Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

I veckan fick jag en fråga om jag kunde komma till ett företag och prata lite om att gå utanför bekvämlighetszonen. Som en inspirationsföreläsning på temat ”Lunch & Learn.”

”Gärna”, ropade jag hurtfriskt och började genast fundera. För bara ett halvår sedan hade en sådan fråga gjort mig superstressad.

Jag är jurist och har de senaste femton åren jobbat inom staten. Dötrist tänker du kanske nu, men det har sina sidor det också. Vad det emellertid inte innebär är att synas, framhålla sina egna åsikter eller på andra sätt vara personligt exponerad. Vi är formella och följer regler, det är vår grej. Att bli ombedd att prata fritt om ett ämne eller ännu värre, uttala sig medialt, är något som de flesta i vår miljö undviker. Själv har jag alltid varit livrädd för att säga fel eller för mycket. Som jurist kan man inte heller börja slira på orden eller lyfta fram ett konkret exempel bara för att poängen ska gå hem. Tack och lov har det här aldrig varit något jätteproblem i mitt yrkesliv eftersom frågorna mest intresserar en ytterst begränsad skara. De närmast sörjande och eventuellt någon bedrövad handläggare under tvång.

När jag kom till mitt första jobb som nyutexad satte någon upp en lapp utanför kontorslandskapet med inskriptionen ”Moms är sexigt”. Jag tror att det var ett desperat försök att få arbetsuppgifterna att verka spännande, men jag ville mest dö. Vi behövde inte heller sätta upp kravallstängsel framför dörren. Tro mig, folk märker skillnaden på moms och typ Mads Mikkelsen.

Med det i bagaget är ”släppa bok” det överlägset läskigaste jag har gjort. Stockholm psycho är inte politisk men i hög grad samhällskritisk och den beskriver personer och miljöer som existerar på ett sätt som inte är speciellt smickrande. När jag skrev den tänkte jag inte heller på vad andra skulle tycka utan lät mig för första gången sväva ut precis som jag ville. Därför är den uppskruvad, cynisk och makaber. När jag fick kontrakt ville jag ge ut den under pseudonym. Att det är inläsaren och inte författaren som promotas när det gäller Storytel Original såg jag som en fördel.

”Men va fan, är det inte något att vara stolt över? Klart du ska använda ditt eget namn”, tyckte min man. Han har inte gått i messkolan som jag. Efter att ha rannsakat mig själv kom jag fram till att jag måste testa hur det känns att faktiskt våga något på riktigt och tryckte morskt dit hela mitt namn på kontraktet. Alla efternamnen. (Min svärmor som är en ursnäll kvinna i 70-årsåldern från Småland heter annars samma och det kan lätt bli en rörig mix-up om hon plötsligt förknippas med en blodig thriller i storstadsmiljö. Hon skulle till exempel aldrig släpa hem någon i röda framgångsbyxor från Riche och döda bara sådär).

Min bok står jag för men jag tror inte att jag kan hitta en större kontrast till annat jag gjort när det gäller exponering. Det finns inte heller något ”skyddsnät” som fångar mig om folk misstycker – som på myndighet. ”Det här följer av reglerna, är du inte nöjd kan du överklaga”, kan jag inte snabbt ropa till den provocerade.

Jag darrade när jag satte lurarna i öronen minuten efter releasen. En enda sak snurrade i mitt huvud. ”Herregud, vad kommer folk tycka?” För en person som slösat ett liv på att försöka vara till lags är det fruktansvärt obehagligt när någon ogillar, i synnerhet som det är min egen bild som skildras. Boksläppet blev den yttersta formen av ”hets-KBT för mesproppar”. Jag kan ärligt säga att det hade känts mindre jobbigt att posera naken på varenda reklampelare längs Sergels torg den dagen.

En del blev arga och skrev otrevliga saker till mig. Det kändes som att få en smocka i magen och jag tappade livslusten och ville kräkas. Mest av allt ångrade jag mig. Varför i hela helvetet fick jag för mig att göra det här? Hur kunde jag vara så dum i huvudet? Tills jag blev kontaktad av någon som hade blivit berörd, fascinerad och uppslukad av berättelsen. Vissa förstod poängen och tyckte boken var träffsäker och viktig. Andra tyckte den var skitbra. Sakta började allt vända igen och det fanns en mening.

På ett mingel ett tag senare träffade jag en rutinerad skådespelare och beklagade mig genast. (Inte Mads Mikkelsen givetvis, då hade jag inte kunnat prata). Han sa: ”Du måste lära dig att man inte kan ta ansvar för andra människors känslor, de är aldrig rationella. Inget går att förutse och allt handlar alltid om de själva.”

Det kan låta enkelt men den tanken fick betydelse. En mycket klok man. (Lite som Mads Mikkelsen faktiskt.)

Sedan Stockholm psycho släpptes har jag blivit intervjuad i några tidningar, pratat i radio, hållit föredrag och stått på scen. Situationer som jag i min yrkesroll hade tyckt var oerhört obehagliga. Jag blir nervös nu också men skillnaden är att jag inte behöver vara rädd för att säga fel eller berätta något jag inte får. Min bok är ingen hemlighet och jag sätter själv gränserna. Inte ens rubriken ”Det är mycket knark och otrohet” på tidningen i grannskapets brevlådor bekymrar mig.  (Den rubriken hade varit en absolut katastrof i en annan situation). Jag bjuder också gärna på en historia om processen eller en galen anekdot, jag har hundra. Som hur det till exempel kommer sig att ett mänskligt revben hamnade i min grannes myrstack. När det gäller Stockholm psycho är allt rimligt. Den som inte gillar behöver dessutom varken lyssna eller läsa. Det är valfritt till skillnad från tidigare dragningar om momsregler och konsekvensutredningar. Bäst av allt är att jag inte behöver spela någon roll längre utan får vara precis den jag är.

Juristen i mig tänkte att en ”inspirationslunch” är att gå så långt utanför  bekvämlighetszon som det går men för författaren visade det sig vara precis tvärtom. Jag aldrig känt mig mer bekväm som talare.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Anna Bågstam Ryltenius, Debut, Författarframträdanden, Författarliv, Inspiration, ljudbok, ljudboksserie, Målgrupp, Media, Press, Rimligheter, Stockholm psycho, våga vara den du är och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Var går egentligen gränsen för bekvämlighetszonen?

  1. Elin Säfström skriver:

    Blev folk arga?! Och otrevliga!! Alltså, folk. Man tror det inte förrän man ser det.

    Håller i övrigt helhjärtat med föregående talare.

    • bagstam skriver:

      Oh ja, en del blev arga och otrevliga men det är nog som skådespelaren sa, det går aldrig att förutse och det handlar alltid om dem själva.

      Utöver det, tack! Vad glad jag blir 🙂

  2. annisvensson skriver:

    Du skriver så bra och det är otroligt spännande att följa din skrivar- och utgivningsresa. Heja!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s