Gästbloggare: Emma Karinsdotter – Att skriva för högläsning

Emma Karinsdotter

Foto: Selma Grönlund

Vill du hellre lyssna på det här inlägget? Klicka här så högläser jag den för dig (i köksbordskvalité).

När jag var liten var jag en höglyssnare. Jag och min bror brukade kura ihop oss med mamma på kvällarna och lyssna på när hon läste högt för oss. Jag minns känslan av total närvaro, känslan av att dela en berättelse. Resten av världen liksom bara försvann. Som att sitta vid en lägereld tillsammans.

När jag lärde mig läsa, gjorde jag det i smyg. Jag sa inget till mamma, för jag var rädd att hon skulle sluta läsa högt för mig. Hon märkte förstås ändå att jag kunde läsa, men fortsatte att läsa högt för mig och min bror.

Jag tror att det var dom där stunderna som gjorde mig till en läsare. Och så småningom också till en skrivare. För när en bok tog slut kunde jag skriva fortsättningen, även om det inte fanns någon. Jag kunde skriva fram allt jag ville ha. Jag var aldrig ensam. Jag tänker att det var högläsningen som gjorde mig till författare. Kanske för att berättelser innebär närhet? För att berättelser innebär frihet? För att berättelser innebär gemenskap?

När jag nu skriver, skriver jag för att jag vill ge dom där stunderna av total närvaro, av närhet och lägereld, till andra barn (och vuxna!). Jag vill skriva berättelser som ska läsas högt och tillsammans. Men, hur skriver man egentligen för högläsning? Och hur skiljer det sig från att skriva för tyst läsning? Här är några av dom estetiska val jag gjort i högläsningens namn när jag skrivit Lisbet och Sambakungen, en bok för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson.

Texter som ska läsas högt har i regel två sorters mottagare. Oftast en vuxen högläsare, som också blir textens förmedlare. Och en mottagare, oftast ett eller flera barn, som lyssnar på berättelsen och läser av bilderna, medan högläsaren läser texten. Därför måste text och bild berätta samma historia. Bilden får gärna lägga till saker, precis som texten gärna får det, men text och bild får aldrig hamna i konflikt. Det vill säga … om inte det är själva poängen med berättelsen. Till exempel bilderboksskaparen Jon Klassen jobbar ofta med krock i text och bild – något som får en humoristisk funktion i hans berättelser om hattar på vift. Men i boken om Lisbet och Sambakungen, är det Lisbet som berättar om sitt liv och då måste bilderna av världen stämma överens med hennes berättelse, för att vara lojal med hennes perspektiv.

Jag såg Hanna Gustavssons bilder för första gången på Konstfacks slututställning för några år sedan. Hennes bilder är allt jag minns från utställningen som myllrade av konst. Jag kände en stark samhörighet med bildspråket. Jag minns att jag tänkte att hennes hjärna är i bild, vad min hjärna är i text. Jag tog kontakt och vi inledde ett samarbete som så småningom mynnade ut i Lisbet och Sambakungen. Jag skrev hela manuset för hennes penna. Bara hennes bilder skulle kunna förmedla världen jag ville skapa. Hade hon sagt nej, hade jag skrivit en annan bok istället. Det handlar inte bara om att kunna skildra berättelsen i bild, till exempel att rita en skål gröt när Lisbet äter gröt, utan om att skapa en hel värld. Känslan i bilden och texten måste vara samma. Det burleska, humoristiska, galna, varma, skeva och fantastiska, måste KÄNNAS i bild, på samma sätt som det KÄNNS i text. Så att upplevelsen blir en helhet med text och bild tillsammans.

Intertextualitet, att i texten ge blinkningar till andra texter, och till världen utanför berättelsevärlden, blev ett sätt för mig att ge små karameller till högläsaren. Och kanske i bästa fall, öppna dörrar på glänt till fler samtal och berättelser. Texten blinkar bland annat till Ture Sventon, Pippi Långstrump, Loranga och Lance Armstrong, för att nämna några litterära och några högst verkliga figurer. Till exempel här (utdrag ur Lisbet och Sambakungen):

Agatha Fox verkade ointresserad av allt utom sitt korsord.

– Skurk, två ord. Först fem bokstäver, sen sex. Ville Vessla? mumlade hon för sig själv.

Och här:

Medan jag började försvinna vidare till drömmarnas land, berättade farmor om alla andra cykeltävlingar hon fuskat i och vunnit. Särskilt mallig var hon över att ha vunnit över en som hette Lance:

– Han fuskade också, men jag fuskade bättre!

Kanske har högläsaren läst Ture Sventon och kan berätta om den världen för höglyssnaren? Kanske vet högläsaren fler som heter Lance som fuskat i cykeltävlingar, och kan berätta om det för höglyssnaren?

Men intertextualitet är en ständig balansgång. Tumregeln för mig är att det ska vara en bonus om högläsaren känner till referensen. Berättelsen får inte bygga på en annan berättelse, utan bara ge blinkningar, så att till exempel barnet förstår världen utan att ha läst Ture Sventon, men kanske får en djupare ingång i världen, genom att läsa Ture Sventon. På samma sätt har jag tänkt när jag gav Sambakungen, Lisbets farmor, dom hemliga agentnamnen Sten Frisk och Dora Olivetti. Sten Frisk är namnet på en karaktär i teveserien Tre Kronor, Olivetti är namnet på en gammal skrivmaskin.

Jag skriver ut långt fler ljud än om jag hade skrivit för tyst läsning. Här följer några exempel ur boken:

Strax hörde jag det bekanta ljudet av farmors lingonsyltssörplande, schluck-schluck-schluck.

Gökursgöken tittade ut ur sitt bo och sa koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko-koko. Klockan var nio på morgonen.

