Text på scen

Bild Marica Kallner2017Tjo!

Jag tycker om att läsa text på scen. På gymnasiet började jag hitta dit och ägnade mig åt poetry slam men jag tröttnade på tävlingen. För mycket stress och prestation. Nu tävlar jag inte, läser bara.

Förra veckan skrev jag om att jag behöver vara i rörelse, och rörelsen hittar jag när jag fotograferar. Även i framförandet av text hittar jag rörelsen – men i läsningen får jag vara i rörelse tillsammans med texten. Jag har texten i kroppen, inte framför mig på datorn. I rörelsen kommer jag närmare mitt eget skapande.

Jag läser både poesi och prosa. Trivs bäst med att läsa prosa. För jag skriver främst prosa, men det finns också en stark berättarglädje i att framföra berättelser på scen. Jag lär mig texterna utantill. Papper eller dator eller mobil stör mig.

Många frågar hur jag lär mig texterna utantill och svaret är att jag repeterar och repeterar och repeterar. Läser och läser och läser. Gör andra saker samtidigt som jag rabblar texten. Jag diskar och läser den högt. Jag tvättar håret och läser den högt. Jag hackar lök och läser den högt. Jag väntar på bussen och läser den tyst i huvudet. Sedan, på scenen, är jag inte sträng. Blir det fel blir det fel. Det är inte ett skådespel, inte en pjäs. Det är en text och jag är en författare som läser min text. Självklart strävar jag efter att inte läsa fel och inte staka mig, men händer det så händer det. Inte mer med det.

Många frågar om jag inte är nervös och svaret är jo. Jag är galet nervös. Så nervös att jag inte kan sitta stilla och inte kan äta och inte kan fokusera och måste kissa hela tiden. Jag är lika nervös oavsett om jag ska stå på en stor scen på en festival, eller en liten scen på ett bibliotek.

Men nervositet är en energi som går att använda. Jag tar vara på nervositeten. Blir sprallig och uppspelt och för det mesta skitjobbig att försöka prata med. Om jag tar vara på nervositeten och använder den blir jag pirrig och förväntansfull och glad och då gör jag en bra läsning. Då blir jag närvarande.

Några gånger har jag varit så nervös att jag knappt klarat av att genomföra framträdandet. En gång läste jag före en konsert av Emil Jensen. Konsertsalen var fylld av människor som längtade efter Emil Jensen och när jag kom upp på scenen tänkte jag att de blev besvikna. De väntade på honom, inte på mig. Det låg instrument på scenen och jag såg framför mig hur jag snubblade och hade sönder allt och förstörde hela kvällen. En vän fick följa med mig till scenkanten och kramade mig jättehårt och när jag klev upp sprang jag ned igen och kastade mig i hennes famn. Publiken fattade ingenting. En knäpp tjej sprang upp på scenen och ned igen.

När väl jag stod med mikrofonen i handen blev jag lugn. Jag visste vad jag höll på med och visste att jag kunde klara det och det var härligt att läsa text på scen.

I sommar kommer jag att vara med på festivalen Tranås at the fringe. 1 juli är det spokenword-lördag och jag ska läsa. Ser fram emot det och hoppas på att läsa några nya texter.

På min Youtube-kanal finns filmklipp från olika läsningar. Här ett från Litteraturrundan 2016 då jag för första gången läste ur Det som får plats. Jag läste inledningen av novellen Och jag sa ja. Det andra klippet är från en kväll på Hemgården i Lund då det var öppen scen.

 

 

 

p.s Har du erfarenhet av att läsa text på scen? d.s

Annonser

Om Marica Källner

Novellförfattare, essäförfattare, skrivpedagog. Leder kurser och workshops. Läser gärna text på scen. Tycker om att fota. Aktuell med debutboken Det som får plats, en samling noveller och essäer om novellkonst och skrivandets hantverk.
Det här inlägget postades i Det som får plats, Författarframträdanden, läsning, Marica Källner och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Text på scen

  1. lindagabrielsson skriver:

    Gillar hur du läser! Kan tänka mig att man vill göra det igen när man väl vågat… häftigt! 😃👏🏻

    • Marica Källner skriver:

      Tack! Vad kul att du gillar mina läsningar. Ja för mig var det verkligen så att när jag hade börjat läsa text på scen kunde jag inte sluta 🙂

  2. thomask69 skriver:

    Jag gillar att lyssna på TED talks och Big Think på YouTube.

    Jag har själv skrivit saker jag skulle vilja säga till en publik.
    Men jag tror inte jag har en ”bra” röst.

    Men man ska aldrig säga aldrig.

    Lycka till.

  3. Ethel skriver:

    Vilken fin berättelse om dina scenupplevelser! Tycker du är modig. Förstår också, tror jag, varför du gör det och gillar det. Du växer som människa, kan jag tänka mig. All nervositet och rädsla är en del av hela ”spelet”. Jag skulle vilja våga göra som du.

    • Marica Källner skriver:

      Tack så mycket!Ja, jag växer verkligen i det. Prova på det du också 🙂 När en väl har gjort det är det inte läskigt längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s