Gästbloggare: Sara Dalengren – Hur allt började (eller min aha-upplevelse)

saradalengren

Det finns de som räknar får och de som dricker varm mjölk. Sedan finns det de som tycker om att läsa tills ögonlocken blir tunga eller vill slötitta på ett par avsnitt av någon tv-serie. Själv har jag alltid tyckt om att fantisera som ett sätt att underhålla mig själv tills jag somnar. Fantasierna fungerar som min alldeles egna film eller tv-serie med karaktärer och handling som jag kan styra över till hundra procent. (Inga oväntade dödsfall och jobbiga cliffhangers här inte.) Dessutom sätts den automatiskt på paus när man glider in i sömnen och aldrig att man får frågan: Är du fortfarande kvar? Billigt är det också 😉

Ändå var det inte förrän sommaren 2012 som jag fick idén att jag kanske skulle pröva att skriva ner någon av berättelserna jag hade i huvudet. Ni vet, bara för att se om jag kunde och hade det som krävdes för att avsluta ett sådant projekt.

Vilken aha-upplevelse det blev.

Barnen hade sommarlov, ändå studsade jag upp i ottan för att skriva, skriva, skriva. På kvällarna kunde jag ligga och fantisera om det jag skulle skriva följande dag till långt efter midnatt. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet och efter dryga tre veckor satt jag där med ett första utkast till något som skulle föreställa en romantisk feelgood. Under de där veckorna ägnade jag varje ledig minut åt min historia. Jag var fast. Om jag läste manuset i sitt ursprungsskick nu skulle jag säkert bara skaka på huvudet med kinder röda av skam. För precis som med allt annat är det övning som ger färdighet och jag lär mig nya saker för varje manus jag skriver. Men där och då, i den där förälskelsefasen, spelade det ingen roll. Då var det en glädje bara att få skriva och tanken på att någon annan skulle läsa fanns inte på kartan.

Nu har känslorna mognat och jag är inte längre den som gladeligen skippar en sovmorgon för att istället gå upp och skriva. Förälskelsen har utvecklats till något mer, men jag blir fortfarande lika härligt uppslukad av mina karaktärer och har lika roligt åt att se mina historier växa fram. Sedan finns det förstås dagar då skrivandet inte är lika roligt, dagar då det tar emot, då allt känns tungt. Det som sporrar mig då är att hitta tillbaka till den där glädjen igen. Det är därför jag skriver – för att ha roligt. Jag underhåller mig själv och riktlinjen jag jobbar efter är att det ska vara lätt och roligt att läsa.

I september förra året fick jag möjligheten att även försöka underhålla andra. Det var nämligen då min debut Ensamvarg kom ut. En kärlekshistoria född ur min egen förkärlek för övernaturlig romantik och mitt sätt att tolka min favoritgenre paranormal romance. För är det något jag älskar så är det just romance. Lyckliga slut kan jag inte få för många av, inte när världen ser ut som den gör i dag. Då är det skönt att kunna ta en paus och plocka upp en bok eller besöka någon av alla de där roliga, mysiga och romantiska fantasierna som cirkulerar inuti mitt huvud och väntar på att få skrivas ned. För nu när jag har insett vad de kan leda till är de fler än någonsin och jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva dagen då de tar slut.

Hur kom det sig att ni började skriva? Har intresset alltid funnits där eller fick ni också en aha-upplevelse när ni väl satte igång?

Sara Dalengren skriver med fokus på romantik. Ibland är det en övernaturlig historia, ibland inte. Under våren släpptes Varghamn, uppföljaren till debuten Ensamvarg. Vill ni följa hennes vardag och resa från fantasi, till manus, till bok kan ni göra det på saradalengren.wordpress.com eller via Facebooksidan

Annonser

Om Christina S

Romanceförfattare som bloggar om skrivandet, vardagen och livet i största allmänhet. Älskar choklad och klänningar. Hatar att städa och människor som trycker ner andra för att själva verka bättre.
Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare, Romance och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Gästbloggare: Sara Dalengren – Hur allt började (eller min aha-upplevelse)

  1. Ida skriver:

    Åh! Vad jag känner igen mig i det här! Varje kväll kommer jag på antingen scener i böcker jag redan har eller kommer på helt nya. Dock gör jag även likadant på morgonen och snoozar 17 gånger för många för att jag vill göra samma sak när jag vaknar när klockan egentligen säger åt mig att jag ska till jobbet… När jag var mindre levde jag mer i den världen än den riktiga. Hade mina karaktärer med mig vart jag än gick och de reagerade som de skulle gjort på situationer jag var med om, de var lite som mina låtsaskompisar. Ganska spelades huvudrollen i böckerna av mig. Kan fortfarande komma på mig själv med att plocka fram dem i min vardag, framför allt om jag är i en situation som jag vet att de också kommer genomgå, då kan jag lättare skriva deras scener sen.

  2. thomask69 skriver:

    Skrivandet har alltid varit en dröm som jag tänkte börja ordentligt när jag blev äldre. Men till slut orkade jag inte vänta längre. Jag har för många färdiga historier i hjärnan som kräver att få komma ut.

  3. bagstam skriver:

    Tack för bra inlägg! Hög igenkänning förutom att jag just skriver i just genren oväntade dödsfall och jobbiga cliffhangers 😊. Tycker skrivande är precis så, en möjlighet att fantisera bort i en annan värld där en själv får bestämma vad som ska hända. En nödvändig flykt från tillvaron ibland helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s