Jag är med bok

image001Jag hävdar inte att jag vet hur det är att vara gravid, men efter den här pärsen känner jag ändå en viss samhörighet med er som gör det.

För fem år såddes nämligen ett litet frö. Jag hade skrivit en pjäs som av olika anledningar inte tog sig upp på scenen. Men plötsligt började den leva sitt eget liv, byta skepnad och ta formen av utkast till ett bokmanus. Sedan följde tre år av omskrivningar, tempusändringar och strykningar. Texten var ständigt närvarande, tog all min vakna och en stor del av min sovande tid. Den svällde och ändrade form. Pockade på därinne och ville aldrig lämna mig ifred. Efter ett tag kändes det som om jag hade foglossningar i hjärnan och även om det kanske är svårt att skylla på hormonförändringar så var humörsvängningarna många och brutala. Jag åkte berg- och dalbana känslomässigt. Tvivlade ständigt på om jag gjorde rätt. Var jag verkligen mogen för det här? Vad visste jag om att ta hand om en bok? Jag gick och lämnade prover hos testläsare som sa att det såg bra ut, att jag möjligen borde tillföra lite näring här och där, och att jag framförallt måste komma ihåg att vila ordentligt mellan varven. Många gånger var jag färdig att ge upp – det kändes så ensamt. Men så för drygt ett år sedan träffade jag mitt förlag och vi bestämde oss för att göra det här tillsammans. Nu började det kännas på allvar. Och det började synas. Fram tills dess hade jag varit ganska bra på att dölja det. Leda in samtalet på något annat när folk frågade om det inte var dags för mig snart. Men nu fanns det liksom ingen återvändo. Jag kände också att jag kunde berätta för folk att det med stor sannolikhet skulle bli tillökning i bokhyllan. Månaderna gick och med hjälp av coachning från förläggare och redaktör, och till det makens expertråd (Jag har ju turen att jag är gift med en man som gjort det här några gånger förut) så var jag klar för nästa stadie i processen. Namn och utseende skulle bestämmas, efter det en sväng förbi tryckeriet och sen skulle den klämmas ut. Men nej. Först är det bara de närmaste som får hålla och känna. Några månader till måste jag bära omkring på plutten innan hen får se världens ljus. För precis som jag så blir Down under ett augustibarn. Ett lejon.

Veckorna efter att jag skickat iväg den lille till tryckpressarna var jag mig så sjukt trött. Jag hade ont i hela kroppen, kände mig slut som artist och var säker på att jag aldrig skulle utsätta mig för något liknande igen. Men det höll inte i sig särskilt länge. Sakta men säkert började jag umgås med tanken på att kanske jag ändå skulle försöka skaffa en till. Och så fort jag öppnat för den möjligheten så såg jag dem överallt. Böcker i kataloger. På biblioteket. På annonstavlor. I ett ställ på ICA. En massa idéer och tankar kom forsande. Jag dagdrömde om vilken sort det skulle kunna bli. Helt bortblåsta var visst minnen av ångest och obefintlig självkänsla.

För så är det. Jag vill ha fler. Får jag möjligheten så gör jag om det igen. Och igen och igen. Vem vet, det blir kanske till och med en liten serie …

Veckans låt från  Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.

Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn

Annonser

Om johan ehn

Skådespelare, dramatiker, och snart författare, boende i Stockholm - även ganska skillad hobbybagare och vegetarisk kock.
Det här inlägget postades i Bok två, Debut, Down under, Hjärnan, Johan Ehn, Skrivprocessen, Testläsning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s