Swosch! Farmor kastade iväg cykelhjälmen. Den landade i syrenbersån.

Och så sjöng fåglarna också, kvidevitt kvidevitt kvidekvidevitt.

Hon formade munnen till en guldpeng och visslade:

                 Phiu-phiu-phiu-phiu-phi-phiu-phiii-phiu-phi-phiu-phiu-phuuu!

Att skriva ut ljud blir ett sätt att förstärka gestaltningen i själva högläsningen. En vän som läste i ett tidigt skede tyckte att jag skulle ta bort alla ljud jag skrivit ut. Jag testade utan ljuden, men saknade dom för mycket. När jag frågade kom det fram att han läst texten tyst, och då kanske det blir lite tjatigt med nio koko. Men … när jag läser högt, är det så mycket roligare att göra alla ljuden. Visslingarna har jag tänkt som en transkribering av refrängen till den gamla 90-talsdängan I like to move it, det är så jag visslar den när jag läser högt. Men jag tycker att det finns något underbart, i att alla som läser visslingarna högt, kommer göra sin egen tolkning, sin egen visselmelodi. Det ger boken eget liv.

Jag skriver ut långt fler utropstecken, kommatecken, frågetecken och kursiveringar, än jag skulle gjort om jag skrivit texten för tyst läsning. För mig blir det ett sätt att snabbt ge högläsaren information, inte bara vad som ska läsas, utan hur. Det är mina regianvisningar till högläsaren. Här ett exempel ur boken:

– Stopp och belägg, sa farmor och slutade sörpla lingonsylt. Det här är ingen vanlig måndag. Det är ju internationella cykeltävlingsdagen!
– Va! Vad är det? sa jag, för någon sån hade jag aldrig hört talas om.
– Det är en vanlig måndag, fast tvärtom, sa farmor. Alla i hela världen är lediga och cykeltävlar mot varann. Det är underbart, särskilt och speciellt!
– Men får man verkligen vara ledig då?
– Nej, man måste vara ledig!

På några ställen i boken har jag rent grafiskt i texten försökt gestalta pauser. Till exempel här:

Jag flög av Lill-Charlie och gjorde en piruett i luften. Allting gick oändligt   långsamt. Jag såg himlen, grinden, sen såg jag stenarna på marken. Särskilt en stor grå sten, som kom närmare…
                                      … närmare
                                                                 … och närmare …
          Dunk!

Jag skrek inte ens när jag slog i huvudet.

Allt blev mörkt.

Jag valde den grafiska formen av en trappa för att uppmuntra läsaren att läsa långsamt och med paus mellan ”närmare”, ”närmare, ”närmare”, för att förstärka känslan av slow motion.

I Lisbet och Sambakungen har jag jobbat mycket med refränger i texten, fraser som upprepas oftare än om jag skrev för tyst läsning. Till exempel tycker Sambakungen om allt som är ”annorlunda, särskilt och speciellt”. Refrängerna blir också ett sätt att öppna texten för igenkänning, även för den som inte vet vem Lance Armstrong eller Ville Vessla är, att skapa en igenkänning för barnet inuti en och samma berättelse. På samma sätt tror jag att Sambakungen äter fler geléhallon och sörplar mer lingonsylt, än om boken var skriven för en vuxen publik. Det blir en slags innehållsmässig refräng. Men jag vet inte säkert om just refrängerna hänger ihop med högläsningen och det dubbla tilltalet, eller om det bara är ett estetiskt val utifrån att texten främst riktar sig till barn.

För mig har det varit en självklarhet hela vägen, att den här berättelsen skulle läsas högt. Jag har haft sagostunder på bibliotek, i skolor och hemma hos vänner, där jag läst texten högt för att få omedelbar feedback på berättelsen. Men jag läser också högt när jag skriver och redigerar texten hemma. Det gör jag numera med all text jag skriver. Till exempel det här blogginlägget, läser jag högt medan jag skriver det. För mig är det så jag skriver. Länge försökte jag anpassa mig, utan att jag riktigt tänkte på det. Men allt oftare nu, skriver jag texter utifrån hur dom ska läsas. Jag tror att alla år i skrivarskolor hjälpt mig anpassa mitt skrivande mer efter innehållet jag vill få fram. Men just högläsningen är mitt äventyr, min sprakande lägereld. Dit jag alltid längtar.

Kanske är det för att jag kommer från musikbranschen, från livesidan. Att det liksom sitter i ryggen att man inte bara gör en skiva, utan att man också ska turnera med den. Uppträda med musiken för en publik. Att det handlar om magin i det mötet. Att man skapar stunden tillsammans. Eller handlar det om att jag blev högläst för som barn.

Jag har många fler exempel på val jag gjort i texten utifrån att skriva för högläsning. Det handlar om val av perspektiv, om maktförhållanden mellan Lisbet och Sambakungen och om mängden dialog. Om hela berättelsens värld egentligen. Men här nån stans tänker jag att det är dags att sätta punkt. Den första juni kom Lisbet och Sambakungen, och det blir min andra debut som författare. Men mer om det en annan gång. Tack för att du har lyssnat, eller läst, det här blogginlägget. Ha en underbar sommar!

Emma Karinsdotter är född 1985 och uppvuxen i Ronneby. Hon debuterade 2014 med den prosalyriska romanen Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig, på Sadura förlag. Lisbet och Sambakungen är hennes debut för barn och barnsliga vuxna, med illustrationer av Hanna Gustavsson. Boken utkom i juni 2017 på Bonnier Carlsen. Emma har studerat på Skurups skrivarlinje (2013-2015) och tar snart en kandidatexamen i litterärt skapande på Författarskolan vid Lunds universitet.

Annonser
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s