Finliret

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Med tanke på hur himla många timmar jag lagt ner på Vad heter ångest på spanska? börjar det vara skönt att äntligen komma fram till finliret. Förra veckan fick jag språkgranskarens kommentarer och i går träffade jag min redaktör för att snacka några detaljer.

För det är just detaljer. Inga stora dramaturgiska kurvor som behöver tänkas om, inga scener som behöver strykas, inga överflödiga kapitel. Texten börjar så småningom sitta och just nu handlar det om att hitta alla små fel som gömmer sig i texten.

Jag tycker att det är tillfredsställande att se hur felen minskar för varje varv. Att lägga in punkter där de glömts, stryka ord som inte ska finnas med och fixa med allt smått och gott. Allt det här betyder att texten närmar sig tryckpressarna och så småningom finns boken på riktigt.

Det betyder också att jag äntligen kan släppa taget om texten och gå vidare. Jag har ju 70 000 ord skrivna på nästa manus men den senaste tiden har jag varken haft tid eller ork att titta på texten. I går kände jag för första gången att jag faktiskt längtar efter Nationen och mina (än så länge lite bångstyriga) karaktärer.

I stället för att stryka överflödiga ord, rätta till kommatecken och leta efter stavfel vill jag tänka på dramaturgiska kurvor, fundera över vad mina karaktärer drömmer om och vad de vill. Alltså helt enkelt djupdyka in i skrivprocessen igen. Medan jag arbetat på debuten har jag haft en gnagande oro att jag inte ska orka med det andra manuset, men nu känner jag mig ivrig inför det för första gången på länge.

Det finns många problem jag behöver lösa och många frågor jag behöver få svar på, men det är ju ändå det som är det roligaste i skrivandet. Att verkligen få sätta in sig i texten och se var det slutar. Och så en dag hoppas jag att får sitta där med finliret också med det manuset.

För visst är det så att en oftast längtar till en annan fas i skrivandet än där en befinner sig i? Vilken skrivfas gillar du bäst?

6 reaktioner på ”Finliret

  1. Jag har foten inne i redigeringsfasen – den stora där jag tar bort, skriver nytt och skriver om stora stycken och hela kapitel. Gillar denna fasen mer än råmanusfasen, då kändes det som att jag bara sprutade ur mig text utan att ha någon koll på om det skulle bli bra. Försökte ha någon form av synopsis men gjorde flera gånger avsteg från den så i slutändan blev det ändå inte som jag tänkte. Vilket såklart inte betyder att jag har ett dåligt manus nu, tvärtom är det mycket bättre än min ursprungliga plan.
    Ska bli spännande att se om jag gillar finlir-fasen bättre. Jag misstänker det haha 🙂

    Gilla

    • Det är bra att gilla alla faser – och de är ju alla lite olika. Finliret är skönt eftersom det betyder att det finns ett slut. Däremot har jag gjort alldeles för mycket finlir i ett för tidigt skede när jag i stället borde ha koncentrerat mig på storyn. Men jag antar att det är ganska vanligt att göra en del missar i början. Lycka till med din redigering! 🙂

      Gilla

      • Precis så tänker jag, finlir betyder nära slutet, hurra! 🙂 Men oj så lätt man hamnar i finlir tidigt. Jag kan helt plötsligt komma på en sak som jag måste ändra i ett tidigare kapitel och det betyder ju att jag aldrig kommer vidare. Nu har jag skaffat Scrivener och det passar mig perfekt eftersom jag kan göra små noteringar till varje scen när jag kommer på något som måste ändras. Men själva ändringen gör jag sedan.
        Och visst är det tur att man lär sig eftersom 🙂

        Gillad av 1 person

  2. Oh ja, det kan jag känna igen mig i, att man längtar efter en annan skrivfas än den man befinner sig i. Jag tror min favoritfas är flow-fasen då jag släpper kraven och bara skriver i ren glädje utan en tanke på vad som blir rätt eller fel. Fast nu när jag befinner mig i korrekturfasen så finns det en stor charm i den fasen också även om jag märker att min hjärna också längtar efter andra projekt.

    Gilla

    • Ja det bästa är väl att kunna fantisera om andra projekt och påminna sig själv om att en fas inte håller på för evigt. Själv tror jag faktiskt att jag gillar ALLA faser, haha. 😀

      Gilla

Lämna ett svar till Jenny Eriksson Avbryt svar