Mamma med boken.
Jag fattar ju själva konceptet – att jag skrivit en bok och snart kan folk läsa den – men i går blev det liksom extra tydligt. Jag hade stämt träff med mamma och pappa för att lämna över lite grejer (bland annat ett förhandsexemplar av boken som just kommit från tryckeriet) och säga hejdå innan vi åker iväg över sommaren. När jag traskade upp för kullerstenarna mot Mosebacketerassen slog det mig plötsligt att jag nu kommer att dela mina innersta tonårstankar med dem. Down under är en roman och inte en självbiografi. Alla karaktärer som är baserade på verkliga personer har fått andra namn, men morsan kommer ju förstå att Jims mamma är hon. Och pappa … Jag tittade ner på boken i axelväskan och kände att det kliade ilsket i höger armhåla. Det gör det när jag är nervös.
Jag har försökt att inte censurera mig själv när jag skrivit. Men det som främst oroar mig när jag tänker på att morsan och farsan ska läsa är faktiskt inte sexet, drogerna, eller de idiotiska situationer jag försatt mig i. Det är det andra. De delar som handlar om hur jag såg på dem då. Hur mitt tonåriga jag bestämt sig för att jag inte behövde dem längre. Kommer det att såra dem? Men jag hoppas att de ser det som en möjlighet att lära känna sin son lite bättre. Och att de, när boken är slut, ska förstå hur glad och tacksam jag är att vi har den relation idag.
XXX
Veckans låt från Down under-spellistan, musiken som flödade ur freestylen och räddade mina tonår.
Om ni vill få en liten inblick i min vardag, kolla gärna på mitt Instagramkonto; johanjimehn
OBS! Ni har väl hängt med på att på söndag så börjar Debutantbloggens sommarföljetong. Alla fem debutanter skriver varsin del och först ut är jag!
Debutantbloggen 
Jag är så taggad att börja läsa boken!
Jag kommer aldrig glömma dagen då jag och en kompis klivit på 401:an i Slussen. Efter att inte hört av dig på länge så kliver du helt plötsligt på bussen och känslan när jag fattar att det är du som återvänt hem från din resa, min älskade bror ❤️
GillaGilla
Ja, det minnet sitter fastetsat!
Hoppas du ska gilla den – älskade syster! ❤️
GillaGilla
Det där är min störtsta ångest också (och min karaktär får tyvärr aldrig ligga heller för att det känns för privat att skriva om sex). Men jag tror att oavsett vad det handlar om kommer min mamma tro att hon är inspirationen. Även om det skulle vara typ en godnattsaga om en vimsig ekorre skulle hon utgå från att hon är ekorren.
Alla som inte känner mig så väl (typ arbetskollegor på andra enheter) tror att huvudkaraktären i Sthlm psycho är jag. Oerhört jobbigt.
GillaGilla
Ha ha! Älskar den vimsiga ekorren! Jag tänker försöka utgå från att jag inte kan styra över vad folk tycker eller tror sig veta om en, och att fiktionen ger mig ett sorts skyddsdräkt …
Och jag tänka utgå från att du inte är din huvudkaraktär i SP. Inte fullt ut i alla fall … 🙂
GillaGilla
Phu tur! Hur man än gör kan man ju ändå aldrig styra över eller ta ansvar för andras känslor och upplevelse. Men läskigt är det….Fiktionen är en skön skyddsdräkt.
GillaGilla
Plötsligt inser barnet att föräldrarna också varit barn. Morsan och farsan har också gjort saker för första gången. Och sen var barnet borta och en vuxen tagit dess plats.
Lycka till.
GillaGilla
Tack så mycket, Thomas! Precis så – snyggt beskrivet!
/Johan
GillaGillad av 1 person