Tack för refuseringarna

forlaget_michaela_von_kugelgen_2017_webres-001

Foto: Niklas Sandström.

Vi har väl alla hört det – de flesta stora författarna har blivit refuserade. Många gånger. Att bli refuserad är nästan en del av skrivprocessen men det betyder inte att det inte är mindre knäckande för det.

När jag fick min första refusering i februari 2015 blev jag så otroligt knäckt. Men jag blev också arg och besviken. Fattar de inte hur bra jag är?! Att jag är ett skrivande geni?! Eeh. Nu kan jag ju konstatera att jag var långt ifrån ett geni då (och är väl inte så himla mycket närmare ett skrivgeni nu heller, men liiite i alla fall).

En refusering kan leda till två saker: att en ger upp eller att en kämpar vidare. De flesta som verkligen vill skriva tänker inte ens tanken på att ge upp. Eller okej, kanske i en millisekund fanns tanken i mitt huvud. Att jag skiter i allt och börjar syssla med något annat, men ganska fort var jag mitt normala jag. En som vägrar ge upp.

Men hur är det meningen att en ska hantera en refusering? Hur ska en orka jobba vidare? Och är alla refuseringar verkligen ”berättigade”?

Förra veckan ramlade jag över artikeln Så överlever du en refusering som handlar om just det. I artikeln står att det inte finns några fasta kriterier för ett antaget manus – och det är i sig självklart. Trots att det finns många former av litteratur och en del böcker kan anses vara mer ”konstnärliga” än andra så handlar det ju ändå om konst.

”Både författare och förlagsanställda i min studie skulle ibland önska någon form av på förhand given måttstock eller mall för ett bra manus. Men ingen har kunnat ge svar på vilka kriterier det är som gäller, och de erkänner sin okunskap.”

Så här kommenterar Henrik Fürst som skrivit avhandlingen och jag tycker de här två meningarna ringar in allt så bra. Det finns inget rätt och fel, men det finns ändå nån sorts riktlinjer och magkänsla för vad som är rätt och bra. Men tyvärr är det inte så att det går att skriva någon modell eller instruktion.

Dessutom tror jag att det handlar om timing och om tur. Ditt manus ska landa framför rätt redaktör vid rätt tidpunkt. Och när det gäller mig själv vet jag att timingen för två år sedan var fel. Jag var inte mogen för att debutera och mitt manus var långt ifrån bra. Det var faktiskt rätt så dåligt om jag ska vara helt ärlig, men nånstans där bland allt det dåliga fanns ändå något bra jag kunde bygga vidare på.

Alltså: det är jätteokej att bli totalknäckt av en refusering, men om din största dröm verkligen är att bli utgiven ska du aldrig ge upp. Skrivprocessen är lång och snårig men också lärorik och spännande. Så tack för alla refuseringar, utan dem skulle jag inte vara den författare och skribent jag är i dag.

Hur hanterar du en refusering?

 

Annonser

Om kuggekugge

Frilansjournalist, företagare och författardebutant hösten 2017.
Det här inlägget postades i Debut, Michaela von Kügelgen, refusering. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tack för refuseringarna

  1. Kristina skriver:

    Jag har många spännande steg framför mig i skrivprocessen! Näst på tur står kommentarer från testläsare, sedan omdöme från lektör och sedan förlag. Nu kommer jag alltså att få veta vad mitt manus går för! Testläsare och lektör är ju inte att likställa med refuseringar, men det kan ändå vara lika nedslående om man får dåliga kommentarer tänker jag 🙂

    • kuggekugge skriver:

      Jag hoppas kommentarerna från testläsare och lektör inte är nedslående, snarare peppande och hjälper dig att fokusera på rätt saker! Efter de kommentarerna har du ju en ny chans att skriva om texten så att den blir ännu bättre. Ett nej från förlag är däremot mer nedslående och mer ”absolut” – eller åtminstone för stunden. Lycka till!! 🙂

  2. Ethel skriver:

    Jag är först besviken, suckar och blir faktiskt lite ilsken. Trycker bort meddelandet så jag slipper se det. Sen mår jag dåligt en halv dag, känner mig usel. Därefter kommer jag sakta men säkert tillbaka. Kanske får jag några berömmande ord från någon sympatisk individ för en text jag skrivit. Tänker att så dålig är jag inte, ändå. Med distans, glömmer jag inte, men klarar av att gå vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s