljuger inte när jag skriver att det var det läskigaste jag någonsin upplevt. Långt värre än att befinna sig i det vilda tillsammans med nordöstra Finlands största brunbjörn.

”Kingen”, östra Finland. Foto: Anna Bågstam Ryltenius

Möter du en björn bör du stanna och ta av dig något som kan locka björnens uppmärksamhet. Sen backar du sakta ur situationen och undviker ögonkontakt. Går björnen till attack kryper du ihop på marken, skyddar hals och huvud och ber till gud. Med samma taktik konfronterade jag skrivbestarna.

Efter första träffen gick jag därifrån med magen uppsliten och kände mig värdelös. Mitt manus ville jag kasta i papperskorgen och jag förbannade Sir N som släppt upp mig i gruppen när jag inte höll måttet.

Men jag skrapade ihop mina inälvor och reste mig. I slutet av terminen hade jag lärt känna åtta begåvade personer, lika inspirerande som galna. Min text hade gjort enorma framsteg och historien hade fått ytterligare ett perspektiv. Kanske känner ni till talesättet: ”Om du är den smartaste i rummet, är du i fel rum.” Well, när jag började i gruppen var jag den minst smarta och det var det bästa som kunde hända mig. Nu, tre år senare, har jag en fil kand i ”manusbearbetning – bankrånarstyle.” Jag är långt ifrån fullärd och till skillnad från björnsafari är det fortfarande häpnadsväckande varje gång vi ses, men jag har slutat vara en mes.

Allt jag hade gav jag och Stockholm psycho blev en bok till slut. Numera även nominerad till årets deckardebut. Och snart är jag färdig med nästa manus.

Jag visste att livet skulle förändras när jag öppnade källardörren och nu vill jag aldrig mer stänga den.

Leta efter en källare du med.

Ps. Om du inte hittar någon rekommenderar jag det näst bästa. Han har nämligen skrivit en bok, den där Sir N. Där delar han frikostigt med sig av sina tips. Han är mästare i konsten att döda.

Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, ljudbok, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s