Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

bildmaricakallner16Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Debut, Marica Källner, refusering och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

  1. Ethel skriver:

    Det verkar bli en fin sommar för dig, vare sig solen skiner eller inte ;-). Visst är det ledsamt med refuseringar. Jag blir nedslagen ett tag, men sen repar jag mig när jag har fått distans. Jag har hört så många som menar att om man har skrivit en bra historia så hittar den sina läsare till slut. Är det sant eller är det enbart en klyscha? Vet inte. Tycker också att du var modig som skickade till förlag i så unga år. Men som sagt, synd att du inte sparade. Fast jag hade säkert gjort likadant, rivit sönder refuseringen.

    • Marica Källner skriver:

      Nu i Skåne är sommarvädret perfekt för skrivande: Mulet!
      Visst kan det vara jobbigt att få refusering. Men jag tar det ofta med god min. Inte alltid! Ibland mår jag piss.
      Jag tror att det ligger något i det där med att en bra bok hittar sina läsare. Men det kanske inte blir på det storslagna sätt en fantiserar om.
      Såhär många år senare tycker jag också att jag var modig. Då kände jag mig inte så modig. Det fanns en, både utalad och outalad ”Vad trodde du egentligen?” över mitt förlagsäventyr.
      Tack för din kommentar!

  2. Degerfeldts inlägg var superbra! Tack för att du delar dina tankar i ämnet också. Imponerande att du skickade in när du var så ung 🙂
    Jag har en klämma med refuseringar jag fått med posten, på den tiden man skickade manus med vanlig postgång. Sedan har jag en bunt på mejlen också, men de känns inte lika ”roliga”, om det är ett lämplig uttryck. Inga snygga brevpapper. Från första början tänkte jag att jag en dag ska ha en refuseringsutställning och sätta upp alla mina refuseringar för allmän beskådan. Den dag jag får ett ja, kanske.
    Jag har aldrig haft en känslomässig relation till refuseringar, vilket jag i perioder försökt analysera, när jag sett hur känsligt det är för många andra. Bryr jag mig för lite?! Nej, men jag har bara sett det som att jag skriver, det är det jag gör, det är så jag lever, så jag kommer inte sluta ”bara” för en refusering… eller trettio. Någonting lär man sig alltid på vägen.
    Min största lärdom de senaste åren är att jag lagt på tok för lite tid på redigeringen, på tok för lite. Pinsamt lite. Så det är min utmaning nu. Jag vet att jag kan skriva, där finns trygghet, nu återstår bara att få hundraprocentigt grepp om resten av processen. Bara, alltså 😉

    • Marica Källner skriver:

      Visst var hennes inlägg bra!
      Jag tycker din känsla för refusering verkar sund. Om en får ett lektörsutlåtande från förlaget är en refusering väldigt värdefull! Jag tar det också ganska lugnt när jag får refuseringar, inte alltid men ofta. Lika darrig när jag ser mejlet med svar, men när jag öppnat och läst känns det OK.
      Jag ser fram emot en utställning om refuseringar! 🙂
      Tack för din kommentar

  3. J skriver:

    Från mig som inte har kommit så långt som till en refusering representerar det mod.
    Det krävs mod för att skicka något som är en så stor del av en själv till någon som kanske kommer att reagera på det med ett standardsvar och glömma det sekunden efter.
    Mod, hängivenhet och att fullfölja.

    • Marica Källner skriver:

      Ja, det har du nog rätt i. Det kräver mod. Men också att en har kommit så långt med sin text, och känner sig tillräckligt stabil i skrivandet att en klarar av ett standard nej. Har en is i magen och väntar med att skicka manuset till förlag så känns texten faktiskt inte lika personlig längre. Så är det i alla fall för mig. Om jag har jobbat mycket med texten så blir den liksom en egen, och inte bara en del av mig. Men det är ändå skitjobbigt att få refuseringar, men efter några påsar chips så är en snart tillbaka vid skrivbordet 🙂
      Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s