The End

Klockan är fem över tolv. Alla i huset har gått och lagt sig. Jag sitter i köket vid datorn och har precis ställt ifrån mig min favoritkopp på diskbänken. Fönsterrutorna är kolsvarta och jag undviker att titta ut. Tänk om någon annan samtidigt kikar in? (Mitt läskigaste – en gammal skräckfilmsskada). Faktum är att inte bara teet i koppen är slut. ”The End” står det på skärmen.

Jag har precis färdigställt mitt råmanus till nästa bok.

När jag skriver den meningen har jag svårt att tro att det är sant.

Visst, manuset kommer redigeras, ändras och tröskas och jag kommer hinna både gråta, nojja och kräkas på det (och få dåligt samvete för att redaktören och min förläggare antagligen också kommer kräkas på det innan det är klart) men jag vet att jag kommer få ihop det. Historien är nertecknad, trådarna sammanflätade och dramaturgin anpassad efter formatet.

Det ska bli ytterligare en ljudboksserie för Storytel Original. Tio avsnitt om 50 000 tecken. Varje avsnitt har ett cliffhangerslut. Berättelsen har högt tempo och scenerna är uppbyggda med en motor som driver någon av de parallella historierna framåt. För att det ska bli mindre rörigt för åhöraren innehåller texten medvetet ytterst begränsade hopp i tid. Den rusar istället fram i presens. Jag hoppas det ska få lyssnaren att stanna kvar. ”Tänk på den moderna människan som homozappiens”, sa min lärare när jag pluggade media- och kommunikationsvetenskap för hundra år sedan. Jag trodde han mest ville dra en knastertorr ordvits (typisk akademikerhumor) men han hade rätt. Om jag inte hookar åhöraren hela tiden byter hen omedelbart kanal – zapp, zapp, zapp.

Jag läser texten högt för mig själv när jag går igenom den för att höra om den funkar. (Det känns helt normalt faktiskt att sitta uppe halva natten och ha högläsning i sin ensamhet – not!). Men det är ett suveränt sätt att upptäcka onödiga upprepningar och utfyllnader jag annars lätt petar dit utan att tänka.

För att det ska kännas levande vid uppläsning behöver skådespelaren också få utrymme att dramatisera. Därför har jag medvetet valt att lägga en stor del av berättelsen i dialogform (jag älskar för övrigt också att skriva dialoger). Det händer att jag tvingar min man att motläsa replikerna med mig. Till den som redan innan tyckte att det verkade koko att ha högläsning ur sitt eget manus kan jag säga att motläsning är en verksamhet som känns sju resor larvigare.

Föreställ dig att du står i yogabrallor (arbetsbyxan för hemarbete) och låtsas vara Persbrandt. Du ”polispratar” samtidigt som ni hjälps åt att tömma diskmaskinen. (Om du lever i en ny relation är detta inget jag rekommenderar att du testar hemma, om du inte aktivt letar efter en utväg förstås. Då är det effektivt, man framstår nämligen som en knäppgök.)

Så här rörigt kan det låta mellan överarbetande småbarnsföräldrar:

Stressad make: ”Har filerna från masttömningen kommit?” (Gäll skånsk kvinnoröst)

Dansbrallan: ”Ja, och det finns ett frågetecken när det gäller ett telefonnummer. Samtalet ringdes klockan 18:35 från…Vad är det här? Har du glömt köpa diskmaskinstabletter? Jag menar, vad säger it-forensikern om detta?” (Onödigt grov men ändå manlig Persbrandt-röst)

Dansbrallan: ”Patrullen på plats får förhöra det äldre paret, de har tydligen haft uppsikt över huset under helgen. Sen finns det en övervakningskamera från affären som…”(Persbrandt, upprörd)

Stressad make: ”Nej, hallå, är du inte klok, man kan inte hälla Yes rakt ner i luckan! Det är verkligen inte samma. Det kommer bli urlöddrigt!” (Skånsk kvinna, ännu gällare)

Som ni kanske anar är mitt nya manus en traditionell deckare (vad det nu är) och tonen, miljön och persongalleriet är helt annat än Stockholm psycho.

Men arbetssättet har varit detsamma. Jag har planerad scener och avsnitt i förväg (jag gillar att jobba så, det är givetvis en smaksak). För att hålla reda på alla parallella historier, korsande händelser och nycklar, jobbar jag med en karta i Excel. Jag gör också en berättarlinje där det framgår vart karaktärerna är på väg, vilka ”point of no return” som finns i deras utveckling och syftet med scenen. Jag gillar när linjerna korsas och personer och föremål återkommer, som i ”Shot Cuts” (Robert Altman) eller Magnolia (Paul Thomas Andersson). Både detta drama och Stockholm psycho har många sådana inslag.

I min nya historia, som bär arbetsnamnet ”Morden i Lerviken”, får lyssnaren följa Harriet, en 30-årig kvinna från Stockholm som hamnar i Skåne för att ta hand om sin far som börjar bli till åren. Pappan är professor i juridik. När Harriet föddes var han i femtioårsåldern och ville inte ge upp sin professur i Lund. Harriet växte istället upp med sin mamma huvudstaden men spenderade somrarna hos pappan i en liten fiskeidyll på den skånska västkusten. Harriet är civil brottsutredare och får i den nya polisorganisationen en möjlighet att jobba med grova brott i Södra regionen. Direkt kastas hon in i en mordutredning och det visar sig snart att inte bara offret utan även mördaren har starka kopplingar till hennes innersta krets. Harriet får ta en promenad längs minnenas allé för att hitta svaren hon behöver för att lösa gåtan och historien utvecklas till en berättelse om mord, syskonskap och familjeband.

Om någon för ett år sedan skulle sagt till mig att jag skulle ge ut en bok, hade jag inte trott på det. Nu sitter jag bredvid min nyinköpta skrivare och ser sidorna i mitt andra manus rassla ut över köksgolvet. Om två dagar går jag tillbaka till jobbet efter vårens tjänstledighet, trött och fattig men en bok rikare och mycket lyckligare. En väldigt märklig vändning i livet.

Kanske ska jag nypa mig i armen, för att försäkra mig om att jag inte drömmer eller att det står någon galning utanför fönstret.

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Kriminaldrama, ljudboksserie, råmanus, redigering, Skrivprocessen, skrivtips, Stockholm psycho och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till The End

  1. Bra jobbat! Ser fram emot att lyssna och läsa, vad det lider. Gillade att Stockholm Psycho fanns även som e-bok på Storytel, så det gick att växla mellan formaten 👍🏻
    Måste också berätta att jag faktiskt varit med om att ett ansikte dykt upp i fönstret, i mörkret, en höst, i regnrusket, strax efter jag haft personlarm p.g.a. stalker. Och vi bor utanför tätbebyggt område. Rekommenderas inte! Även om personen i fråga visade sig vara både välkänd och vänlig fick han sig en rejäl skopa ovett 😄 Och jag fick byta underbyxor.

    • bagstam skriver:

      Stort tack! Hoppas du gillar 🙂 själv är jag lite nojig faktiskt att det inte är bra. Det är en liten annan genre varför jag tror jag känner osäkerheten mer. Men, bara att råmanus är klart känns faktiskt jätteskönt även om det är jättemycket arbete kvar så klart. Tycker också det är superbra att man kan växla mellan formaten!

      Alltså, huu, vad obehagligt!! Förstår att personen fick sig en rejäl skopa men hur tänker man när man gör så, dyker upp i fönstret på det sättet. Det är mitt läskigaste faktiskt. Borde vara förbjudet att skrämma folk så. Dessutom skulle man kunna bli skjuten, om det hade varit USA.

      En gång läste jag om ett rån i Stockholm mot mamma med en bebis i barnvagn där rånaren hotade bebisen för att få pengar. Det är mitt andra läskigaste. Om det hade hänt mig när jag var ute och gick hade jag nog på riktigt tappat kontrollen själv och kanske sparkat ner rånaren istället.

      • Jag tror ditt särskilda uttryck hänger med oavsett vad du skriver, det är något med språket som inte går att bli av med bara för att du byter genre litegrann. Och för mig ligger mycket av läsupplevelsen i hur det jag läser är skrivet. Men iaf skönt för en rookie som jag att en som nominerats till fint lyxigt prestigepris också tvivlar på sig själv ibland… 😉
        Ja, att trycka ansiktet mot rutan utvändigt i mörkret är ett beteende som bör stävjas, eventuellt även bestraffas rent fysiskt.
        Men vilken feg rånare! Förstår att det måste vara skräcken för en förälder 😱 Sparka på om en sådan dyker upp!

        • bagstam skriver:

          Håller med om läsupplevelsen. Jag är också rookie 🙂 och tvivlar hela tiden, jag tycker det är det hemskaste jag varit med om varje gång jag skickar en text till någon annan att läsa (det händer varannan vecka till min manusbearbetningsgrupp). Det är helt omöjligt att bedöma sin egen text tycker jag. Har förstått att även erfarna författare kan känna så. Var på ett frukostprat med Sofie Sarenbrant i veckan och hon sa att det svåraste med processen var att hon kände sig helt värdelös i perioder. Det kändes lite skönt på något sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s